Mamma är inte här. 20 år och inte en dag har gått utan att jag har tänkt på henne, saknat henne, behövt henne. Vi fick knappt nio år tillsammans. Jag är nu lika gammal som hon var när jag föddes och det känns som om en nedräkning har börjat till den dag jag, förhoppningsvis, blir äldre än vad min Mamma fick bli. Hon kommer alltid att vara 37,5 år.
När jag och min sambo pratar om barn kan jag mitt i lyckan aldrig skaka av mig tanken på att våra barn aldrig kommer att träffa sin Mormor. Att Mamma aldrig får bada i havet med dem, baka bullar, låta dem röra hennes mjuka kinder med rynkor. Jag kommer inte ha henne där om jag blir gravid. Kommer aldrig att få höra hennes glädjetjut, fråga hur hon upplevde det, hålla hennes hand när jag är rädd, lägga ett litet barnbarn i hennes famn eller ringa henne och be om råd.
Det är en sorg som är så stor och komplex att den bara kan slå till ibland - annars skulle jag inte klara av den. Sorgen över allt Mamma och jag inte fick och aldrig kommer att få tillsammans. Jag tänker att det är okej. Jag får sakna, får sörja, får känna orättvisan och raseriet fräta och skava över vad jag har mist. Det finns ingen rättvisa i att min Mamma dog ifrån oss, ifrån mig, så ung. Men det måste gå ändå. Hon hade inte velat något hellre än att se mig leva mitt liv. Så det får jag göra. För henne.
Mamma är inte här. 20 år och inte en dag har gått utan att jag har tänkt på henne, saknat henne, behövt henne. Vi fick knappt nio år tillsammans. Jag är nu lika gammal som hon var när jag föddes och det känns som om en nedräkning har börjat till den dag jag, förhoppningsvis, blir äldre än vad min Mamma fick bli. Hon kommer alltid att vara 37,5 år.
När jag och min sambo pratar om barn kan jag mitt i lyckan aldrig skaka av mig tanken på att våra barn aldrig kommer att träffa sin Mormor. Att Mamma aldrig får bada i havet med dem, baka bullar, låta dem röra hennes mjuka kinder med rynkor. Jag kommer inte ha henne där om jag blir gravid. Kommer aldrig att få höra hennes glädjetjut, fråga hur hon upplevde det, hålla hennes hand när jag är rädd, lägga ett litet barnbarn i hennes famn eller ringa henne och be om råd.
Det är en sorg som är så stor och komplex att den bara kan slå till ibland - annars skulle jag inte klara av den. Sorgen över allt Mamma och jag inte fick och aldrig kommer att få tillsammans. Jag tänker att det är okej. Jag får sakna, får sörja, får känna orättvisan och raseriet fräta och skava över vad jag har mist. Det finns ingen rättvisa i att min Mamma dog ifrån oss, ifrån mig, så ung. Men det måste gå ändå. Hon hade inte velat något hellre än att se mig leva mitt liv. Så det får jag göra. För henne.
För dig.
Allt är för dig, Mamma.
Jag älskar dig.
Så innerligt skrivet! Styrkekramar till dig❤️❤️❤️
Hur länge lever mln sambo med spridd bröstcancer finns det någon känd behandling