Min mamma har inte lång tid kvar nu. Ett par veckor ger läkaren henne, men jag vill inte att hon ska ha ont, vill att det ska vara över för hennes skull så hon slipper, men samtidigt är man självisk och tar vara på varje sekund som hon finns där. Även fast cancer har ändrat mycket hos den mamma jag är van vid så är det ju ändå min mamma som ligger där. Jag hoppar mellan hopplöshet och hopp. Ilska och sorg. Vet precis vad som kommer, men jag tror ändå att allt kommer bli som förr. Tror inte jag förstått att hon ska försvinna. Jag tror fortfarande att det här bara är en period och sen kommer hon vara där hemma pigg och glad igen. Någon som känner igen sig i förnekelse? Kommer det komma som en käftsmäll sen när hon väl är borta? Hon vann Inte denna gång, cancern vann. Jävla jävla cancer att du förstörde en sån fin människa. En sån pigg och lycklig människa. Du kom och sög ur all hennes energi. Och hon har kämpat mot dig och försökt behålla samma energi som hon hade innan och blivit så frustrerad när det inte har gått. Snart får du vila mamma, vilken kämpe du varit. Jag är tjugotvå år och cancern har hägrat i mitt liv i tre år nu. Den har sugit upp all min energi också. Jag läste underbara Claras inlägg om hennes mamma och hon beskrev allt jag känt genom åren. Snart har inte jag någon att oroa mig över. Snart slipper jag se min mamma lida, snart slipper jag höra dåliga besked och falla samman, snart är min familj frisk. Detta kommer bli det jobbigaste jag någonsin kommer gå igenom och jag stålsätter mig. Just nu lägger jag allt mitt åt sidan och lever för dig mamma. Önskar du får slippa snart. Du förtjänar så mycket mer än att tyna bort i en sjukhussäng. Du är den vackraste personen jag träffat och att få ha haft dig som mamma har varit en ära.
Hej, är en tjej på 13 år som nyss fått reda på att min mamma inte kommer opereras och aldrig mer bli frisk. Vet inte hur lång tid hon har kvar och leva. Känner igen mig i din berättelse❤️
Jag fick reda på att min mamma hade cancer för fyra veckor sedan och då sa läkaren att hon hade ca. fyra veckor kvar att leva. Det finns inget som går att jämföra med den otäcka känslan man får i hela kroppen vid ett sådant besked. Hur ska man ens hantera en sådan situation. Jag saknar min mamma redan och hon är fortfarande här. Hjärtat brister.
Styrkekram till dig ”Förtvivlad”!❤️ Min mamma dog för ett år sedan och tänkte att jag aldrig skulle klara mig utan henne. Vi var som bästa vänner och jag kunde säga allt till henne och hon förstod mig alltid. När hon dog kändes det som att hela min värld rasade och att den aldrig skulle byggas upp igen. Men tro det eller inte. Nu ett år senare är saknaden och sorgen fortfarande stor, kommer nog alltid vara det. Men jag märker att jag KAN leva utan henne. Det blir bara på ett annat sätt. Kag tänker ofta Vad skulle mamma ha sagt nu och det kan ge mig tröst, som om hon ändå är här på något sätt.
Hej. Läst era texter och jag känner igen mig så. Jag är 15 och ser redan hur min mamma sakta tinar bort. Allt började med magont och nu en cancer som aldrig kommer försvinna.
Det jobbigaste är ju att man inte vet hur man ska må, jag känner mig så tom men samtidigt så fylld med så mycket ångest och sorg, men också ilska. Hade inte läkarna vart så sega kanske dem hade kunna lyckas rädda henne?
Tack för det fina svaret, Matilda. Min mamma dog bara sjutton dagar efter jag skrev mitt inlägg och det har nu gått lite mer än fem månader sedan dess. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta men det har börjat sjunka in lite nu. De första månaderna kunde jag inte gråta eller känna någonting överhuvudtaget men nu gråter jag ibland. Det värsta är när man kommer på sig själv med att glömma att hon är borta för en stund, när man sedan kommer på att hon inte finns längre så är det som att uppleva hennes död på nytt. Jag har mardrömmar varje natt och får ingen sömn. Önskar jag kunde glömma.
