Helen: ”Jag, Pappa och döden”

Jag hade världens bästa pappa. Han var mitt allt (tillsammans med mamma förstås). Vi tre bodde i en förort till Stockholm. I en radhuslänga med underbara grannar och massor med barn att leka med. Ett sorglöst liv för en liten unge som jag. Nästan. Men så blev pappa sjuk. Han ville inte gå till läkaren. Kanske kände han på sig hur allvarligt det var och ville på detta sätt undkomma sjukdomen? Jag vet inte, men jag har ofta funderat på varför han inte ville gå till läkaren. Mamma och min gamla, snälla barnläkare, doktor d’Avignon, övertalade pappa att åka till Södersjukhuset. Där fick pappa sin diagnos. Cancer. Magcancer.

Jag var tre år när pappa opererades första gången. Det var sol ute när vi satt i den stora sjukhusfoajén och väntade på att få besöka honom. Solen lyste in genom de stora, dammiga fönstren och bildade lustiga krumelurer på de svarta skinnbänkarna som stod utmed väggarna. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att solen kunde lysa trots att pappa var så sjuk. Borde den inte stängas av då?

Mamma fick vara med uppe på operationsavdelningen. Men det fick inte jag, hans dotter. Sjukhusregler. De sade att det inte fick vara några barn på sjukhusets avdelningar alls, utom under besökstid – och helst inte då heller. Pappas bästa vän väntade med mig nere i foajén. Han såg hur nervös jag var och köpte mig en tidning. En Kalle Anka tidning. Åh så jag älskade den tidningen! Den blev helt sönderläst. Det kändes precis som om pappa blev frisk varje gång jag läste den. Den var blå och grön på framsidan. Jag har sedan dess alltid älskat blått och grönt ihop men lustigt nog tycker jag inte om någon av dessa färger var för sig. Kanske är färger viktigare för oss än vad vi vet om?

Jag läste tidningen nere i foajén. Eller om det var pappas vän som läste för mig. Jag kommer inte ihåg. Kanske tittade jag bara på bilderna, men det jag minns var att pappa var sig själv, frisk och glad, när jag äntligen fick gå upp för alla trapporna och in till honom i den stora, skrämmande sjukhussalen.

Pappa låg kvar länge på sjukhuset innan han fick komma hem. Vi var så lyckliga alla tre när han kom hem. Men stämningen förändrades. Det var som om vi gick på tå för att sjukdomen inte skulle komma tillbaka. Jag fick ont i magen av att vänta på sjukdomen. Magkatarr kallade mamma det. Jag tyckte att hon sade maggitarr och undrade hur gitarren fick plats i min mage. Men livet gick vidare och pappa fick inget återfall. Jag blev lugn och lycklig. Men oron för min pappa hade gjort att jag tog vara på tiden med pappa. Tyckte mer om honom på något vis. Det kanske faktiskt är så att allt, även de mest dåliga sakerna, för något gott med sig. Jag hoppas det. De blir lite lättare att stå ut med om det är så.

För sjukdomen kom tillbaka. Det dröjde några år men sedan kom den tillbaka. Jag vet faktiskt inte hur många år som gick mellan pappas återfall. Just där och då kändes det som om pappa åkte in och ut på Södersjukhuset hela tiden. Att han alltid var sjuk och bara hade permission från sjukhuset de gånger han var utanför sjukhusväggarna. Men när jag tänker tillbaka på olika händelser i mitt liv, så var han alltid med. Jul, födelsedagar, skolavslutningar och semestrar. Pappa var alltid där då. Glad, levande ... och så älskad! Konstigt det där med minnen. Det känns nästan som om jag har levt två barndomar. En med pappas cancer och en med pappa utan cancer. Jag behövde aldrig sakna honom, men jag längtade alltid efter honom.

Maggitarren kom tillbaka. Min ledsenhet samlades i magen så att resten av mig kunde vara glad. En mycket bra uppdelning, för jag var väldigt glad som liten även om jag ibland hade väldigt ont i magen. Men det gjorde liksom ingenting. Jag kände mig nästan som ännu närmare pappa på grund av det. Båda hade ont i magen. Ibland. Men oftast hade vi kul.

Pappa var med mig när jag hyrde en ponny. Han sprang bredvid mig och ponnyn på långa, vackra stigar i Kilsbergen. Pappa var med när vi som vanligt åkte till Öland på semester och vi för första gången tog bron över Kalmarsund istället för att använda färjan. Oj, vad högt det var att åka bil där uppe på toppen av bron.

Pappa var med mig när vi åkte till Sri Lanka och jag fick bannor av reseledaren när jag olovandes badade i en flod full av krokodiler. Fast jag såg då inga krokodiler, vilket jag också meddelade reseledaren, som då i största förtroende talade om för mig att krokodiler sällan syns innan de tar ett byte. Jag badade aldrig mer i den floden.

Pappa var med mig och dansade runt midsommarstången i vår sommarstuga. Vi hade alltid så kul ihop, pappa och jag. Min älskade pappa. Trots cancern var han alltid väldigt frisk, glad och energisk.

Det året pappa fyllde 50 åkte vi på en underbar resa till Tunisien. Jag var 10 år. Det var min och pappas sista resa ihop. Resan gick i mars. Det var en födelsedagspresent till pappa.

