Hej. Jag vet inte varför jag skriver eller vad jag ska skriva. Jag fick ett infall efter en panikångestattack att googla ”cancer anhörig” och hamnade här. Under loppet av 10 månader dog min pappa och min syster i cancer och jag förstår ingenting. Min pappa har haft olika typer av cancer (god, ond, opererbar) men till slut fick han skelettcancer och efter ett år av behandling dog han mitt framför ögonen på mig. I panik tog han sitt sista andetag och där var jag gravid med mitt andra barn i 2a månaden, fullkomligt hjälplös. Min syster var då gravid i 8e månaden. 3 månader senare, i hennes bebis bubbla fick hon diagnosen ändtarmscancer. 36 år gammal. Jag förstår ingenting. Men en påse på magen och ett tufft halvår med behandling hade vi framför oss. Trodde vi. Exakt 6 månader senare, mitt uppe i min bebisbubbla, spenderar vi 3 veckor på palliativa, i grannrummet till pappas, tills även hon somnade in. Totalt nedbruten och i mina ögon förstörd. Enormt lidande. Hur kunde detta ske? Jag förstår inte. Jag visste inte då hur jag skulle hantera mina känslor i en känslostorm av att ha fått ett barn, som bara var i vägen när jag ville vara med min syster och sen för att sörja. Nu har det snart gått 1 år, men jag får fortfarande ångest. Jag förväntar mig inte ett svar som kommer lösa min situation, för inget svar kan det. Jag bara fick ett infall av att skriva av mig. Tack för att ni finns!