Hur mår du nu? Ser att det gått 12 dagar sedan ditt senaste inlägg.
Jag har själv en pappa med lungcancer. Den är under kontroll just nu, men jag vet att sannolikheten är stor (snarare oundviklig) att den någon dag kommer att ta hans liv. Jag försöker ta vara på så mycket som möjligt och inte låta rädslan för framtiden ta över..
Tänker på dig och hoppas du kommit ännu en bit på vägen i ditt sorgearbete. Hoppas också att du har god stöttning i dina närstående, och genom att skriva om dina känslor som här. Ta hand om dig
igår var det morsdag och alla la ut glada bilder på sociala medier med sina mammor. Inte så att jag missunnar andra att vara glada att de har en mamma men det gör extra ont när man vet att det här troligtvis var den sista morsdag som jag fick med min mamma. inte en dag som vi kunde fira särskilt mycket då hon mest låg i sin sjukhussäng och sov. Det känns så orättvist att den här j-la sjukdomen skulle förstöra livet för just oss!!!
Jag förstår exakt vad du pratar om! Nu är det inte morsdag men det har varit midsommar, som vi alltid firar med familj och vänner. Men i år var min mamma inte med eftersom hon inte orkade. Min mamma har gyncancer och kommer inte överleva säger läkaren. Cancern har spridit sig till lungorna och de kan inte operera. Så de säger att det hör kan vara sista sommaren. Vad gör man av den? Vi vill ju leva på som vanligt samtidigt som vi vill göra den väldigt speciell samtidigt som mamma inte orkat så mycket och kanske varken orkar göra något speciellt eller det vanliga. Det är så orättvist detta!
Hoppas att det vänder för våra mammor så att de får må bättre och få flera år till! Kram❤️
Vet inte om du kommer läsa detta men jag vill ändå tacka dig för dom fina orden och jag hoppas din pappa är okej. Det har nu gått mer än ett år sedan min mamma dog, snart ett och ett halvt år till och med. Men det känns fortfarande som det hände igår. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå att hon har varit borta så länge. Tiden går så fort fram men det känns som att jag står stilla och trampar på samma ställe. Det har faktiskt bara blivit svårare med tiden, kanske är det saknaden som gör det så svårt att "gå vidare" eller alla människor och saker runt omkring en som gör att man blir konstant påmind. Jag önskar att jag hade någon att prata med om det här men jag känner mig inte bekväm med det och det äter upp mig inifrån. Frågan är hur mycket sorg en människa kan bära innan det brister.
Jag förstår dig precis, det känns som man ramlat i ett hål, man försöker ta sig upp men det går bara inte. Min mamma kanske har några månader på sig, ingen vet. Varje gång folk runt omkring mig pratar om sina mammor eller berättar hur tjatiga deras mammor. Jag önskar min mamma kunde tjata på mig om hur smutsigt mitt rum är, ringa mig hela tiden och fråga vart jag är. Ingen vet vad vi går igenom. Man känner sig så ensam men egentligen är vi inte det
Jag kan verkligen relatera till det du säger. I början minns jag att jag var avundsjuk på alla som fortfarande har sin mamma. Det kunde vara så att jag såg en dotter med sin mamma på stan eller till och med min kille och hans mamma, då blev jag extremt avundsjuk. Det kändes som att alla andra hade en mamma och nästan som att dom ville slå mig i ansiktet med det. Självklart var det bara i min fantasi men det kändes verkligen förjävligt att alla andra hade en mamma och det värsta var dom som sa "jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara. Jag skulle aldrig klara mig om min mamma dog" osv. Dom ville såklart bara vara hjälpsamma men det gjorde mig bara mer ledsen. Önskar att det fanns nån grupp man kunde gå till, med ungdomar som också har förlorat sina föräldrar, så man kan känna sig lite mindre ensam. Det går inte att prata med dom som inte vart med om det själva, för hur mycket dom än vill förstå så kan dom inte göra det och oftast gör dom mer skada än nytta med sina kommentarer.
