Vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Morfar stog mig allra närmast. Han var som min pappa. Träffade honom varje dag och åt middag med han nästan varje dag. När vi fick cancer beskedet så kom de bara up bilder från när farmor dog i cancer. Allt trauma kom tillbaka och jag viste hur de skulle sluta. Prostatacacer. På slutet kunde han knappt prata han var helt borta och bara satt och gjorde konstiga ljud. Sen fick han åka in på inte ett sjukhus men ett ställe där dödssjuka låg. Jag kom dit dag 2. Han han andades inte normalt, lät jätte konstigt och så rullade bara ögonen omkring o han gjorde dem där konstiga ljuden fast mycke högre och värre. Dagen efter dog han. Han var som min pappa och känner mig ensam i de här för att jag har ganska svårt att prata om mina känslor fast jag är ju inte de. Men nu i efterhand så känns de som om inget spelar roll längre. Jag bryr mig knappt om skolan, pluggar inte till prov, känner att jag skulle kunna bli påkörd av ett bus utan att bry mig. Och så ångrar jag att jag inte sa till han att jag älskade han oftare eller stannade längre efter att vi hade ätit middag hos dem. Skulle göra varsom helst för att få träffa han igen.
Det låter som att ni hade en väldigt fin och nära relation, tror säkert att han visste hur mycket du älskade honom och tycker inte du ska känna dig ledsen för att du inte sa det mer.
Min pappa gick bort i våras. I början var det riktigt kämpigt, men kom det dagar när ja kände mig lite piggare eller gladare brukar jag tänka att det säkert är min pappa som är med mig.
Jag tror inte på gud eller liknande men har svårt att tro att man bara försvinner. Tror att dem som dött kanske finns runt oss och kan se oss på nått sätt.
Jag går inte i skolan men jag hade jättesvårt att koncentrera mig på jobbet och kände inte att jag brydde mig om jag gjorde mina arbetsuppgifter eller inte. Jag var där men inte riktigt där om du förstår hur jag menar.
Men det kommer bli bättre, en dag känns det lite lättare än igår, jag lovar dig!
Vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Morfar stog mig allra närmast. Han var som min pappa. Träffade honom varje dag och åt middag med han nästan varje dag. När vi fick cancer beskedet så kom de bara up bilder från när farmor dog i cancer. Allt trauma kom tillbaka och jag viste hur de skulle sluta. Prostatacacer. På slutet kunde han knappt prata han var helt borta och bara satt och gjorde konstiga ljud. Sen fick han åka in på inte ett sjukhus men ett ställe där dödssjuka låg. Jag kom dit dag 2. Han han andades inte normalt, lät jätte konstigt och så rullade bara ögonen omkring o han gjorde dem där konstiga ljuden fast mycke högre och värre. Dagen efter dog han. Han var som min pappa och känner mig ensam i de här för att jag har ganska svårt att prata om mina känslor fast jag är ju inte de. Men nu i efterhand så känns de som om inget spelar roll längre. Jag bryr mig knappt om skolan, pluggar inte till prov, känner att jag skulle kunna bli påkörd av ett bus utan att bry mig. Och så ångrar jag att jag inte sa till han att jag älskade han oftare eller stannade längre efter att vi hade ätit middag hos dem. Skulle göra varsom helst för att få träffa han igen.
Så ledsen för din skull!
Det låter som att ni hade en väldigt fin och nära relation, tror säkert att han visste hur mycket du älskade honom och tycker inte du ska känna dig ledsen för att du inte sa det mer.
Min pappa gick bort i våras. I början var det riktigt kämpigt, men kom det dagar när ja kände mig lite piggare eller gladare brukar jag tänka att det säkert är min pappa som är med mig.
Jag tror inte på gud eller liknande men har svårt att tro att man bara försvinner. Tror att dem som dött kanske finns runt oss och kan se oss på nått sätt.
Jag går inte i skolan men jag hade jättesvårt att koncentrera mig på jobbet och kände inte att jag brydde mig om jag gjorde mina arbetsuppgifter eller inte. Jag var där men inte riktigt där om du förstår hur jag menar.
Men det kommer bli bättre, en dag känns det lite lättare än igår, jag lovar dig!