Sommaren som följde blev varm i hela landet. På nyheterna talade man om värmebölja, minns jag. Jag och min mamma bodde hela sommaren i Åvik, vår sommarstuga vid Järleån. Pappa kom ut över helgerna. Under veckorna låg han inne på Södersjukhuset för behandling.

Pappa blev magrare och blekare ju mer solen tycktes skina. Han tynade bort inför mina ögon. Men hans glädje var kvar. Och hans energi. Hela vår lilla stuga tycktes lysa upp när han kom dit på fredagseftermiddagarna.

På hösten det året låg pappa inne på sjukhus hela tiden. Jag besökte honom ofta. Jag tyckte aldrig om hur personalen pratade. Om honom och inte till honom. De sa saker som "idag har vi varit så duktiga, vi har ätit, vi har suttit upp alldeles själva". Vilka vi, tänkte jag? Jag kunde inte låta bli att tycka illa om dem som nedvärderade min älskade pappa så. Jag ville säga till sköterskorna att sluta prata med pappa som om han var ett litet, dumt barn, men jag tordes aldrig. Istället planerade jag vad vi skulle göra när pappa kom hem. Spela Alfapet. Äta god mat. Jag städade hela huset också, alla tre våningarna och källaren för att pappa skulle få det så bra som möjligt när han kom hem.

Men pappa kom aldrig mera hem. Han somnade in på Södersjukhuset. Mamma kom ned till skolan precis när jag haft en utomhus idrottslektion. Hon stod och väntade på mig. Hon behövde inte säga ett enda ord. Jag såg på henne vad som hade hänt. Min pappa fanns inte längre. Han hade åkt till himlen och jag fick ett hysteriskt sammanbrott i omklädningsrummet. Jag var aldrig mer med på en utomhus idrottslektion.

När mamma och jag kom hem frågade hon om jag ville se pappa en sista gång. Det ville jag inte. Jag ville inte se honom olevande. Han var för mig den mest levande person jag visste och nu var han inte levande längre. Det ville jag inte se. Istället ville jag underligt nog tillbaka till skolan. Jag tror att jag ville fly från döden och gråta hos mina kompisar. Jag ville att de skulle tycka synd om mig. Jag ville att de skulle gråta med mig. Stackars mamma fick åka ensam till pappa och sjukhuset. Jag skämdes för mina känslor. Jag skämdes lite för att jag inte vågade se pappa igen, men jag skämdes ännu mer för att jag hellre gick tillbaka till skolan än följde med mamma till sjukhuset. Så här i efterhand har jag förstått att det inte var så konstigt att känna så. Känslor kan man inte råda över, de bara kommer.

Före begravningen samlades alla gästerna hemma hos oss. Jag minns att det var kul att träffa alla mina kusiner från Göteborg, Kalmar och Närke. Vi busade och stojade. I förbifarten hörde jag farfar säga något om att "barn glömmer så lätt". Det sårade mig oerhört. Jag hade inte alls glömt. Jag hade varken glömt min sorg eller min pappa. Absolut inte, men jag lät inte det hindra mig att ta en "paus" från sorgen och få leka lite. Själva begravningen har jag inga minnen ifrån. Kanske är dessa minnen för sorgliga att minnas, jag vet inte.

Pappa jordfästes på en vacker kyrkogård i Kalmar. Jag minns hur pappas bror drog iväg med mig från mamma när urnan sänktes ned i jorden. Kanske gjorde han det i ett försök att hjälpa mig, att bespara mig sorg och gråt, men det var inte det jag ville. Min pappa var död. Jag ville gråta. Och jag ville göra det ihop med mamma. Stackars mamma. Hon var så stark i allt men nu hade hon bara mig kvar, minns jag att jag tänkte där jag föstes mot utgången och de väntade bilarna som skulle ta oss till avskedsmiddagen.

Året som följde var jag mycket ledsen. Fyllda 11 ritade jag bara i färgerna rött och svart. Det var som om jag ritade av mig sorgen. Det fungerade. Ledsenheten och sorgen försvann mer och mer. Maggitarren försvann den också. Livet blev sakta bättre. Sorgen kom och gick liksom i vågor.

På luciadagen var det som om all sorg kom tillbaka och nästan knockade mig till golvet. Jag minns att jag var i skolan och vi sjöng luciasånger. Dessa fick mig att se tillbaka på alla luciamorgnar jag haft med pappa. Myskänslan när mamma och jag smög upp tidigt, tidigt för att lussa för pappa. Som alltid låtsades sova när vi kom. Åh vad jag saknade pappa den dagen! Det var som om någon hade stuckit en stor, hård och kall kniv i min mage, så ont gjorde det den dagen.

Men efter sorg kommer solskenet tillbaka. Mamma och jag beslutade oss för att flytta till Frövi, närmare mammas släkt. Där gick min största dröm i uppfyllelse. Jag fick en ponny. Min alldeles egna Sirocco! Inte går det att jämföra med att ha en pappa men jag visste att min pappa såg mig och min ponny, och jag vet att han var glad för min skull. Sorgen och saknaden gick över. Jag var lycklig igen. Livet blir bättre. Alltid. Jag lovar.

Pappa ligger nu i samma grav som min farmor och farfar. Jag åker dit varje sommar och lägger vackra blommor på graven. Det är så fridfullt.

Helen