Hej! Min mamma vart diagnostiserad med spridd livmoderhalscancer hösten 2015 och undgår fortfarande behandling. Hon har fått både invärtesstrålning och olika cytostatikabehandlingar, hon svarade bäst på strålbehandlingen men hon kan inte få nå mer strålning pga riskerna med brännskador. När hon först vad diagnostiserad 2015 trodde inte läkarna att hon skulle klara sig för att hon var i ett sånt dåligt skick, men det gjorde hon!. Men hon har fortfarande inte blivit av med skiten.. Hon har istället också blivit diagnostiserad med Lymfödem i fötter,ben och buk tack vare all behandling. Så hon måste ha rullstol för det mesta för hon har inte styrka i benen. Jag personligen tycker hon har blivit piggare än i början av hennes diagnos, då sov hon nästan hela tiden varje dag. Nu orkar hon vara med lite mera och sover bara mycket i perioder. Men det kanske också är en synvilla från min sida. Hon gjorde en PET röntgen i början av sommaren 2017 men då kunde dom inte säga så mycket förutom att det inte syntes en sån stor skillnad, men att hennes senaste behandlingar inte kunde synas på PETEN än. Så dom kunde varken säga BU eller BÄ. Nu ska hon ha några cytostatikabehandlingar till innan hon ska ha paus i ca 4 veckor för ännu en PET röntgen i Oktober, då kan dom förhoppningsvis se resultaten bättre?. Det känns som om man står och stampar på samma ställe som man gjorde i början av allt, och jag vill bara att allt ska vara över. Att läkarna ska säga att det går åt rätt håll och att allt har minskat... att få känna att cytostatikabehandlingen biter på cancern. Jag har inga bra erfarenheter av cancer, då min farmor och farfar dog av cancer när jag var 8-10 år och min pappas kusin dog av cancer i mars 2017 och hon vart diagnostiserad strax efter min mamma men med sköldkörtelcancer. Jag har hört att man kan undergå behandling i flera år innan cancern är "borta" men ingenting värkar ju bita på min mamma så som det ser ut nu... Jag är livrädd att det ska sprida sig ytterligare eller att läkarna ska säga att dom inte kan göra nå mer. Nu ska jag flytta för att studera i 3 år på en annan ort och det jag är ännu mer rädd för är att någonting ska hända när jag studerar som gör att jag inte klarar av att slut föra studierna som jag äntligen har tagit mod till att återgå till efter 4 år. Jag har kontakt med psykolog för andra problem men som också kollar av mig hur det är med min mamma och hur jag mår. Min mamma äter bättre och känns mycket gladare och piggare än förr, men cancer är ju alltid cancer.. hur många olika behandlingar finns det för livmoderhalscancer?, hur länge orkar en kropp med alla dessa behandlingar?. Mamma träffade en kvinna 2016 som var på samma behandling som henne också för livmoderhalscancer men hon har nu fått en påse på magen vilket min mamma lyckligtvis har klarat sig utan än så länge. Är spridd livmoderhalscancer svår botad?. Jag har levt med en sjuk mamma i 2,5 år och det känns hemskt att säga men det ska bli skönt att få byta miljö och få något annat att tänka på. Jag har hoppet kvar för min mamma att hon ska bli frisk, speciellt när läkarna vart chockad att hon ens klara sig från första början. Men det finns ju alltid kvar i bakhuvudet att det kan gå åt andra hållet. Jag tycker det är viktigt att hon har glöden kvar och värkar vill bli frisk vilket hon har/vill, då mina andra släktingar med cancer tappa glöden och viljan samt att dom inte ville lyssna på läkarna riktigt eller ta emot all hjälp som dom erbjöd. Då kan det ju bara sluta på ett sätt tyvärr.. Just nu hoppas jag att PET röntgen i oktober visar positivt och inte negativt eller att det står still. Tar det längre tid för vissa att bli av med sin cancer/svara på cytostatika?, hur många olika cytostatika finns det?. Min mamma har inte haft så många biverkningar förutom att hon tappade håret ett tag och tappade smaken å lukten blev lite förvrängd. Kan kroppen bli immun mot cytostatika efter att man har haft det ett ex antal år?. Det är inte många av mina vänner som vet om att min mamma är sjuk för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, och för att jag har varit med om att folk börjar ta distans när dom får reda på att någon i deras närhet har cancer eller har någon i familjen med cancer. Jag försöker leva ett sånt normalt liv som möjligt med drömmar och mål, utan att få höra "stackars dig" och "hur mår du?" Hela tiden vilket jag tror skulle göra allt värre. Men nu när jag ska flytta och kommer träffa nya människor vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Behöver man berätta att ens förälder/syskon eller annan nära anhörig har cancer?Tack för svar!