En tuff period

När jag berättade för mina vänner att min mamma hade fått bröstcancer, föll något mörkt över deras blickar. Ingen visste vad man skulle säga, inte jag heller. Jag förstod efter ett tag att mamma skulle behöva ta bort bröstet och gå igenom cellgifter. När cellgifterna blev som värst och mamma tappade allt hår, skickade hon mig på konfirmationsläger över sommaren. Jag ville inte, men mammas vilja var större. Hon ville inte att jag skulle behöva ta hand om henne och se henne som sjukast. 

Jag blev dottern med en sjuk mamma, och hon blev mamman med cancer. Jag minns inte att vi pratade om det så mycket, hon försökte, men jag orkade inte. Jag försökte med all kraft förneka att hon var sjuk, och såg det mest som en tuff period som snart skulle vara över. 

Efter ett tufft år sa vi fuck off till cancern. Den tuffs perioden var över, vi tog oss igenom skiten och nu skulle allt bli bra igen. Det var annorlunda att ha en mamma utan hår. Hon hade olika peruker och sjalar, och fick måla dit ögonbryn och sätta på lösögonfransar. Men mamma var optimistisk och såg fram emot att få se sitt nya hår växa ut. 

”Man kan få en helt ny hårfärg” kommer jag ihåg att hon sa. ”Men mest hoppas jag på lockar”.

Jag skrattade. Min mamma med lockar.. så knäppt. 

Det värsta med den här tiden var att mamma fick operera bort hela sitt ena bröst. Efter operationen hade hon väldigt ont och jag fick bära alla matkassar. När hon efter några veckor tog av plåstret trädde ett stort mörkt ärr fram. Jag tittade bort. Ytterligare en tid fram, när allting läkt ordentligt, bestämde mamma sig för att operera dit ett nytt bröst. De tog hud från andra delar av hennes smala kropp och byggde upp ett helt nytt bröst, bröstvårtan tatuerade dom dit. Det såg läskigt ut tyckte jag, men mamma var toppennöjd. Nu var ju allt nästan som vanligt igen. 

När man opererar bort en cancertumör och går igenom cellgifter, måste man vänta 5 år innan man blir friskförklarad då det alltid finns en liten chans att cancern kommer tillbaka. 4 av 5 klarar sig, min mamma var 1 på 5. 

 "Tänk om mamma dör"

Jag var 18 år och hade precis tagit studenten. Sommarens första värme hade kommit men i rummet var det kallt. Denna gången satte vi oss ner på min sängkant. 

”Jag har hittat en knöl i min hals”  

Jag svalde hårt. 

”Vad händer nu?” Frågade jag. 

”Vi får göra samma resa igen, med cellgifter och allt”. 

Mammas röst var inte lika övertygande denna gången och hennes ögon var fyllda med tårar. 

Hon berättade om något som heter metastaser, cancerceller som sprids. Jag försökte ta in vad hon sa men rummet snurrade. 

Jag minns att tanken för första gången slog mig på riktigt - tänk om mamma dör. Tanken hade slått mig innan, men aldrig med samma kraft. Trots att jag försökte intala mig själv att hon klarat det innan och att hon kunde göra det igen, så sa magkänslan något annat. Vi såg på varann där på sängen och grät tills tårarna tog slut. 

Mamma började på cellgifter igen och åkte mycket in och ut från sjukhuset. Jag bytte från ett jobb till ett annat för att kunna bidra med mer pengar hemma. En dag berättade hon att cellgifterna inte fungerade. Ändå höll vi hoppet uppe. Mamma åkte till Tyskland för en cancerbehandling, la om sin kost och tog alla råd hon kunde få. Mirakel händer ju. 

"Det är ok att släppa taget nu"

En kväll när jag är hos min dåvarande pojkvän på andra sidan stan får jag ett sms från min moster att jag måste komma hem, mamma har åkt in akut på sjukhus. Jag får en stor klump i magen. Dagen därpå sitter vi i soffan mitt emot varandra och jag förstår direkt. ”Hur långt har hon kvar?” Frågar jag. 

Svaret chockar mig totalt. 

”2 veckor”. 

2 veckor blev två och en halv månad. Sjukhus blev hospice. Vi bodde där tillsammans, i boendet för dom som ska dö. Trots att mammas kropp långsamt förtvinande, trots alla mediciner hon fick dagligen, trots att hon i slutet inte längre kunde kommunicera, så dog aldrig hoppet. Kanske kunde hon bli frisk igen. 

Den 12 april 2016 somnade hon in. Hennes hand låg i min och jag sa att det är okej att släppa taget nu. I samma sekund tog hon sin sista suck. 

"Idag mår jag bättre än någonsin"

Idag är det nästan 7 år sedan mamma gick bort. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna lycka eller glädje igen men idag mår jag bättre än någonsin. Resan hit har inte varit rak, utan kantats av djup sorg, depression, självskadebeteende och självmordstankar. Jag tror inte det finns en enda känsla på känsloregistret som jag inte gått igenom. Chock, ilska, skuld, förtvivlan, en saknad och ensamhet som inte går att beskriva. Till en början var jag säker på att jag aldrig skulle överleva. Såhär 7 år senare är jag så glad och tacksam att jag gjorde det.

Jag saknar och sörjer fortfarande min mamma, men saknaden tar inte längre över mig. Idag kan jag skratta och le åt fina minnen, och gråta en skvätt när det behövs. Även om jag inte tvekat en sekund på att få tillbaka henne i mitt liv så är tacksam och glad över hur sorgen format mig och mitt liv. Sorgen har gett mig insikter och lärdomar om livet som jag förmodligen aldrig skulle haft annars, både om mig själv, om andra och om livet i stort. 

Så istället för att gräva ner mig i åren vi aldrig får, vill jag tacka livet för åren som vi fick. Tack mamma för 19 år med dig och tack livet för min mamma.