Kära du, jag känner igen mig så mycket i din historia! I år är det 20 år sedan min mamma gick bort i äggstockscancer. Jag var tio år och min bror åtta år när hon dog. Jag känner igen mig i så mycket i det du känner angående andras mammor, eller bristen att inte ha någon själv. Även om jag är 30 år idag kan jag fortfarande känna avundsjuka på barn, ungdomar och vuxna som ännu har en mamma kvar i lovrt. Precis som du vill jag dem inget ont, men det bubblar ändå upp en viss avundsjuka och avund. Det enda som kan bota detta är nog när jag själv blir mor en dag kan jag hoppas. Som barn fick jag och min bror aldrig någon terapi varken när mamma var sjuk eller när hon dog. Därför har jag egentligen aldrig kunnat bearbeta min sorg med likasinnade, jämnåriga . Jag drömmer om min mor än idag. Ibland är det fina drömmar och ibland mardrömmar där hon dör. Det är som att uppleva att förlora henne om och om igen.... Idag har sorgen att förlorat min mor försvunnit, men saknaden efter henne kommer finnas i mig för alltid. Tiden läker alla sår och jag vet att hon är min skyddsängel som vandrar vid min sida genom livet. Jag älskar dig mamma Kerstin din dotter Christina F.
Jag fick veta att min pappa hade fått cancer den 18/11-2018 och jag är glad att jag fick vara hos honom den sista tiden innan han fick somna in stilla och lungt medan jag var vid sjukhusbädden han somnade in den 18/12-2018 nu har han fått ro och frid och slipper lida mer jag är glad att jag fick sitta hos honom och hålla honom i handen när han drog sista andetaget hoppas att han nu får vila i frid jag lever vidare på det minnet jag har av honom hoppas vi ses igen.
För mig var det ungefär lika snabbt. Jag fick reda på att mamma hade cancer i början av augusti och hon gick bort i slutet av september.
Idag är det min bästa väns födelsedag och imorgon är det 2 år sedan mamma gick bort. Klockan är snart 3 och jag har inte ens gått ur sängen än... Den senaste veckan har varit så jobbig och idag vill jag vara glad och fira min kompis men det enda jag kan tänka på är mamma. Jag drömde om henne inatt, först var det mardrömmar, tillbakablickar på hennes sjukdomstid och när hon dog framför mina ögon. Men sen på morgonen var det fina drömmar. Hon hälsade på hemma hos mig, satt i min säng och såg ut precis som vanligt. I sina vanliga kläder och vanliga vikt, såg inte sjuk ut alls. Jag tog tag i hennes hand och det var så verkligt. Jag kunde känna hennes hand men jag var liksom lite halvvaken så jag kollade på klockan och det var sent. Men jag ville inte gå upp än för mamma var ju med mig. Vi satt och pratade och skrattade i sängen till klockan blev 2 och sen kunde jag inte se henne när jag blundade längre för jag var för vaken. Nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur sängen. Vi ska åka till staden där vi begravde henne nu i helgen men jag vet inte om jag vill se hennes grav igen. Det blir för verkligt då. Hon var ju hos mig i drömmen, jag kunde se henne så tydligt. Om jag går till graven så kanske det suddas ut.
Igår fick jag beskedet om att min mamma har cancer. Enligt läkarna har tumören funnits i ett par år. Jag är i chock. Inte min mamma. Jag är helt förstörd och bryter ihop hela tiden. Jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna vara med henne. Hon försöker att inte visa det men jag ser att hon är så rädd. Jag blir tvungen att gå iväg rätt ofta för att jag inte vågar bryta ihop framför henne. Jag vill vara stark för henne om hon inte orkar, men jag vet inte hur. Just nu sitter jag i vår tvättstuga och vill bara prata med någon som förstår. Vi vet inte mycket än och lever därför i ovisshet tills vi får svar. Det är nästan det jobbigaste, att inte veta vad man har framför sig. Jag försöker att inte se det värsta men det är fruktansvärt svårt, bara tanken att den där sjukdomen finns i henne gör mig så rädd. Jag är 23 år gammal.
