Han minns hur glad han blev när han fick en lillasyster. 16-årige Aaron Dehghani Johansson ler en aning och säger sedan:
– Alicia var fantastisk! En riktig glädjespridare. Jag tyckte om att ha fått en lekkamrat. När hon blev sjuk… jag fattade inte så mycket.
Aaron var bara åtta år, Alicia fyra, när tvåbarnsfamiljens liv vändes uppochner. Alicia hade drabbats av en hjärntumör.
– Den första tiden bodde jag mycket hos våra släktingar, oftast hos farmor, fortsätter Aaron. Jag visste att Alicia hade cancer. Jag visste att hon inte mådde bra och att mamma och pappa var med henne på sjukhuset. Men jag visste inte vad som hände där borta. Jag fick inget mer förklarat för mig.

I stadsparken i Borås lutar sig Aaron tillbaka. Bredvid honom på den gröna bänken sitter Joachim Bång, syskonstödjare på Barncancercentrum vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. När Aaron så småningom började tillbringa alltmer tid på sjukhuset med familjen blev Joachim ett viktigt stöd. De två fann varandra med hjälp av spelet Pokémon GO och Joachim såg till så att Aaron då och då fick en paus från sjukhusmiljön.
– Du var så exalterad över att det fanns så många pokémons i Göteborg, säger Joachim och ser på Aaron. Även om vi skulle på bio eller ut och äta så spelade vi oss fram. Det var ett bra sätt att lära känna varandra på. Ibland körde vi omvägar när du fått span på något på kartan.
Både Joachim och Aaron ler vid minnet.
– Men jag tror att vi tyckte om varandra ganska spontant, lägger Joachim till. Så är det inte alltid. Ibland kan det ta tid att hitta fram.

Aarons lillasyster Alicia var sjuk i ungefär ett och ett halvt år. Aaron beskriver hur de brukade leka tillsammans i väntrummet när Alicia skulle strålbehandlas.
– Hemma spelade vi ofta teater och lekte Melodifestivalen. Mamma och pappa var publik. Men på slutet blev Alicia förlamad i halva kroppen och sängliggande. Jag minns att vi fick hem en sjukhussäng. Jag tror att mamma och pappa egentligen ville att Alicia skulle gå bort hemma… Jag låg med henne i den sängen och såg på film. Då kunde hon inte prata eller röra sig.
Aaron tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:   
– Fortfarande sa ingen att hon skulle dö… Det vara bara för några år sedan som jag fick reda på att mamma och pappa hela tiden visste att Alicias cancer var obotlig. Jag frågade själv, efter att jag sett ett Youtubeklipp om Alicias cancertyp – ”visste ni att hon skulle gå bort?”. När de svarade ja blev jag besviken och arg. Jag tyckte att de skulle ha berättat det. Men jag fattar nu att de inte ville att Alicia skulle råka få veta…

Morgonen då Alicia dog, vilket skedde på sjukhuset, var Aaron hos sina kusiner. När hans pappa kom för att hämta honom anade Aaron att något var fel.
– Jag märkte att pappa var ledsen. När jag frågade varför sa han att det inte var så bra med Alicia. Jag fattade direkt och började gråta. Först ville jag inte gå in på sjukhuset. När jag väl gjorde det låg hon där… Hon log. Lite. Man såg hennes tänder.
Tiden som följde slöt sig Aaron. Han spelade tv-spel och stängde alla ute.
– Jag vet inte vad som hände, säger han dröjande. Men alla känslor höll jag inom mig. Jag pratade inte med någon.
– Det är inte ovanligt att det blir så, menar Joachim. Men jag minns att jag funderade mycket kring att du höll allt inom dig. Jag såg att du hade det jättesvårt.

