"Vi är en väldigt tajt familj, bestående av tre syskon, mamma och pappa. Jag heter Tea, jag är 16 år och går första året på gymnasiet. Jag har två äldre bröder, Tim, 24 år och Isac, 23 år. För 10 år sedan såg våra liv väldigt annorlunda ut, inte så konstigt kanske.. Men det finns en djupare mening i det, vilket är precis det jag kommer att gå in på nu.

Det var en nästintill helt vanlig fredagskväll i slutet av oktober, jag och min äldsta bror hade varit i skolan medan Isac och våra föräldrar hade varit på sjukhuset. Det var ju egentligen ingenting konstigt då vi visste att Isac hade haft ont i ryggen ett tag. Jag, mamma och Tim var samlade vid middagsbordet medan Isac och pappa var på sjukhuset. Vår familj har som jag tidigare nämnt alltid varit väldigt tajta så att alla äter middag tillsammans är ingenting ovanligt. Vi satt på våra vanliga platser, jag hade haft en helt vanlig dag i skolan, lekt med min bästa kompis på rasten och allt var ungefär som vanligt. Bortsett från att pappa och Isac inte var hemma då. Det var i alla fall det jag trodde, 6 år gamla Tea, inte kunde väl hon veta att hennes liv den dagen skulle förändras totalt. Mamma började prata, jag minns inte exakt vad hon sa, men de sista orden kan fortfarande eka i mitt huvud, “Isac har cancer”. 

Ska min bror dö nu?

Jag visste inte vad jag skulle säga, vad jag skulle göra eller vad som skulle hända. “Cancer..” tänkte jag, “Cancer är väl det man dör av?” var det första jag kunde komma och tänka på. När man endast är 6 år gammal har man inte så stor förståelse för någonting egentligen, allt kretsar runt ens eget liv som är relativt okomplicerat. Det enda jag kunde koppla ordet till var döden, alla gånger jag hört någonting relaterat till sjukdomen handlade det bara om döden. Jag förstod inte, skulle min älskade storebror dö? Min bror som alltid lekte och busade med mig när jag bad honom, han som alltid ställde upp för min skull. Skulle han bara försvinna? Det spelade ingen roll vad mamma sa efter dem orden, ingenting gick in i min lilla hjärna. Jag var i chock, jag förstod ingenting.

Min 7 år äldre storebror hade under en tid haft ont i ryggen. Han hade tillsammans med mamma och pappa varit hos ett flertal läkare för att försöka hitta orsaken till varför den då 13 år gamla Isac hade sådana smärtor i ryggen. Men aldrig verkade de komma fram till någonting som ledde till ett svar, förrän mammas födelsedag. Den 21 oktober 2013 skickades en akutremiss till Södersjukhuset, två dagar senare fick han göra en magnetröntgen, och dagen efter kom svaret. Läkarna hittade en tumör på en kota runt ryggmärgen. Detta visade sig vara cancerformen lymfom, en relativt vanlig sjukdom bland vuxna, men som är desto ovanligare bland barn. Efter den akuta remissen gick det alltså extremt fort, redan den 25 oktober opererades han, där de även stabiliserade ryggen med skruvar och plattor eftersom att tumören hade krossat en kota. Och den kvällen berättade mamma för mig och min bror. Efter detta jobbade läkarna med att fastställa vilken typ av lymfom det var, för att veta hur den skulle behandlas. Och så, på Isacs 13onde födelsedag, den 7 november, fick han sin första cytostatikabehandling.

2018 friskförklarades Isac

Jag har inte speciellt mycket minnen från sjukhustiden, om detta beror på att jag endast var 6, eller någonting annat är svårt att svara på. Jag har för det mesta bara korta minnessekvenser, men har även fått mycket återberättat. Jag och min andra bror gick i skolan under veckorna, men ibland var vi med på sjukhuset, vi hade ofta möjligheten att välja själva. Absolut att skolan alltid varit viktig, mamma jobbade ju trots allt som lärare själv, men kände vi att det var för jobbigt så fick vi vara på sjukhuset istället. Mamma och pappa kämpade på för att få allting att flyta på så normalt som möjligt, de sov varannan natt på sjukhuset, och på helgerna umgicks vi alltid. Vi lagade mat i sjukhusköket och höll ihop hela vägen.

