För mer än tre år sedan tog min farmor sina sista andetag. Hon drabbades av cancer i gallgången & det var bara början på en ny resa. Cancern tog fart och sprid sig till övriga delar i kroppen väldigt snabbt. Som barnbarn och bästavän så ville jag aldrig riktigt förstå hur sjuk hon faktiskt var. Hon gick igenom flera cellgiftsbehandlingar. Hon började tappa hår & det konstigaste av allt var att hon ändrade hårfärg. Min farmor blev ljus hårig istället för mörk. Det var mycket märkligt tyckte jag. Kampen mot cancern var oerhört tuff för oss alla. Varje gång vi sågs pratade vi om saker vi skulle ta i kapp eftersom hennes ork inte riktigt fanns där under sjukdomstiden. Hon sa alltid "när jag blir frisk gumman då ska vi göra allt som vi brukar göra, vi ska återuppta våra fantastiska minnen och ta del av dem en gång för alla" Men så blev det inte. 3 februari 2011 tog kampen slut. Farmor fanns längre inte där som hon tidigare gjort. Jag kunde inte längre höra henne skratta, jag kunde längre inte sitta i hennes famn och jag kunde heller inte ropa hennes namn. Jag blev helt tom. All luft bara försvann. Jag ville inte tro att min farmor lämnat mig. Jag kände mig väldigt ensam. Jag grät tills jag knappt fick luft. Det är ofta detta sker nu också speciellt när jag ska sova. Det är väldigt många gånger som jag somnar för att jag fått så ont i huvudet pga alla tårar. Tre år har gått och jag tänker fortfarande på om farmor är hemma så jag kan åka och hälsa på henne. Vid flera tillfällen ser jag personer som liknar farmor. Det kan vara på Ica, i skolan, på jobbet, på stan och på gymmet. Inte nog med det. Jag gråter precis lika mycket nu som då. Det räcker med att någon nämner farmor så kommer klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag är rädd för att prata med någon specialist om just farmor pga att jag inte vill glömma henne. Jag är rädd för att förlora henne ännu en gång.