För att försöka få Aaron att öppna sig gjorde Joachim en deal med Aaron. När de träffades för att hitta på något skulle Aaron svara på tre frågor om hur han mådde, innan de gjorde något annat.
– Jag gillade inte alltid Joachims frågor men det var ändå skönt på något sätt, säger Aaron. Jag tror att det funkade. Joachim har betytt jättemycket för mig. Att ha någon att snacka med, att åka i väg med – och få en paus från allt annat…
– Jag har hört dig säga detta tidigare men jag blir alltid lite rörd, säger Joachim vänd mot Aaron. Jag frågade för något år sedan ”nu har det gått si och så länge, ska vi fortsätta ha kontakt?”. Du vände dig om och bara tittade på mig innan du svarade ”ja, det är väl klart”.

Joachim, som innan han anställdes som syskonstödjare på Sahlgrenska arbetade inom grundskolan – bland annat som fritidspedagog och rektor, konstaterar att med Alicia var det skarpt läge hela tiden.
– Vi på sjukhuset visste att man inte överlever en sådan diagnos. Och blir utgången som med Alicia, då är det ännu viktigare med en extra vuxen som kan stötta det friska syskonet. Jag har sett Alicia sjuk. Jag vet vad Aaron har sett. Vi har delat mycket.
Joachim ser återigen på Aaron när han fortsätter.
– Minns du när du visade mig Alicias grav? Jag märkte att det tog på dig. Du ville inte vara där länge, men du visade mig hennes grav.
Aaron nickar och säger sedan:
– Jag tycker fortfarande inte om att gå dit. Jag följer med mamma och pappa ibland, men sitter kvar i bilen. Jag gillar det bara inte. Jag behöver inte gå dit. Alicia finns med mig ändå.

Efter en kort paus lägger Aaron till:  
– Jag har ju också mina minnen. Glada men även dystra. Första gången jag kom till sjukhuset och såg Alicia där till exempel. Jag sket i henne och ville leka i träbåten i entrén. Det kan jag ångra så mycket. Men det har jag skrivit om i skolan. Där handlar mina texter ofta om Alicia.
– Det kanske inte var så konstigt att du valde att leka och lägga fokus någon annanstans i den stunden, säger Joachim. Men jag förstår också att du har de här känslorna nu, att du ångrar det. Det är heller inte konstigt att det tar tid att hitta en ny väg framåt. För de flesta är vägen tillbaka till något som fungerar lång och krokig. Inte till som det var – Alicia finns ju inte längre. Men till ett sätt att leva med det. Omgivningen kan ibland tro att det ska gå snabbare än det gör.
– Vissa saker gör fortfarande ont, säger Aaron. Alicias födelsedag till exempel. Men jag försöker minnas alla roliga grejer vi gjorde, allt vi upplevde. Hemma brukar jag titta på gamla videos och bilder tillsammans med mamma och pappa.

Genom Joachim har Aaron dessutom kommit i kontakt med andra barn i hans situation, vilket betytt mycket. 
– Det var skönt att förstå att jag inte var ensam om att ha upplevt detta, säger Aaron. Jag har även varit på läger. Barncancerfondens läger och ett annat läger enbart för oss syskon.
Det senare lägret var Joachim ledare för och han beskriver hur Aaron blev lite av en förebild.
– Du var äldst och hade kommit längst. Om du hade valt att inte dela med dig i samtal tror jag allt hade blivit annorlunda. Att någon som Aaron går före och visar vägen är viktigt. Vissa barn hade inte varit med tidigare, andra hade precis börjat öppna sig. Jag har också lärt mig jättemycket av Aaron. I min roll som syskonstödjare är man superberoende av att lära sig av de barn man träffar.
Aaron ler svagt och konstaterar att det känns roligt om han kunnat bidra till att hjälpa någon annan.
– Man ska inte vara som jag var – och hålla allt inom sig. Jag kände själv att jag blev trött av det men samtidigt orkade jag inte prata. Nu har det blivit lättare. Man ska verkligen ta hjälp.


Text Lina Norman