Det var såklart en tuff tid för alla inblandade, men vi höll ut, och i slutet på februari 2014 fick Isac sin sista behandling. Efter detta följde en lång tid av återbesök, och med det kom även oron mellan alla besöken. De första 2 åren var det besök var tredje månad, de nästkommande 2 åren var det halvårskontroller. Efter det gick han på ett återbesök innan han fick ringa i klockan. Och 2018 friskförklarades Isac, och skrevs ut från onkologen. Vi gjorde det till en tradition att vi firade varje gång vi hade fått ett bra besked, vi åt god mat och glass varje gång, vilket lättade lite på stämningen trots den tuffa situationen.

Min brors sjukdom skaver i mig än idag

Att stå där som syskon till ett barn med cancer är inte en lätt uppgift. Allt fokus ligger på det sjuka barnet, många frågade mig hur min bror mådde, hur det var med honom. Men alla tänker inte på syskonen, det är så lätt hänt att vi hamnar i skymundan. Det kan vara vem som helst som missar oss, föräldrar, lärare, kompisar, släktingar, ja precis vem som helst. Jag vill dock lyfta att mina föräldrar verkligen gjorde ett fantastiskt jobb trots den tuffa situationen vi var i. De såg alltid till att jag och min bror var inkluderade, vi umgicks fortfarande mycket och de visade oss alltid både uppmärksamhet och kärlek. 

Under tiden som min bror var sjuk så var jag endast 6 år, jag reflekterade alltså inte så mycket kring själva situationen just då. Jag minns dock att jag kunde vara väldigt orolig, och det hände inte bara 1 gång att min lärare fick trösta mig efter att jag börjat gråta i skolan. 6 år gammal och en storebror med cancer, ja, ni förstår nog att det tog ganska hårt på mig. I stunden så skulle jag inte säga att mitt mående påverkades speciellt mycket, jag var ju så liten. Däremot har jag under de senaste åren haft en hel del ångest, i vissa perioder mer än andra. Detta är någonting jag jobbar med hela tiden, både för att det ska bli bättre, men också för att förstå vad det grundar sig i. Jag tror någonstans att min brors sjukdom ligger kvar och skaver än idag, att jag aldrig riktigt bearbetat det. Det är en av anledningarna till att jag valde att skriva denna text, för att komma underfund med ångesten. Bearbeta det jag och min familj har varit med om. Men jag vill också ge hopp. Ge hopp till alla andra syskon eller närstående där ute, som oroar sig över sina nära och är rädda för vad framtiden har att komma med. För även om det kan kännas tufft i stunden, och en lång tid efter, så är det en majoritet som överlever. Det kanske känns hopplöst just precis nu, eller hela tiden, men trots det så kommer det med största sannolikhet att lösa sig tillslut. 

Till slut kommer solen lysa igenom

För 10 år sedan var jag och min familj mitt uppe i sjukdomen och allt som kom med den, idag har jag flyttat till andra sidan landet för att börja på ett ridgymnasium. Isac pluggar till ingenjör och lever världens studentliv, och Tim har även han flyttat hemifrån och börjat jobba. 

Tillslut löste det sig allt, och nu har jag lärt mig saker jag aldrig hade om vi inte gick igenom det vi gjorde. Jag har fått en helt annan syn på livet, ett nytt perspektiv. Även om jag inte går och tänker på sjukdomstiden varje dag så ligger den fortfarande där och bara är. Men även om det i vissa stunder kan kännas fruktansvärt jobbigt, hopplöst och smärtsamt, så är det viktigt att kämpa sig igenom det jobbiga. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det handlar om, det gäller bara att rida ut stormen. För tillslut kommer solen att lysa igenom. "

Tea