Jag var 12 år och min lillasyster 10, Johannes fyllde 8 år. Vi var så glada och äventyrliga barn, med skogen som lekplats och bara fantasin som kunde sätta stopp för vad vi hittade på. Världens var så spännande och tillåtande, solig, rolig och stor.
Vi började skolan i Bjurholm och Johannes fick en cancerdiagnos efter ett antal oförklarliga magsjukor i november. Lymfom. Han hade en tumör i magen ungefär stor som en clementin.
Det var så svårt att ta in att han hade fått cancer. Det gjorde mig rädd. Jag såg vår familj så som många barn i Sverige gör, en trygg familj långt ifrån alla faror. Men nu stod ett stort mörkt monster utanför.
Efter beskedet i november så började behandlingar. Idag har jag svårt att säga vad som hände och när. Men jag vet att den första cellgiftsbehandlingen gjordes över jul. Johannes tappade håret då och mådde ibland väldigt dåligt. Det som gör mest ont att minnas tillbaka på är att han var ensam i det. Jag och mina syskon stod utanför allt vad Johannes upplevde och vi kunde inte riktigt nå varandra. Vi fick bara höra delar av vad som hände och förstod bara fragment av vad han gick igenom.
Julen kom och gick och under januari så piggnade Johannes till, han var fortfarande inte i skolan vad jag minns, men de dagar han var hemma så kunde vi leka i snön. Men så i februari så fick vi veta att hans cancer var så kallat elakartad och växte snabbt, var svårbehandlad och hade spridit sig.
Fler behandlingar och undersökningar gjordes under vårvintern. Johannes blev sängliggandes och svag och slutade att gå. Han fick åka rullstol och vi bar honom. Jag vet inte vad jag tänkte då, men jag såg ju framför mig att det skulle ta slut någon gång, att det är en sjukdom som han får medicin för, och medicinen gör honom svag men slutligen frisk.
Men så i mars en dag när Johannes var på sjukhuset med mamma och pappa, så kom jag och mina systrar hem från skolan och vår morbror väntar på oss. Han berättade med en allvarlig ton att det inte finns mer medicin åt Johannes. Jag förstod jag inte vad han menade, vadå finns inte mer? Det kanske dom hittar? Dom fortsätter väl att hjälpa honom? Det kanske till och går över av sig själv?
Det var inte förrän senare den dagen efter att vi hade åkt in och träffat alla på sjukhuset, som mamma säger till oss att Johannes undrat varför vi inte var ledsna för att han skulle dö, som jag förstod. Dö? Jag förstod nästan, men ändå inte. Jag grät i alla fall mig själv till sömns den natten och hade väldigt dåligt samvete gentemot Johannes. Från och med då började jag be gud om ett mirakel. Gör honom frisk.
Så nu skulle doktorerna bara ge upp? Hur länge skall man vänta? Hur vet man att det inte kan försvinna av sig själv? Vi åkte på en resa tillsammans, Johannes i rullstol, en massa medicin, mamma och pappa och vi syskon. Vi besökte Kolmården, åkte hem till Gotland och så självklart Legoland, som var Johannes perfekta paradis. Han var så otroligt duktig på att bygga med lego, kunde bygga ihop ett slott på en kvart! På Legoland köpte han några stora legoslott och dom följde förstås med hem. När vi kom hem efter resan blev han svagare, vi kanske kunde se på film och spela schack litegrann, men tillslut så låg Johannes bara på kökssoffan nästan hela dagarna. Han sov i mamma och pappas sovrum på nätterna och vi kom och sa godnatt och kramade honom varje kväll.
Mitt i sommaren så tog hans kamp slut. Mamma väckte mig och hela livet förändrades då. Det här är fortfarande svårt för mig att berätta och det finns så mycket mer att säga. I min familj har vi nästan aldrig pratat om vad som har hänt och jag har burit många känslor av ånger och skam. Osagda ord, outtryckta känslor, att vara otillräcklig och inte finnas där. Men även en förståelse över att livet är skört och inget kan tas för givet. Vikten att visa kärlek. Jag har försökt att få hjälp med perioder av depressioner av vanliga vården, men eftersom jag aldrig själv sökt samtalsstöd för specifikt denna upplevelse så har jag alltid hamnat snett där. Jag har haft perioder av riskbruk av olika slag och sökt efter något att fylla tomheten i mig. Att få berätta om detta och svara på frågor kan vara så otroligt viktigt och ett sätt att få bearbeta känslor och upplevelser. Jag har över tid förstått att jag måste våga göra det och sluta blunda eller fly. Det jag hade önskat för mitt 12 åriga jag, är att en vuxen hade fångat upp mig och vågat fråga, funnits där och mött mina känslor, kanske varit lite envis!
Däremot har vi i syskonskaran har kommit varandra om möjligt ännu närmre, och vi har ibland kunnat prata om händelserna och vår sorg. Ibland har bara förståelse varit skönt att ha. Att inte behöva berätta är skönt också. Men att få dela med varandra, vad man varit med om ifrån sina olika upplevelser av situationen skulle vara så himla nyttigt för oss. Vi är kanske snart redo för det.
Mina syskon är mina allra bästa vänner här i livet dels på grund av historia vi delar. De är såna fantastiska människor, så otroligt starka och modiga trots vad de varit med om."
Elisabeth