Efter en lång tid av mental ohälsa hos min pappa så har det äntligen känts som att han är i en bra plats hos sig själv. Att vi sedan för en vecka sedan gått från att tro att han mått bra, till att vårdcentralen upptäckt en spontan anemi, till att pappa nu har fått ett möjligtvis terminalt cancerbesked känns så skrattretande att det knappt går att förklara. Jag är 20 år gammal, jag måste börja planera vem som ska betala hyran om han går bort, vem som tar hand om hans begravning, vart vi ska bo om lägenheten ryker osv. Det känns helt tomt och ensamt. Jag har slagits för min pappas mentala hälsa i 12 år och nu får jag reda på detta. Jag är så arg, så ledsen på livet och så tom att det inte går att beskriva. Jag vet att jag måste vara optimistisk för hans skull men det är så svårt, och det känns så ensamt och samtidigt själviskt av mig att förbereda mig för hur livet skulle se ut om han gick bort. Jag är så arg på allt. På livet och på ödet och på allt däremellan.
Efter en lång tid av mental ohälsa hos min pappa så har det äntligen känts som att han är i en bra plats hos sig själv. Att vi sedan för en vecka sedan gått från att tro att han mått bra, till att vårdcentralen upptäckt en spontan anemi, till att pappa nu har fått ett möjligtvis terminalt cancerbesked känns så skrattretande att det knappt går att förklara. Jag är 20 år gammal, jag måste börja planera vem som ska betala hyran om han går bort, vem som tar hand om hans begravning, vart vi ska bo om lägenheten ryker osv. Det känns helt tomt och ensamt. Jag har slagits för min pappas mentala hälsa i 12 år och nu får jag reda på detta. Jag är så arg, så ledsen på livet och så tom att det inte går att beskriva. Jag vet att jag måste vara optimistisk för hans skull men det är så svårt, och det känns så ensamt och samtidigt själviskt av mig att förbereda mig för hur livet skulle se ut om han gick bort. Jag är så arg på allt. På livet och på ödet och på allt däremellan.
❤️