Idag har det gått 9 dagar sedan jag fick beskedet om att min mamma har cancer. Dessa 9 dagar har känts som 9 veckor. Vi vet fortfarande ingenting. Denna vecka har bestått av massa besök på sjukhuset, blodprover, röntgen och undersökningar. Vi vet att det är tjocktarmscancer och att tumören funnits i ett par år. Idag ska alla läkare kolla på provsvaren och på onsdag nästa vecka får vi reda på om den har spridit sig. Jag känner mig tom och hjälplös. Bryter ihop när ingen ser och kan inte sova om nätterna. Konstant oro över att jag kan förlora den människan som betyder allra mest för mig. Jag är rädd. Är det okej?
Jag förstår att du är rädd! Det är vidrigt att vänta på besked! man vet ju inte om man kommer få ett bra eller dåligt svar... Hoppas att ni får ett bra svar. Att det inte spridit sig. Min pappa har också tjocktarmscancer och har opererats och får cellgifter. Dom säger att han kommer bli frisk men jag är ändå rädd att cancern kommer ta honom till slut...
Precis som du skriver känner jag just nu för min mamma också, vi sitter i samma sits. Sjukdomen gör livet så orättvist och man tar verkligen vara på varje dag som går. Det är ett djupt hål, en tomhet. En själ som ger dig energi i ditt liv som inte kommer att finnas för evigt.
Men livet är trots allt inte evigt. Inte för någon. Men att få ett timglas på en männsikas livscykel kan jag inte sätta ord på hur skrämmande det är...
Precis som du skriver så vill man på något sätt vara glad, ge mamma hopp om att allting kommer att ordna sig men dendär jäkla klumpen i bröstet påminner en alltid om att ta vara på varje stund som går. Helt plötsligt ser man livet från en annan vy. Man ser på livet med andra ögon, man ser verkligen hur fint men skört det är. Sjukdomen tycker jag egentligen inte man ska skriva "fuckcancer" åt för cellerna är trots allt en del av min fina mamma❤️Det är hennes kropp❤️
Även om situationen har och kommer att lämna ett ärr i mitt hjärta så kommer det ärret också att vara en påminnelse om att verkligen ta vara på livet så mycket som det bara går.
Fina Ellinor, jag är 17 år och jag heter Maja. Jag är också rädd och jätteledsen❤️
Jag är så ledsen för din skull!😭 Jag är i samma situation. Och man får låta dagarna gå så kommer det till slut lösa sig❤️ Lycka till❤️❤️ Vi stöttar alla sjuka föredrar/nära människor
Hej min fru har obotlig cancer i bukspottkörteln efter det vi fick reda på detta så kan jag inte sova får panikångest vill bara att det går fort vad gör man denna ovisshet är hemsk är alltid med en
Min mamma somnade in för 2 veckor sedan i lungcancer. Vi var hos henne då. Knappt ett år sedan beskedet, ett tumör i lungan. Känns helt overkligt att hon inte är här med oss längre. Känns som saknaden blir större och större för varje dag som går. Det är detta som jag ibland tänkt vad hemskt om det skulle hända mamma något, och nu är jag där. Hur lever jag vidare utan mamma som funnits där hela mitt liv hitintills.
Min mamma fick beskedet pancreas cancer den 6/9 och somnade in nu den 15/11... önskar bara att hon fortfarande va här hos mig. Så från att ha en mamma som va frisk och pigg sen två månader senare död i cancer... det är en chock!
allt jag ser och tänker på är när hon tog sina sista andetag, hur hon såg ut, ljudet av rosslet, ja allt! Livet är inte rättvist! min fina mamma som alltid ville alla väl och sen kom denna vidriga sjukdom och stal min mamma.
ibland förstår jag inte livet. Människan kan skicka folk till månen, vi kan klona djur men att hitta ett botemedel mot cancer går inte...
