Du fick tid för en röntgen av hela övre kroppen och sen skulle de dröja två veckor innan vi skulle träffa en läkare för att få beskedet hur omfattande det var och vad de fanns för åtgärd. Hoppet var att det var en tumör som gick att operera bort. Det hann bara gå en vecka innan vi fick åka in till akuten en kväll, du hade feber & smärta. En akutröntgen gjordes & vi väntade på läkare till 2 på natten. Läkaren kom och gav oss informationen att läget inte var så bra. Mamma blev inlagd för operation av en stomi då ingen föda kunde passera tumören. Det blev en tid på sjukhuset för återhämtningen och efter det skulle vi äntligen få träffa läkare på onkologen. 

Läkarens ord: spridd cancer i stadie 4. Tjocktarmen, äggstockar, lever, lungor, magsäckshinnan. Det kändes så overkligt. Min friska mamma, 55 år som tränade och levde sunt skulle väl inte kunna bli drabbad. Varför är de så orättvist? Hela min värld kändes som ett mörker efter detta besked. Det gjorde ont i varenda cell i min kropp. Allt jag kände och tänkte var att jag inte kan leva utan mamma. Hur kan livet fortsätta? 

Mammas tillstånd går inte att rädda och utgångsläget är döden, så i detta skede sätter man in bromsbehandling. En behandling började och dert var många vändor till sjukhuset. Du tyckte att du kände dig bättre av behandlingen men resultatet var motsatt ingen bromsning, utan cancern fortsatte sprida sig och växa. Så man satte in en ny behandling. Vårt sista hopp om att kunna bromsa.

Vi firade jul 3 gånger i december eftersom vi inte visste hur länge du hade kvar. Du blev sämre, buken fylldes med vätska och du var inne på tömning flera gånger i veckan innan de satte en kran permanent. Du magrade ur, vi hjälpte dig med allt du önskade och spenderade varje dag tillsammans hemma hos dig eller på sjukhuset när du var inlagd. Strax efter nyår fick vi beskedet att din kropp inte svarade på den nya behandlingen heller.

Vi pratade, vi grät, vi skrattade, vi gjorde allt som vi alltid gjort tillsammans. Du sa ”jag är inte rädd för döden, rädslan är att inte få följa dig och din bror i livet, att inte finnas för er.” 

Strax efter min 30 årsdag blev du drastiskt sämre & blev inlagd på sjukhuset. Där vi fick beskedet. ”Er mamma kommer inte komma hem något mer nu”.

21 mars mamma somnade in. Dagen vi visste skulle komma men som man aldrig är redo för. En sorg som inte går att beskriva, en bottenlös saknad. Jag är tacksam mamma, för allt du lärt mig och att vi alltid tagit vara på tiden tillsammans, innan du blev sjuk och när du blev sjuk. Alla de minnena vi har är de jag lever vidare på nu. Du är min största inspiration, en riktig superkvinna som gav cancern en fight. Du har givit gränslöst med kärlek och var full av liv in i de sista, full av humor. 

Cancern tog dig, men cancer kommer aldrig ta våran kärlek. Du fattas mig och lämnade oss alla för tidigt, du har gjort avtryck i många hjärtan. 

Du blev änglamormor 27 april och jag berättar och pratar om dig varje dag. Mamma, tills vi ses igen: jag älskar dig gränslöst och du är med mig varje dag, jag vet att du är stolt över mig!🕊️❤️"

Jaquelin