När jag var 13 år, drabbades min lillebror av cancer. Dagen då det upptäcktes kommer jag aldrig glömma. Så mycket tankar och känslor som uppstod i min kropp. Känslor som ångest och rädsla- ”kommer min lillebror dö?” Ilska - varför just min familj?” ”Skitsjukdom”. Orättvisa och avundsjuka - ”men jag då?”. Det vände såklart upp och ner på min familjs liv. Vi bodde 25 mil från sjukhuset och var där var tredje vecka. Så jag hade två liv, ett liv de veckorna vi var hemma och jag var på skolan och ett liv när vi var på sjukhuset. Det blev alldeles för jobbigt tillslut, så det slutade med att jag inte följde med till sjukhuset så ofta.

Med sjukdomen kom inte bara min lillebrors psykiska och fysiska tillstånd. Hela familjen drabbas. Jag gick på högstadiet, är äldst av syskonen och skulle försöka hantera livet som tonåring, storasyster och att min lillebror hade fått cancer - samtidigt. Som 13-åring, då det händer mycket i kropp och själ, är det inte det lättaste att hålla allt inom sig. Jag hade så många känslor i kroppen, men känslorna fick inte komma ut. Det bubblade inuti mig och växte till ilska och ångest. Jag behövde min uppmärksamhet och hade mina funderingar och mådde dåligt. ”Hallå, se mig och hör mig. Jag finns också”. Men jag ville inte störa mamma, hon hade min lillebror och då behövde inte jag komma i vägen. Jag kände att jag måste hålla mig undan, det var lillebror som skulle ha all uppmärksamhet, det var han som mådde dåligt inte jag. Även känslorna att det var jag som nu måste ta hand om familjen, se till så att alla hade det bra och att jag nu var tvungen att vara den starka fanns där. Det fanns ingen jag kunde dela detta med. Ingen som förstod exakt.Att vara syskon till ett barn med cancer är inte lätt. Man vill inte vara i vägen och försöker vara så snäll som möjligt. Jag önskade alltid att någon skulle prata med mig, fråga hur jag mådde, någon utanför familjen, eller någon på sjukhuset, men det fanns ingen. Det kom aldrig någon och frågade hur jag mådde. Jag vill inte heller prata med syskonstödjare på Barn 3 just då. Min minsta lillebror följde med henne och gjorde roliga saker, men jag kunde inte, jag ville inte. Jag har knappt följt med på några sjukhusbesök. Jag klarade inte av att se hur dåligt min lillebror mådde.

Under behandlingen hann jag knappt med var som hände. Allt gick så snabbt. Jag minns egentligen inte mycket av det året. Nästan ingenting. Det är som ett enda svart hål. 

Min bearbetning började på ett läger för syskon på Ågrenska och genom att samtala med andra som varit i samma situation. Jag tror att syskon behöver hitta varandra, att prata om sina tankar, hur vi mådde och hur vi mår nu tillsammans. Det har hjälpt mig en väldigt bra bit på vägen. För det är endast de som varit i samma situation som vet hur det egentligen är. Ingen annan kan veta. Idag kan jag berätta min historia och mina upplevelser på ett annat sätt än vad jag kunde då. Som storasyster kändes det som att det var min uppgift att hålla ihop familjen och se att alla hade det så bra vi kunde. Jag kände ett enormt ansvar över min lillebror och än idag, 17 år senare, vill jag ha koll på hur han mår. Har han ätit? Känner han sig ensam? Mår han bra? 

Detta märktes väldigt tydligt när jag skulle flytta hemifrån och alla känslor och tankar från sjukdomstiden kom över mig igen. Att min lillebror har varit sjuk kommer alltid finnas med mig på något sätt. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Upplevelsen och erfarenheten har format mig till den jag är idag."

Nathalie