Min mamma har inte lång tid kvar nu. Ett par veckor ger läkaren henne, men jag vill inte att hon ska ha ont, vill att det ska vara över för hennes skull så hon slipper, men samtidigt är man självisk och tar vara på varje sekund som hon finns där. Även fast cancer har ändrat mycket hos den mamma jag är van vid så är det ju ändå min mamma som ligger där. Jag hoppar mellan hopplöshet och hopp. Ilska och sorg. Vet precis vad som kommer, men jag tror ändå att allt kommer bli som förr. Tror inte jag förstått att hon ska försvinna. Jag tror fortfarande att det här bara är en period och sen kommer hon vara där hemma pigg och glad igen. Någon som känner igen sig i förnekelse? Kommer det komma som en käftsmäll sen när hon väl är borta? Hon vann Inte denna gång, cancern vann. Jävla jävla cancer att du förstörde en sån fin människa. En sån pigg och lycklig människa. Du kom och sög ur all hennes energi. Och hon har kämpat mot dig och försökt behålla samma energi som hon hade innan och blivit så frustrerad när det inte har gått. Snart får du vila mamma, vilken kämpe du varit. Jag är tjugotvå år och cancern har hägrat i mitt liv i tre år nu. Den har sugit upp all min energi också. Jag läste underbara Claras inlägg om hennes mamma och hon beskrev allt jag känt genom åren. Snart har inte jag någon att oroa mig över. Snart slipper jag se min mamma lida, snart slipper jag höra dåliga besked och falla samman, snart är min familj frisk. Detta kommer bli det jobbigaste jag någonsin kommer gå igenom och jag stålsätter mig. Just nu lägger jag allt mitt åt sidan och lever för dig mamma. Önskar du får slippa snart. Du förtjänar så mycket mer än att tyna bort i en sjukhussäng. Du är den vackraste personen jag träffat och att få ha haft dig som mamma har varit en ära.
Hej, är en tjej på 13 år som nyss fått reda på att min mamma inte kommer opereras och aldrig mer bli frisk. Vet inte hur lång tid hon har kvar och leva. Känner igen mig i din berättelse❤️
Jag fick reda på att min mamma hade cancer för fyra veckor sedan och då sa läkaren att hon hade ca. fyra veckor kvar att leva. Det finns inget som går att jämföra med den otäcka känslan man får i hela kroppen vid ett sådant besked. Hur ska man ens hantera en sådan situation. Jag saknar min mamma redan och hon är fortfarande här. Hjärtat brister.
Styrkekram till dig ”Förtvivlad”!❤️ Min mamma dog för ett år sedan och tänkte att jag aldrig skulle klara mig utan henne. Vi var som bästa vänner och jag kunde säga allt till henne och hon förstod mig alltid. När hon dog kändes det som att hela min värld rasade och att den aldrig skulle byggas upp igen. Men tro det eller inte. Nu ett år senare är saknaden och sorgen fortfarande stor, kommer nog alltid vara det. Men jag märker att jag KAN leva utan henne. Det blir bara på ett annat sätt. Kag tänker ofta Vad skulle mamma ha sagt nu och det kan ge mig tröst, som om hon ändå är här på något sätt.
Kram igen❤️
Hej. Läst era texter och jag känner igen mig så. Jag är 15 och ser redan hur min mamma sakta tinar bort. Allt började med magont och nu en cancer som aldrig kommer försvinna.
Det jobbigaste är ju att man inte vet hur man ska må, jag känner mig så tom men samtidigt så fylld med så mycket ångest och sorg, men också ilska. Hade inte läkarna vart så sega kanske dem hade kunna lyckas rädda henne?
Tack för det fina svaret, Matilda. Min mamma dog bara sjutton dagar efter jag skrev mitt inlägg och det har nu gått lite mer än fem månader sedan dess. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta men det har börjat sjunka in lite nu. De första månaderna kunde jag inte gråta eller känna någonting överhuvudtaget men nu gråter jag ibland. Det värsta är när man kommer på sig själv med att glömma att hon är borta för en stund, när man sedan kommer på att hon inte finns längre så är det som att uppleva hennes död på nytt. Jag har mardrömmar varje natt och får ingen sömn. Önskar jag kunde glömma.
Till Förtvivlad:
Hur mår du nu? Ser att det gått 12 dagar sedan ditt senaste inlägg.
Jag har själv en pappa med lungcancer. Den är under kontroll just nu, men jag vet att sannolikheten är stor (snarare oundviklig) att den någon dag kommer att ta hans liv. Jag försöker ta vara på så mycket som möjligt och inte låta rädslan för framtiden ta över..
