Jag kommer ihåg hur jag bara såg honom bli sämre och tyckte det var så jobbigt. Jag minns när jag kom hem från en cup och var så glad att vi kom trea. Han har spelat och tränat sporten sen han var 7 år så att det var liksom våran grej och det var hela hans liv. Så jag visade honom massa bilder från helgen och han tog min mobil och kollade på laget han tränat upp själv och jag såg honom le första gången på typ två veckor. Han gick in och läste alla våra meddelanden i vår grupp med alla spelare och ledare och lästa allt från flera månader tillbaka till vad dom precis hade skrivit och kollade alla bilder.
Sista gång jag träffade honom hade han blivit nedsövd så han hörde allt. Jag minns hur jobbigt det var att kolla på honom. Han hade blivit så smal. När vi skulle hem så kramade jag honom och ville säga "jag älskar dig" men jag fick verkligen inte ut något jag tänkte ändå att han snart kommer komma hem och allt kommer vara som vanligt igen. natten till att vi skulle åka dit igen så kom mamma ner till mitt rum och berättade att han hade gått bort. Jag mådde och mår så dåligt över att jag inte sa någonting. Jag kommer föralltid ångra mig.
Alla frågar mig hur jag kunde vara så glad och positiv efter hans bortgång, men sanningen är att varje kväll ligger jag i mitt rum helt tom och bara gråter och tänker på alla minnen och allt vi skulle göra, vad jag skulle sagt och inte sagt till honom och att ingen förstår. han var verkligen mitt allt.
Så jobbigt det låter! Min mamma dog också hastigt och jag hann inte säga hejdå och det mår jag fåligt över. Men jag tänker på alla fina minnen jag har av henne och tänker att hon visste att jag älskade henne. Jag förstår att du velat säga att du älskade honom men tror säkert att han visste det! Skönt att du iallafall fick ge honom en sista kram och att ni fick en fin stund tillsammans efter cupen❣️
Min pappa är i livets absoluta slutskede just nu. Han har kämpat med cancern i 8 månader och senaste veckorna på hospice. Vi har en lite krånglig relation och ''jag älskar dig'' är inget vi säger ofta. Det är ofta vi båda bara tittar på varandra och ingen får ut ett ord. För 2 dagar sedan var första gången jag sa ''jag älskar dig'' på hela året och det kanske var just för jag trodde att det var sista gången vi skulle ses. Varje kväll jag lämnat honom har jag velat säga det, men inte fått fram orden för att jag varje gång hoppas att jag träffar honom nästa kväll. Det kanske var så du också kände, att säga det kan kännas som ett jobbigt och sista farväl. Men man behöver inte säga det för att det ska vara sant. Din närvaro och din värme berättade tillräckligt för honom. Specielt den stunden du beskriver efter cupen. Jag lovar dig att han tyckte den stunden var lika kär som du
Jag kommer inte ihåg när senast jag gick till sängs utan att gråta. Låt andra få undra vad dem vill. Du har rätt att känna känslor, de har ingen aning hur du känner. Antingen om du verkligen är optimistisk på dagarna, låt dig vara det eller om du inte alls är det och döljer din smärta, du ska göra det du känner för. Alla sörger vi på olika sätt. Glöm inte att du aldrig är ensam, du delar din sorg med din familj <3
Jag kommer ihåg hur jag bara såg honom bli sämre och tyckte det var så jobbigt. Jag minns när jag kom hem från en cup och var så glad att vi kom trea. Han har spelat och tränat sporten sen han var 7 år så att det var liksom våran grej och det var hela hans liv. Så jag visade honom massa bilder från helgen och han tog min mobil och kollade på laget han tränat upp själv och jag såg honom le första gången på typ två veckor. Han gick in och läste alla våra meddelanden i vår grupp med alla spelare och ledare och lästa allt från flera månader tillbaka till vad dom precis hade skrivit och kollade alla bilder.
Sista gång jag träffade honom hade han blivit nedsövd så han hörde allt. Jag minns hur jobbigt det var att kolla på honom. Han hade blivit så smal. När vi skulle hem så kramade jag honom och ville säga "jag älskar dig" men jag fick verkligen inte ut något jag tänkte ändå att han snart kommer komma hem och allt kommer vara som vanligt igen. natten till att vi skulle åka dit igen så kom mamma ner till mitt rum och berättade att han hade gått bort. Jag mådde och mår så dåligt över att jag inte sa någonting. Jag kommer föralltid ångra mig.
Alla frågar mig hur jag kunde vara så glad och positiv efter hans bortgång, men sanningen är att varje kväll ligger jag i mitt rum helt tom och bara gråter och tänker på alla minnen och allt vi skulle göra, vad jag skulle sagt och inte sagt till honom och att ingen förstår. han var verkligen mitt allt.
Så jobbigt det låter! Min mamma dog också hastigt och jag hann inte säga hejdå och det mår jag fåligt över. Men jag tänker på alla fina minnen jag har av henne och tänker att hon visste att jag älskade henne. Jag förstår att du velat säga att du älskade honom men tror säkert att han visste det! Skönt att du iallafall fick ge honom en sista kram och att ni fick en fin stund tillsammans efter cupen❣️
Min pappa är i livets absoluta slutskede just nu. Han har kämpat med cancern i 8 månader och senaste veckorna på hospice. Vi har en lite krånglig relation och ''jag älskar dig'' är inget vi säger ofta. Det är ofta vi båda bara tittar på varandra och ingen får ut ett ord. För 2 dagar sedan var första gången jag sa ''jag älskar dig'' på hela året och det kanske var just för jag trodde att det var sista gången vi skulle ses. Varje kväll jag lämnat honom har jag velat säga det, men inte fått fram orden för att jag varje gång hoppas att jag träffar honom nästa kväll. Det kanske var så du också kände, att säga det kan kännas som ett jobbigt och sista farväl. Men man behöver inte säga det för att det ska vara sant. Din närvaro och din värme berättade tillräckligt för honom. Specielt den stunden du beskriver efter cupen. Jag lovar dig att han tyckte den stunden var lika kär som du
Jag kommer inte ihåg när senast jag gick till sängs utan att gråta. Låt andra få undra vad dem vill. Du har rätt att känna känslor, de har ingen aning hur du känner. Antingen om du verkligen är optimistisk på dagarna, låt dig vara det eller om du inte alls är det och döljer din smärta, du ska göra det du känner för. Alla sörger vi på olika sätt. Glöm inte att du aldrig är ensam, du delar din sorg med din familj <3