Min pappa hade inte cancer utan fick lungfibros i feb-21 och gick bort redan i maj 63år gammal.
Det värsta var att inte ha fattat hur snabbt det skulle gå. Det finns bara bromsmedicin och pappa hade 80% lungkapacitet kvar vilket ändå kändes positivt. Vågade inte träffa honom speciellt ofta pga. corona. Fattade då inte hur dålig han faktiskt var. Han åkte in på kontroll i slutet på april och fick stanna kvar, "hade lite dåliga värden" var förklaringen jag fick av honom.
Är ensambarn och mina föräldrar har inte levt tillsammans sen jag var liten. Aldrig under tiden fick jag prata med läkare och pappa fick det att låta som att det inte var så farligt. efter att ha pratat med honom på fredagkvällen där han lät lite trött så ringde en läkare från IVA på lördag morgon och sa att vi måste komma upp nu för min pappa skulle inte överleva dagen, hans lungor hade gett upp. Det var en otrolig chock.
Är glad att jag fick chansen att komma och krama om honom och vara med honom dem sista timmarna. Jag undrar ofta om man verkligen förstått vad som hänt. Att jag aldrig kommer kunna ringa honom och be om råd eller berätta något kul som hänt. Att han inte kommer finnas där om jag gifter mig eller för att träffa barnbarn känns otroligt tungt.
Jobbigt att prata med andra som inte vart med om samma sak, många jämför med att ha förlorat en mormor eller farfar vilket känns som en mer "naturlig" sak som händer förr eller senare med äldre.
Tänker på honom varje dag oftast fina, glada minnen men vissa dagar känns det extra tungt!
Förstår känslan av ledsamhet över att din pappa inte kommer få vara med när stora saker händer i livet! Min mamma dog också i våras och nu ska jag få barn. Fastän jag är glad över att jag ska bli mamma är jag också sååå ledsen över att jag inte kommer kunna dela det här med henne! 😭Hon hade älskat att bli mormor!❤️ Vi får försöka ha dem med ändå i våra fortsatta liv. Men nog fattas de allt! Kram till dig❤️
Min pappa hade inte cancer utan fick lungfibros i feb-21 och gick bort redan i maj 63år gammal.
Det värsta var att inte ha fattat hur snabbt det skulle gå. Det finns bara bromsmedicin och pappa hade 80% lungkapacitet kvar vilket ändå kändes positivt.
Vågade inte träffa honom speciellt ofta pga. corona. Fattade då inte hur dålig han faktiskt var. Han åkte in på kontroll i slutet på april och fick stanna kvar, "hade lite dåliga värden" var förklaringen jag fick av honom.
Är ensambarn och mina föräldrar har inte levt tillsammans sen jag var liten.
Aldrig under tiden fick jag prata med läkare och pappa fick det att låta som att det inte var så farligt. efter att ha pratat med honom på fredagkvällen där han lät lite trött så ringde en läkare från IVA på lördag morgon och sa att vi måste komma upp nu för min pappa skulle inte överleva dagen, hans lungor hade gett upp. Det var en otrolig chock.
Är glad att jag fick chansen att komma och krama om honom och vara med honom dem sista timmarna. Jag undrar ofta om man verkligen förstått vad som hänt. Att jag aldrig kommer kunna ringa honom och be om råd eller berätta något kul som hänt. Att han inte kommer finnas där om jag gifter mig eller för att träffa barnbarn känns otroligt tungt.
Jobbigt att prata med andra som inte vart med om samma sak, många jämför med att ha förlorat en mormor eller farfar vilket känns som en mer "naturlig" sak som händer förr eller senare med äldre.
Tänker på honom varje dag oftast fina, glada minnen men vissa dagar känns det extra tungt!
Låter jättejobbigt att han gick bort så snabbt! Styrkekram❤️❤️
Åh så jobbigt för dig!😥Skickar en varm styrkekram till dig❣️
Förstår känslan av ledsamhet över att din pappa inte kommer få vara med när stora saker händer i livet! Min mamma dog också i våras och nu ska jag få barn. Fastän jag är glad över att jag ska bli mamma är jag också sååå ledsen över att jag inte kommer kunna dela det här med henne! 😭Hon hade älskat att bli mormor!❤️ Vi får försöka ha dem med ändå i våra fortsatta liv. Men nog fattas de allt! Kram till dig❤️