En varm försommareftermiddag 2016 stod jag på Nygatan i Örebro när min mamma ringde. Hon hade varit på röntgen och fått beskedet att hon hade äggstockscancer. Jag minns så väl hur jag bara satte mig ner på trottoaren och tog mig inte riktigt därifrån, paniken och rädslan i hennes röst kan jag fortfarande höra och jag minns allting som om att det vore igår. Marken under mina fötter försvann och hela min värld rasade samman på mindre än tre sekunder, min mamma min bästa vän skulle hon lämna mig nu?

Mamma genomgick en stor kirurgi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Hennes tumörsjukdom var spridd och hon opererades i över tio timmar. Jag minns både min och min pappas oro. varför skulle det ta så lång tid innan läkaren ringde? Dom timmarna kändes som en vecka. Trots all oro gick operationen bra och mamma fick komma hem efter en dryg vecka på Sahlgrenska.

Mammas hopp gav mig hopp

Dagarna gick och på något konstigt vis så levde vi på precis som vanligt. Mamma var otroligt stark och ville leva och gjorde verkligen det, varenda dag! Trots hennes sjukdom så lös det om henne, hennes livsglädje var helt fantastisk och hon kämpade varenda dag med stolthet! Hon hade sina dippar och biverkningar efter sina cytostatikabehandlingar men hon hämtade alltid ny energi och hon levde på hoppet. Hoppet om att få leva väldigt, väldigt länge och då vågade jag också hoppas.

Cytostatikabehandlingarna gav resultat men tumörsjukdomen kom alltid tillbaka, flera gånger med ca 6 månader till 1 års mellanrum.
En decemberdag 2018 blev hon riktigt dålig i en blodförgiftning och hamnade på IVA och efter det återhämtade hon sig aldrig. Hennes kämparglöd och livsglädje försvann och jag kände inte längre igen min mamma varken till utseendet eller till personligheten.

Det kommande halvåret gick fort men stod ändå stilla. Jag var som vanligt hos mina föräldrar varenda lediga dag för att spendera tid tillsammans, för att prata om framtiden och för att hjälpa till. Flera gånger kastade jag mig iväg från mitt jobb, körde i panik till Skövde när mamma blivit inlagd på sjukhuset i blodförgiftningar, sjukdomskänsla, tilltagande trötthet osv. 

Sedan en försommardag när jag jobbade kväll, hade pappa skickat ett sms om att jag skulle ringa vid tillfälle. När jag hörde hans röst förstod jag att något var fel. Då kom beskedet ”i bästa fall har mamma sommaren kvar att leva”. Jag stod i trapphuset på jobbet, satte mig ner och kom inte upp. Jag ringde till en av mina bästa vänner och kollega som kom på en gång. Där satt vi och grät tillsammans. Den dagen kunde jag inte köra bil till Skövde, jag vågade inte.

Dagarna gick på något konstigt vis, vi var mycket på sjukhuset och vi pratade mycket om vad som skulle hända. Mamma grät, hon ville inte lämna oss. Hon ville se mig fylla 30, hon ville få träffa mina framtida barn. Jag grät, hur skulle jag överleva utan min mamma och bästa vän? Skulle jag också dö nu?
Pappa grät. Vem var han utan mamma? Hur skulle han och jag klara oss utan henne? Jag kommer ihåg den där varma sommardagen när vi satt på sjukhuset och pappa lovade att vi på min 30-årsdag ett år senare skulle åka till Rom, hennes favoritstad för att fira min födelsedag.

I mitten på juli ringde min telefon sent en kväll, det var pappa. Han lät ledsen och inte alls som vanligt. Mamma hade åkt in med ambulans till sjukhuset igen, men pappa var inte med mamma.
Pappa hade så ont i magen att han inte kunde åka med. Jag tvingade pappa att själv ringa en ambulans. Min pappa var läkare och tyckte att det var patienter som skulle söka vård, som behövde det bättre! Jag förstod redan där att något var allvarligt!

Det som inte fick hända hände!

Pappa hade fått en tumörsjukdom han med. Jag trodde inte att det var sant, jag var inte mottaglig. Mamma skulle dö och nu hade pappa cancer? Jag stötte det ifrån mig, fokuserade på mamma. Jag hälsade på båda mina föräldrar på sjukhuset. Pappa låg på en avdelning i samma hus som mamma så jag skjutsade dom till varandra i rullstol, mamma gjorde sig alltid fin för pappa och sa glatt till vårdpersonalen på den palliativa avdelningen ”min man kommer och hälsar på”!

Mamma kom aldrig hem mer efter den där vändan på sjukhuset, hon somnade in med många av sina nära runt omkring sig. Jag höll hennes hand, klappade henne på kinden och pussade henne på pannan! Min Älskade mamma, hon såg så fridfull ut, jag fick panik. Total panik, jag trodde att jag skulle dö!
Två veckor senare somnade min pappa in, väldigt plötsligt och hastigt efter en undersökning. Han fick en multiorgansvikt, kroppen orkade inte! Jag satt vid hans sida, höll hans hand, klappade honom på kinden och pussade honom på pannan! Jag frågade sjuksköterskan om det här hände? Var det på riktigt? Hade båda mina föräldrar dött nu? Båda mina bästa vänner? Jag var helt säker på att jag inte skulle överleva! Ville jag ens överleva? Ville jag ens vakna upp dagen efter?
Svaret var självklart, ja det ville jag för det hade mamma och pappa velat! 

Den värsta tiden vändes till den allra bästa

Några veckor efter att min pappa somnat in fick jag veta att jag var gravid med min son, mitt allt, min skatt! Han är så lik min pappa, hans morfar Björn! Glädje mötte sorg, han kom och gjorde den värsta tiden i mitt liv till den allra bästa. Livet blev plötsligt så fantastiskt igen.

Jag vet att mamma och pappa ser ner på oss från himlen varje dag och vi tittar upp varje dag, vi vinkar till himlen, vi vinkar till mormor och morfar. Jag känner en enorm saknad fortfarande, sådär så att det knyter sig i magen ibland, sådär så att tårarna plötsligt rinner ner för kinden. Trots det känner jag idag en enorm tacksamhet för livet i sig, för alla mina nära och kära som fångade mig, stöttade mig, fanns där för mig dag som natt och hjälpte mig upp från botten. TACK till er, utan er hade det aldrig gått och utan er hade jag aldrig överlevt!❤️