Hej!Vi har precis fått beskedet om att min mamma har skelettcancer, dom hittar ingen huvudtumör så dom antar att det startades i skelettet, vilket jag antar är bättre än metastaser. Dom har hittat 10 tumörer stora som små som sitter allt från nyckelben till nere i bäckenet. Läkaren sa att det ser elakt ut. Som jag förstår det så finns det olika typer av primär skelettcancer, grejen är den att dom inte ”sett något liknande” som dom uttryckte de, dom vet inte vad för typ detta är, som blir inte kloka på det, alltså, dom vet inte hur dom ska behandla henne. Dom har letat och letat i 8 veckor nu, och det har varit sån kaos i mitt liv sen vi fick reda på att hon har en tumörhärd på ryggraden, sen har de kommit fram att de varit tumörer lite här och där, sen avfärdade dom tumörer och trodde på skelettsjukdom, men sen gick dom tillbaka till tumörer och till slut kände jag bara att jag ville bara ha ett svar så att man kunde sätta in behandling, och så kommer ett svar men utan behandling, jag känner mig så jäkla rädd och maktlös. Mamma som är sån stark kvinna o positiv, hon blir bara mer och mer nere och min pappa låtsas som inget är fel, så när dom varit hos läkaren så säger mamma en sak, pappa en annan sak och när jag läser hennes journaler så står det en annan sak, jag ställer frågor men mamma frågar inget, jag känner att detta knäcker mig, känns som jag går sönder. Jag vill ju vara där för henne, är så rädd att förlora min älskade mamma, jag vill inte bryta ihop inför henne, vill vara stark o finnas där men de känns som jag trasar sönder inuti. Är det vanligt med sån ovanlig cancer att läkarna inte vet? Ev så skall alla hennes röntgen o provsvar skickas till annat land för att se om de kan hjälpa. När dom säger att de ser elakt ut, hur ser man de om man inte ens vet vad för typ av cancer det är? Känner mig så jäkla förvirrad, vill följa med på besöken men när jag nämnt de så har dom sagt att dom fixar de själva och jag vill inte vara på dom, men det är så jobbigt att stå vid sidan och höra olika svar från som båda, känner mig så maktlös...Hälsningar Susanne