Min pappa har cancer. Den är obotlig och han har försämrats väldigt fort. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har svårt att äta, sova, träffa honom och kan inte gå till skolan längre. Är det någon som vill prata som har det ungefär samma som mig? Eller bara vill prata för att någon den känner också har cancer? Jag pratade med kuratorn på sjukhuset som bad mig att gå in här. Jag hoppas att det här kommer hjälpa mig nu när inget annat kan det....
hej jag är en tjej på 15 år som också har en cancer sjuk pappa fast han har en obotlig hjärntumör han blir sämre snabbt nu o vet inte vad jag ska göra hällre ska till en sjukhuskurater nästa vecka först. finns hoppas du kanske vill snacka av dig med mig
hejsan båda två jag har en mamma med cancer i bukspottskörteln som inte går att bota jag vet hur det känns att få såna nyheter. mitt tips är att försöka gå till skolan att försöka att va med kompisar och kanske berätta för dom om hur det känns vad som händer med era papper. ett anats tips är att bara inte prata så mycket om det hemma om era papper ligger på sjukhuset så försök att träffa dom så mycket som möjligt. och försök bara vara en vanlig familj eller åtminstone vara som ni var förut skoja har så mycket roligt som möjligt innan tiden är slut. va med dom så mycket som möjligt. jag är en kille på 17 år och jag vet EXAKT hur det känns... känslorna kommer gå i loopar och ni kommer hata er själva efter varje bråk om gör det. eller det e vad jag känner jag kan inte säga att allt kommer bli bra för det är en lögn och den lögnen kan bara ni bestämma om den är sann eller falsk
Våga känna, våga prata! Det är okej att vara ledsen, arg och rädd!
Prata med era pappor om precis allt ni kan komma på. Kanske inte nödvändigtvis om just cancer om ni inte vill, men om roliga saker, minnen och intressen. Ha trevligt tillsammans, även om det kan kännas väldigt stelt, skrämmande och konstigt i ett rum på ett sjukhus. Försök helt enkelt att normalisera både era egna och familjens liv så gott det går. Fortsätt göra det ni mår bra av, och våga känna! Våga gråta, skrika, hoppas, älska, sparka och stampa. Våga släppa ut det! Ni är modigare och starkare än ni tror! Sedan så vill jag säga att jag tycker att ni ska ta tillvara på all tid ni vill ha tillsammans med den som är sjuk, innan det är för sent. Om det är mycket eller lite, en filmkväll eller en dag på stranden, det bestämmer ni. Den som är sjuk kommer vara glad att ha er där i vilket fall! Ni kommer att uppskatta det jättemycket och vara tacksamma över det i efterhand! Jag är själv jättetacksam över att jag tog tillvara på tiden ihop med min mamma, och att det sista jag sa till henne var "Puss&Kram Mamma, jag älskar dig!" Kämpa på mina vänner, våra nära och våra änglar är stolta över oss <3>
Det är så svårt. Jag tror att jag själv var inne i någon slags chock hela tiden då min mamma var sjuk. Hon var sjuk i 8 månader innan hon gick bort. Jag bara lydde och gjorde allt som jag skulle eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra. Ni ska i alla fall veta att ni inte kan förbereda er tyvärr. Det går inte att inse och förstå vad som kommer hända...
Ta en dag i taget. Umgås och försök få bra minnen. Lev på som vanligt. Det blir jobbigare när tiden är slut. Jag kan vara glad över att jag hade sagt och gjort allt jag ville göra med mamma. Hon dog alldeles för tidigt. Jag var 16,5 år. Nu är jag 17 år. Försök att minnas allt ni gör. Ta mycket kort och spela in filmer. Det är så härligt att kunna höra rösten, jag har en ända film på min mamma som jag sett om och om igen tusen gånger...
Prata mycket. Hela tiden om det går. Ni är inte ensamma, Jag är inte ensam. Även fast det ofta kan kännas så. Det är inte jordens undergång även fast det känns så. Vi kommer kunna skratta igen, många gånger.
