När jag för första gången var nära cancer var när min då 11-åriga bästis fick leukemi, en slags blodcancer. Det var svårt att riktigt förstå vad det var som hände, men hon var väldigt sjuk under en lång tid. Vissa läkemedel skulle hon aldrig kunna sluta ta. Vi var 11 och 12 år gamla. Hon skulle ju vara ute och leka, men istället spenderades flera dagar långa behandlingar och andra vårdtider på sjukhuset. Livet var orättvist. Jag köpte med godis och gosedjur till varje sjukhusbesök hos Emma då hon fick sin ”guldmedicin”, och så försökte vi var 11 och 12 år gamla så gott vi kunde.

Åren och behandlingarna gick och Emma blev till slut friskförklarad. Vilken seger! Vi firade med middag på stan. Men oron fanns alltid där. En förkylning - var det sjukdomen som kom tillbaka? Ett ont knä - var det tillbaka nu? Huvudvärk -är det nu tillbaka? Räkna blåmärken om och om igen.

Till sist, en av alla de där gångerna, bekräftades oron. Sjukdomen var tillbaka. Vi gick i samma klass och sista året på gymnasiet. Världen bara rasade. På något märkligt vis fortsatte mitt liv med vänner, förberedelser inför studenten och livet efteråt, medan i vad som kändes som ett parallellt universum gick min bästa vän återigen på tunga läkemedel och behandlingar som gjorde henne sjuk och svag, trött och orkeslös. Vi tog studenten 2009, en dag som Emma sett så mycket fram emot, men inte alls blev som hon hade tänkt. Hon orkade med nöd och näppe vara med på skolgården, även om vi gjorde det på eget vis. På kvällen orkade Emma inte vara med. När jag ser bilderna från vår student känner jag ingen glädje. Jag får bara en klump i magen och känner sorg och ilska.

Efter många omgångar och kast mellan hopp och förtvivlan fick vi beskedet att hon inte skulle bli frisk den här gången. I Maj 2011 – nästan två år efter vi tog studenten somnade Emma in. Jag träffade henne lite drygt en vecka innan hon dog och jag tror att både hon och jag visste att de var sista gången vi skulle ses, även om vi gjorde picknickplaner precis innan jag åkte hemifrån henne.

Jag tänker på henne varje dag även om det nu har gått över tio år. Jag kommer fortfarande på mig tänka att ”det här ska jag berätta för Emma!” men det får jag aldrig. Det är sorligt men samtidigt fint att hon lever kvar så pass mycket i mig, hennes familj och andra vänner. Idag har jag en treårig dotter som har fått namnet Emma i sitt, och hon vet att det är efter hennes mammas kompis <3