"Jag var 12 år och min syster Jennifer skulle snart fylla 16 år när vi fick beskedet att hon hade fått akut lymfatisk leukemi av T-cells typ. Jag förstod ingenting från början. Jag visste inte ens vad leukemi var för något. Jag tyckte att det var jättejobbigt när familjen var splittrad hela tiden eftersom en av föräldrarna alltid stannade kvar på sjukhuset med Jennifer.
Först fick hon en behandling som hon inte svarade så bra på, och då var dom tvungna att byta till en aggressivare behandling. Men efter den behandlingen var det fortfarande för mycket leukemi kvar i blodet så då bestämdes det att hon skulle få göra en benmärgstransplantation. Den var man tvungen att göra i Huddinge så under tiden vi var där fick vi bo på Ronald McDonald. Det är ett hus där andra sjuka barn och deras familjer bor. I början var vi där hela familjen tills jag och pappa åkte hem till Umeå igen. Vi försökte åka ner till Huddinge så ofta som möjligt. Jag hamnade efter i skolan men jag försökte arbeta så mycket som det gick i Huddinge med sjukhusfröken. Jag saknade min klass när vi var i Huddinge och då skickade dom brev till mig. Jag blev glad över det.
Jennifer fick den nya benmärgen och innan det var hon tvungen att strålas fyra gånger så att hennes egen benmärg skull slås ut. Nu är vi vuxna, hon mår bra, tar inga mediciner längre och lever som vem som helst. Det känns jättebra och jag hoppas att det fortsätter lika bra som det har gjort hittills!"
Mattias