Min mamma har obotlig cancer. Rädslan för slutskedet är hemsk. Jag vill inte tänka att hon ska dö. Jag vill inte känna att jag måste vara med henne för vi vet inte om hon lever 1 år till eller 5 år till? Jag får såna skuldkänslor när det känns jobbigt att vara med under behandling och att umgås med henne, jag känner mig så hemsk. Jag älskar henne men vi har saker mellan oss som skaver som fan och det går bra i en period, då vi inte tänker på det, men sen kommer det upp igen. Och jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara undvika och fly. Jag ställer upp för henne såklart, jag vill vara där och stötta och hjälpa. Hon har haft det jobbigt nog i sitt liv! Men det är bara jag som är där och ibland känns det för mycket. Även om det bara handlar om att umgås i några dagar eller prata på telefonen. Ibland vill jag bara undvika och fly. Men jag vill också vara där och älska henne. Det är svårt, komplicerat och tufft.
Jag är rädd för slutskedet men också rädd att jag inte ska orka stå ut.
Min mamma har obotlig cancer. Rädslan för slutskedet är hemsk. Jag vill inte tänka att hon ska dö. Jag vill inte känna att jag måste vara med henne för vi vet inte om hon lever 1 år till eller 5 år till? Jag får såna skuldkänslor när det känns jobbigt att vara med under behandling och att umgås med henne, jag känner mig så hemsk. Jag älskar henne men vi har saker mellan oss som skaver som fan och det går bra i en period, då vi inte tänker på det, men sen kommer det upp igen. Och jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara undvika och fly. Jag ställer upp för henne såklart, jag vill vara där och stötta och hjälpa. Hon har haft det jobbigt nog i sitt liv! Men det är bara jag som är där och ibland känns det för mycket. Även om det bara handlar om att umgås i några dagar eller prata på telefonen. Ibland vill jag bara undvika och fly. Men jag vill också vara där och älska henne. Det är svårt, komplicerat och tufft.
Jag är rädd för slutskedet men också rädd att jag inte ska orka stå ut.