Min pappa har cancer. Den är obotlig och han har försämrats väldigt fort. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har svårt att äta, sova, träffa honom och kan inte gå till skolan längre. Är det någon som vill prata som har det ungefär samma som mig? Eller bara vill prata för att någon den känner också har cancer? Jag pratade med kuratorn på sjukhuset som bad mig att gå in här. Jag hoppas att det här kommer hjälpa mig nu när inget annat kan det....
hej jag är en tjej på 15 år som också har en cancer sjuk pappa fast han har en obotlig hjärntumör han blir sämre snabbt nu o vet inte vad jag ska göra hällre ska till en sjukhuskurater nästa vecka först. finns hoppas du kanske vill snacka av dig med mig
hejsan båda två jag har en mamma med cancer i bukspottskörteln som inte går att bota jag vet hur det känns att få såna nyheter. mitt tips är att försöka gå till skolan att försöka att va med kompisar och kanske berätta för dom om hur det känns vad som händer med era papper. ett anats tips är att bara inte prata så mycket om det hemma om era papper ligger på sjukhuset så försök att träffa dom så mycket som möjligt. och försök bara vara en vanlig familj eller åtminstone vara som ni var förut skoja har så mycket roligt som möjligt innan tiden är slut. va med dom så mycket som möjligt. jag är en kille på 17 år och jag vet EXAKT hur det känns... känslorna kommer gå i loopar och ni kommer hata er själva efter varje bråk om gör det. eller det e vad jag känner jag kan inte säga att allt kommer bli bra för det är en lögn och den lögnen kan bara ni bestämma om den är sann eller falsk
Våga känna, våga prata! Det är okej att vara ledsen, arg och rädd!
Prata med era pappor om precis allt ni kan komma på. Kanske inte nödvändigtvis om just cancer om ni inte vill, men om roliga saker, minnen och intressen. Ha trevligt tillsammans, även om det kan kännas väldigt stelt, skrämmande och konstigt i ett rum på ett sjukhus. Försök helt enkelt att normalisera både era egna och familjens liv så gott det går. Fortsätt göra det ni mår bra av, och våga känna! Våga gråta, skrika, hoppas, älska, sparka och stampa. Våga släppa ut det! Ni är modigare och starkare än ni tror! Sedan så vill jag säga att jag tycker att ni ska ta tillvara på all tid ni vill ha tillsammans med den som är sjuk, innan det är för sent. Om det är mycket eller lite, en filmkväll eller en dag på stranden, det bestämmer ni. Den som är sjuk kommer vara glad att ha er där i vilket fall! Ni kommer att uppskatta det jättemycket och vara tacksamma över det i efterhand! Jag är själv jättetacksam över att jag tog tillvara på tiden ihop med min mamma, och att det sista jag sa till henne var "Puss&Kram Mamma, jag älskar dig!" Kämpa på mina vänner, våra nära och våra änglar är stolta över oss <3>
Det är så svårt. Jag tror att jag själv var inne i någon slags chock hela tiden då min mamma var sjuk. Hon var sjuk i 8 månader innan hon gick bort. Jag bara lydde och gjorde allt som jag skulle eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra. Ni ska i alla fall veta att ni inte kan förbereda er tyvärr. Det går inte att inse och förstå vad som kommer hända...
Ta en dag i taget. Umgås och försök få bra minnen. Lev på som vanligt. Det blir jobbigare när tiden är slut. Jag kan vara glad över att jag hade sagt och gjort allt jag ville göra med mamma. Hon dog alldeles för tidigt. Jag var 16,5 år. Nu är jag 17 år. Försök att minnas allt ni gör. Ta mycket kort och spela in filmer. Det är så härligt att kunna höra rösten, jag har en ända film på min mamma som jag sett om och om igen tusen gånger...
Prata mycket. Hela tiden om det går. Ni är inte ensamma, Jag är inte ensam. Även fast det ofta kan kännas så. Det är inte jordens undergång även fast det känns så. Vi kommer kunna skratta igen, många gånger.