Hej,Jag är 23 år gammal och min mamma blev för några veckor sedan diagnosticerad med klatskins tumör. Jag har det senaste året varit psykiskt sjuk i depression och ångest, har legat inne på avdelning några veckor under våren och sommaren på grund av ångest och självmordstankar. Jag har under denna tid bott hemma hos mamma när jag inte varit på avdelning. Vi har haft en växelvis nära och växelvis svår relation, men hon har hjälpt och stöttat mig jättemycket under det här året på alla sätt. De senaste veckorna har jag mått mycket bättre, klarat av att jobba heltid, träffa vänner, vara ute, etc. Nu är mamma sjuk. Först fattade jag inte hur sjuk hon var. Sedan fattade jag det och blev jätteledsen. Sedan har jag inte velat vara hemma hos mamma. Dels för att jag tycker att det är jobbigt att hon är konstig av smärtstillande etc, och dels för att jag inte vill bo där. Känner att jag har varit där väldigt mycket. Känner att mamma är lite jobbig. Hon ringde mig igår för att höra efter vad som händer, varför jag inte vill bo där eller vara där alls, och inte hört av mig eller tänkt på mamma och hennes make. Jag försökte säga till henne att jag behövde lite utrymme just nu, att det inte är för alltid men just nu. Hon och jag blev väldigt upprörda av samtalet, och det var väldigt svårt för mig att hänga med i vad som var det hon ville och vad jag tyckte var rimligt. Känner mig som en hemsk person som inte vill vara med min mamma som har cancer, men känner samtidigt att jag inte har något att säga till henne. Jag är rädd att hon ska säga saker som sårar mig. Jag har väldigt mycket ångest över den här situationen, och det känns som att det blir fel hur jag än gör.