Julia är 18 år och går sista året på Mediagymnasiet i Nacka strand i Stockholm. Julia tänker sig en framtid som journalist, även om hon är ganska skoltrött för tillfället och mest längtar efter att få ta det lite lugnt.
När hon inte är i skolan hänger hon med sina kompisar, tränar och tittar på tv-serier, ”Jag följer jättemånga, jag är ett tv-seriefreak”. Favoriten just nu är en brittisk science fiction-serie som heter ”Doctor Who”. Inte många känner till den, det var Julias faster som introducerade henne för den. Tv-serier är ett av många intressen som de delar. Annars brukar de gå på bio eller på Fotografiska (ett museum med fotografier i Stockholm), fika eller bara ta det lugnt tillsammans. Julia jobbar extra i ett sjukhuskök på helgerna och efteråt sover hon över hos sin faster. Hon är så lätt att prata med, tycker Julia. Det blir på något sätt mer avslappnat än med föräldrarna.
– Hon är 39 år men det känns som att umgås med en kompis, inte som med en gammal tant. Vi är lika och gillar samma saker, sammanfattar hon.
”Gick upp på mitt rum och grät”
Kaféet där vi sitter fylls på med allt fler gäster, kaffemaskinen brummar som en uppspelt racerbil och samtalsnivån vid borden stiger. För nästan precis ett år sedan satt Julia och fikade med sin faster när hon plötsligt sa att hon känt en knöl i bröstet som hon misstänkte var cancer. Julia kunde inte riktigt ta in informationen just då. Några dagar senare när familjen satt vid middagsbordet berättade Julias pappa att hans syster fått bröstcancer.
– Då verkligen satte det sig och jag började tåra upp. Så skulle jag sitta där och äta! Men min styvmamma förstod och sa: ”Du får gå om du vill”. Så jag gick upp på mitt rum och bara grät.
Det var skönt att låta paniktankarna rinna ut med tårarna. Men slappna av kunde Julia göra först när hon träffade fastern.
– När jag såg att hon var lugn kändes det lite enklare att acceptera.
För Julia kändes det viktigt att veta vad som väntade. Hon undrade vad fastern skulle få för behandling, om cancern gick att ta bort, om den skulle komma tillbaka. Skulle hon tappa sitt hår? Ändå ville hon inte pressa på med för många frågor på en gång.
Jag ville veta så mycket som hon ville berätta. Inte hela tiden fråga ”vad händer nu, vad händer nu”. Sedan, när hon förklarade, ställde jag följdfrågor och fick veta det jag ville.
Fastern fick opera bort bröstet och behandlades med cellgifter. Hon berättade hela tiden för Julia vad läkarna sagt och hur behandlingarna skulle gå till.
Att berätta för vännerna
I början funderade Julia på om hon skulle berätta för sina vänner. Till slut sa hon det bara rätt ut: ”Min faster har cancer.”
– De visade verkligen att de var där för mig och frågade hur min faster mådde och hur jag mådde. Om jag behöver gråta kan jag göra det med dem, vi har känt varandra så himla länge, säger Julia.
Hon pratade även lite med sin farmor och med sina föräldrar om cancern. Men framför allt kände Julia att hon ville återgå till sin vardag. Hon och hennes faster fortsatte också att träffas som de alltid hade gjort, förutom när fastern låg på sjukhus och de första dagarna efter hennes behandlingar.
– Man vill inte se någon som man står så nära må dåligt, så jag höll mig lite borta då. Jag tror inte heller att hon ville att alla skulle se henne må så, funderar Julia.
Just att se någon hon tycker så mycket om ha det kämpigt tycker Julia har varit det jobbigaste under den här tiden. I början oroade hon sig också för att hennes faster skulle bli en helt annan person. Det blev hon inte.
Det som förändrades var att hon inte orkade lika mycket. Behandlingarna gjorde också att hon tappade håret. Första gången Julia såg henne utan hår kändes det lite konstigt.
– Jag skrattade lite och sade ”uuh”, säger Julia och grimaserar som om hon bitit i en sur citron. ”Tack för det!”, svarade min faster.
De skojar mycket med varandra i Julias släkt och det kändes skönt att de kunde fortsätta med det.
– ”Åhå, cancersjalen”, kunde vi säga. Eller så sa min faster: ”Vadå, ska jag göra det? Jag som bara har ett bröst”. Eller min pappa kunde säga: ”Jag vill också ha cancer och slippa gå till jobbet!”.
Råd till andra
Julia försökte bete sig som vanligt, det märkte hon att alla mådde bäst av. När en släkting får cancer ställs relationen på sin spets och Julia tror att man kan komma närmare varandra.
– Men i mitt fall var vi redan så nära så det handlade mer om att behålla den närheten. Att vara öppen. ”Är inte det här lite läskigt?” kunde jag säga till min faster och då svarade hon: ”Jo det är det”.
Men även om det är bäst att vara som vanligt med sin sjuka närstående tycker Julia inte att man behöver pressa fram det om det inte går av sig själv.
– I sådana fall får man vara öppen och säga: ”Det är svårt för mig att bete mig normalt, jag vet inte hur jag ska göra”, och så får man ta det därifrån, säger hon.
Hon föreslår även att man försöker visa att man finns där för personen som drabbats.
– För tänk om den personen försvinner från mig och inte vet att jag älskar den. Även om man inte vågar säga det är det nog viktigt att man visar det på något sätt.
Litade på att det skulle gå bra
Julia och hennes faster pratade aldrig om möjligheten att det inte skulle gå bra.
– Jag hade det alltid i bakhuvudet, men alla har hela tiden sagt att det kommer att gå bra, doktorn också. Då bestämde jag mig för att lita på det.
I dag är Julias faster frisk, hon har återfått krafterna och jobbar igen. Julia har lärt sig väldigt mycket om bröstcancer det senaste året och känner sig mindre rädd för sjukdomen. Det märkte hon inte minst för ett par veckor sedan när även hennes farmor opererades för en tumör i bröstet, även om det i hennes fall var en godartad variant. Den här gången kände sig Julia mer rustad.
– Även om jag kunde känna ”Nä, nu orkar jag inte med mer cancer!” tror jag att det blir enklare att hantera när man har mer kunskap. Då kan man ta reda på fakta innan man börjar oroa sig. Första gången var det bara känslor.
Eftersom fasterns cancervariant är en ärftlig sort ska hennes syskon och kusiner testa sig för att se om de har samma gen. Även Julia kommer att göra ett test, men först när hon fyllt 25.
– Ibland känns det som att jag bara väntar på det, att jag kommer att få cancer, säger Julia nästan på skämt, men tillägger snabbt att det ju faktiskt inte är säkert.
Och skulle hon eller någon annan drabbas har hon bestämt sig för att inte låta paniktankar skena, utan hålla huvudet kallt och fokusera på fakta. En cancerdiagnos behöver inte vara det värsta som kan hända.
– För även om min faster mått dåligt har hon varit samma faster genom hela processen. Jag har bara känt ”Wow, vilken människa, hon är så stark”. Det har verkligen inspirerat mig.
Text: Lisa Boda
Foto: Anneli Hildonen
