Min mamma klagade sällan, därför bekymrade det mig oerhört. Hon har i perioder haft problem med sitt magbråck och någonstans ville jag väl tro att det var det som spökade även denna gång. Efter en tids väntan hos vårdcentralen träffade hon äntligen en läkare. Läkaren skickade omgående en remiss till gastroskopiundersökning. Men väntan dit skulle vara lång. Det skulle ta 6 månader innan de hade tid att ta emot henne. Sommaren kom och mamma hade allt mer smärtor och blev allt smalare. Hon hade förlorat 8 kg fram tills dess och hade svårt att få i sig mat överhuvudtaget. Mamma ringde ofta till sjukhuset för att se om de hade fått någon avbokning så hon kunde komma in tidigare, utan att lyckas. En kväll i juli 2022 fick jag nog. Jag såg på henne hur hon led och jag körde henne till akuten.

Jag minns att vi fick stanna där tills det blev natt, mamma fick morfin för att hantera smärtan och de tog lite blodprover. Jag gick och köpte en kexchoklad åt henne, hon klarade äta halva. Vi skojade jag och mamma, morfinet gjorde henne snurrig och hon skrattade med sitt härliga bubbliga skratt. En läkare tog en snabb titt på hennes mage och konstaterade att det troligtvis handlade om hennes magbråck. Kanske att hon hade magkatarr också. Mer kunde de inte göra utan vi fick vänta på remissen från gastroskopin. Jag gick utanför mammas bås för att prata allvar med läkaren. Jag berättade att jag var orolig att det kunde vara cancer som orsakade hennes problem. Läkaren lugnade mig och sa följande "med hennes blodprover kan jag lova att det inte handlar om något sådant, det hade inte varit så fina prover då". Hon lovade mig det och vi kände oss lugna och trygga och åkte hem i sommarnatten.

Vi fick äntligen en tid för gastroskopi 1 månad efter besöket på akuten. Mamma var orolig för undersökningen så jag följde med henne. Jag led så mycket just där och då,  tårarna rann nerför hennes kinder som ett rop på hjälp då hon kämpade att få luft med kameran långt, långt ner i magen. När undersökningen var klar såg jag direkt på läkaren. Hon sa inget men jag såg. Hon hade hittat något, och det var inte bra. Hon tittade på mig och mamma som satt kramandes med mammas hand på min gravidmage. Läkaren såg på oss med en sorg i blicken. Jag visste direkt. Men läkaren fick inte berätta något förrän provsvaren kom tillbaka. Jag ville kräkas av oro men det sa jag förstås inte till mamma. Jag åkte och köpte en pizza till henne och bad henne fira att undersökningen va klar.

2 långa veckor gick innan mamma blev kallad. Mamma och pappa åkte dit tillsammans och möttes av läkarens ord. Det var cancer, cancern satt i magmunnen. Det var en svår cancer att behandla men de skulle gå igenom mer dagarna som kom. Pappa ringde och berättade för mig och där och då blev min värld svart. Men efter att ha pratat med familjen kom vi fram till att det säkerligen finns massor att göra, cellgift, strålning och ja, för att inte tala om operation. Så kunde vi ju få bort allt? Men bara någon vecka efter mamma hade fått cancerbeskedet var det som att hennes kropp la av. Hon blev så svag och smärtan tog över. Ambulans fick hämta henne och hon åkte in och ut ett par gånger till sjukhuset. Operation var nu uteslutet, hon var inte i skicket att klara det. Vi stred med sjukhuset som gjorde många brister och väntetid för röntgen och undersökningar var alldeles för långa. Hon skulle transporteras mellan olika sjukhus för att utföra tester och hon var helt slut. Min älskade stackars mamma. Som hon kämpade.

Cancern hade förmodligen spridit sig i hela magen och hennes kropp började ge upp. Slutbeskedet kom när hon var i Lund för sista gången. Jag minns samtalet som om det vore igår. Först berättade läkaren att det inte fanns någon behandling de kunde ge henne. Han beklagade. Sen gav han mamma telefonen som försöker svälja tårarna i halsen. Vi sa några ord men jag saknade förmågan att tala. Jag var alldeles svimfärdig. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, lämnade jobbet för att ta mig hem. Jag ringde min sambo på vägen hem som sedan hittade mig alldeles förstörd i duschen, med alla kläder på. Han tog på mig nya varma kläder och strök kärleksfullt min kind, och min mage. Påminde mig om de ljuva sparkarna av liv därinne. Jag försökte hälsa på henne varje kväll på sjukhuset, om dagarna gick jag till jobbet. Idag kan jag undra varför jag valde att gå till jobbet men jag tror att det var min överlevnad.

Efter jobbet hämtade jag min dotter på dagis, spenderade en stund med henne för att sedan åka till mamma igen. På vägen hem från mamma grät jag floder i bilen för att nästa dag börja om igen. Bebis växte i magen och jag var mitt i allt tvungen att tänka på att äta, gå på ultraljud och mäta och väga. Jag tappade vikt trots att jag borde öka. Allt var upp och ner. Vi visste att vi inte skulle få ha kvar mamma, men vi visste inte om det var dagar, veckor eller månader. Jag och mamma pratade inte om att hon skulle dö rakt ut, men vi pratade om att hon måste få träffa bebisen, sitt barnbarn som låg i min mage. Jag var nu höggravid och jag var livrädd för att de inte skulle hinna träffas. Så en eftermiddag när vi kom dit fick vi veta att mamma inte längre fick någon näring. Hennes kropp kunde inte ta emot den längre. Jag räknade på dagarna hur länge man kan klara sig utan någon form av näring och i mitt huvud tänkte jag, att på söndag måste jag vara här hela dagen. Den dagen berättade jag för mamma att vår dotter ska få hennes namn i mellannamn, mammas så trötta ögon lyste av kärlek.

3 månader från cancer beskedet, på fars dag, söndagen den 13 november somnade mamma slutligen in. Jag höll hennes hand hela tiden. Hon fick aldrig träffa Lilly, för hon föddes 6 veckor efter att mamma dog. Och på min 30 års dag satt jag och pappa hos prästen och planerade mammas begravning. Ingenting blev som det skulle. I november har det gått 2 år sedan min mamma dog och jag är inte samma person som jag var innan. Det finns en Jenny innan, och det finns en efter. Men tack vare min familj, min älskade sambo och 2 underbara barn, otroliga vänner, kollegor och den kärlek jag haft och har runt mig så har jag tagit mig upp från det allra mörkaste hål. Det finns så mycket vackert i livet när man äntligen kan se färgerna igen. Det får vara mörkt och dystert, så länge man också tillåter sig omfamnas av det ljusa och vackra i livet."

Jenny