Hej! Jag är en tjej på 15 år som förlorade min pappa i en hjärntumör för 15 dagar sedan, den 20 augusti.
Min pappa var den finaste personen man någonsin kan tänka sig och kämpade mot sjukdomen i 21 år. Att se tumören ta över hans kropp gjorde så ont och nu känns det som att jag väntar på att han ska komma tillbaka, men de gör han inte. Tanken av att jag aldrig mer kommer träffa honom gör så himla ont för de har alltid varit en självklarhet för mig. Varje dag när jag kommer hem från skolan ska han fråga mig om jag vill ha fika och ha de där leende bara han hade. Då hade han varit hemma själv hela dagen för att sedan lysa upp när jag kom in genom dörren.
Den 1 oktober ska begravningen hållas. Jag har aldrig förlorat någon och därför aldrig varit på en begravning, så därför känns de så sjukt att den första begravningen blir min pappas.
Men jag är så rädd och nervös inför det. Då blir de som ett avslut på riktigt och de känns som jag kommer bli helt tom efteråt. Är det någon som har varit med om liknande?
Han var min bästa vän och jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskar pappa. Jag vet att de blir bättre med tiden och att man lär sig leva med det, men nu lever jag i den hemskaste mardrömmen jag någonsin kan tänka mig.
Jag är 24 år så är lite äldre men jag hade begravning för min pappa i april. Det var supertungt men blev också väldigt fint. Jag upplevde inte att det kändes extra tomt efter begravningen utan ibland känns det fortfarande inte realistiskt de som hänt, men tror det är högst personligt hur man känner. Jag och min syster hade planerade begravningen tillsammans så det var hans favoritlåtar som spelades. Jag har varit på begravning innan och har alltid tyckt det varit väldigt tungt och speciellt när det är någon man står väldigt nära. Min faster har alltid sagt till mig att sorgen är randig, ibland mår man bra och kan tänka på annat och ibland sköljer det över än. Jag känner att det stämmer väldigt mycket för mig. Jag vet att min pappa inte skulle vilja att jag skulle sluta leva, utan leva för honom med, liksom jag kan tänka mig att din pappa också skulle känna. Jag önska att jag kunde säga att nu ett halvår efter så känns det bättre men det går som sagt i vågor. Jag skulle rekommendera att prata med en psykolog. Tillåt även dig själv att vara ledsen. Vetskapen att aldrig få träffa ens förälder igen är för mig fortfarande lika ofattbart. Sorgen kommer aldrig försvinna men jag hoppas och tror att det blir lättare när man lär sig leva med den.
Beklagar din förlust. Förstår din oro inför begravningen. Jag förlorade min mamma i januari och var oxå orolig inför begravningen. Men det gick mkt lättare än väntat. Man är ju i den stora sorgen hela tiden, så begravningen var varken värre el bättre. Jag upplevde oxå att jag hade haft mitt avsked med mamma på sjukhuset. Men här är man säkert väldigt olika.
Men det känns alltid skönt att veta hur hela begravningen kommer gå till. Så mitt tips är att vara med i planeringen om du har möjlighet.
Hej! Jag är en tjej på 15 år som förlorade min pappa i en hjärntumör för 15 dagar sedan, den 20 augusti.
Min pappa var den finaste personen man någonsin kan tänka sig och kämpade mot sjukdomen i 21 år. Att se tumören ta över hans kropp gjorde så ont och nu känns det som att jag väntar på att han ska komma tillbaka, men de gör han inte. Tanken av att jag aldrig mer kommer träffa honom gör så himla ont för de har alltid varit en självklarhet för mig. Varje dag när jag kommer hem från skolan ska han fråga mig om jag vill ha fika och ha de där leende bara han hade. Då hade han varit hemma själv hela dagen för att sedan lysa upp när jag kom in genom dörren.
Den 1 oktober ska begravningen hållas. Jag har aldrig förlorat någon och därför aldrig varit på en begravning, så därför känns de så sjukt att den första begravningen blir min pappas.
Men jag är så rädd och nervös inför det. Då blir de som ett avslut på riktigt och de känns som jag kommer bli helt tom efteråt. Är det någon som har varit med om liknande?
Han var min bästa vän och jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskar pappa. Jag vet att de blir bättre med tiden och att man lär sig leva med det, men nu lever jag i den hemskaste mardrömmen jag någonsin kan tänka mig.
Styrkekram till dig!❤️❤️❤️
Beklagar verkligen sorgen.
Jag är 24 år så är lite äldre men jag hade begravning för min pappa i april. Det var supertungt men blev också väldigt fint. Jag upplevde inte att det kändes extra tomt efter begravningen utan ibland känns det fortfarande inte realistiskt de som hänt, men tror det är högst personligt hur man känner. Jag och min syster hade planerade begravningen tillsammans så det var hans favoritlåtar som spelades. Jag har varit på begravning innan och har alltid tyckt det varit väldigt tungt och speciellt när det är någon man står väldigt nära. Min faster har alltid sagt till mig att sorgen är randig, ibland mår man bra och kan tänka på annat och ibland sköljer det över än. Jag känner att det stämmer väldigt mycket för mig. Jag vet att min pappa inte skulle vilja att jag skulle sluta leva, utan leva för honom med, liksom jag kan tänka mig att din pappa också skulle känna. Jag önska att jag kunde säga att nu ett halvår efter så känns det bättre men det går som sagt i vågor. Jag skulle rekommendera att prata med en psykolog. Tillåt även dig själv att vara ledsen. Vetskapen att aldrig få träffa ens förälder igen är för mig fortfarande lika ofattbart. Sorgen kommer aldrig försvinna men jag hoppas och tror att det blir lättare när man lär sig leva med den.
Styrkekramar !
Beklagar din förlust. Förstår din oro inför begravningen. Jag förlorade min mamma i januari och var oxå orolig inför begravningen. Men det gick mkt lättare än väntat. Man är ju i den stora sorgen hela tiden, så begravningen var varken värre el bättre. Jag upplevde oxå att jag hade haft mitt avsked med mamma på sjukhuset. Men här är man säkert väldigt olika.
Men det känns alltid skönt att veta hur hela begravningen kommer gå till. Så mitt tips är att vara med i planeringen om du har möjlighet.
Varma kramar Linda