Tänker på dig och hoppas du kommit ännu en bit på vägen i ditt sorgearbete. Hoppas också att du har god stöttning i dina närstående, och genom att skriva om dina känslor som här. Ta hand om dig
Min mamma kommer inte överleva har vi just fått höra. Hur kan det få vara så?? Jag behöver ju henne här hos mig!!! Det känns så orättvist!!!
igår var det morsdag och alla la ut glada bilder på sociala medier med sina mammor. Inte så att jag missunnar andra att vara glada att de har en mamma men det gör extra ont när man vet att det här troligtvis var den sista morsdag som jag fick med min mamma. inte en dag som vi kunde fira särskilt mycket då hon mest låg i sin sjukhussäng och sov. Det känns så orättvist att den här j-la sjukdomen skulle förstöra livet för just oss!!!
Jag förstår exakt vad du pratar om! Nu är det inte morsdag men det har varit midsommar, som vi alltid firar med familj och vänner. Men i år var min mamma inte med eftersom hon inte orkade. Min mamma har gyncancer och kommer inte överleva säger läkaren. Cancern har spridit sig till lungorna och de kan inte operera. Så de säger att det hör kan vara sista sommaren. Vad gör man av den? Vi vill ju leva på som vanligt samtidigt som vi vill göra den väldigt speciell samtidigt som mamma inte orkat så mycket och kanske varken orkar göra något speciellt eller det vanliga. Det är så orättvist detta!
Hoppas att det vänder för våra mammor så att de får må bättre och få flera år till! Kram❤️
Till Zap:
Vet inte om du kommer läsa detta men jag vill ändå tacka dig för dom fina orden och jag hoppas din pappa är okej. Det har nu gått mer än ett år sedan min mamma dog, snart ett och ett halvt år till och med. Men det känns fortfarande som det hände igår. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå att hon har varit borta så länge. Tiden går så fort fram men det känns som att jag står stilla och trampar på samma ställe. Det har faktiskt bara blivit svårare med tiden, kanske är det saknaden som gör det så svårt att "gå vidare" eller alla människor och saker runt omkring en som gör att man blir konstant påmind. Jag önskar att jag hade någon att prata med om det här men jag känner mig inte bekväm med det och det äter upp mig inifrån. Frågan är hur mycket sorg en människa kan bära innan det brister.
Till Förtvivlad
Jag förstår dig precis, det känns som man ramlat i ett hål, man försöker ta sig upp men det går bara inte. Min mamma kanske har några månader på sig, ingen vet. Varje gång folk runt omkring mig pratar om sina mammor eller berättar hur tjatiga deras mammor. Jag önskar min mamma kunde tjata på mig om hur smutsigt mitt rum är, ringa mig hela tiden och fråga vart jag är. Ingen vet vad vi går igenom. Man känner sig så ensam men egentligen är vi inte det
Till Rose
Jag kan verkligen relatera till det du säger. I början minns jag att jag var avundsjuk på alla som fortfarande har sin mamma. Det kunde vara så att jag såg en dotter med sin mamma på stan eller till och med min kille och hans mamma, då blev jag extremt avundsjuk. Det kändes som att alla andra hade en mamma och nästan som att dom ville slå mig i ansiktet med det. Självklart var det bara i min fantasi men det kändes verkligen förjävligt att alla andra hade en mamma och det värsta var dom som sa "jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara. Jag skulle aldrig klara mig om min mamma dog" osv. Dom ville såklart bara vara hjälpsamma men det gjorde mig bara mer ledsen. Önskar att det fanns nån grupp man kunde gå till, med ungdomar som också har förlorat sina föräldrar, så man kan känna sig lite mindre ensam. Det går inte att prata med dom som inte vart med om det själva, för hur mycket dom än vill förstå så kan dom inte göra det och oftast gör dom mer skada än nytta med sina kommentarer.
Till Förtvivlad.
Kära du, jag känner igen mig så mycket i din historia! I år är det 20 år sedan min mamma gick bort i äggstockscancer. Jag var tio år och min bror åtta år när hon dog. Jag känner igen mig i så mycket i det du känner angående andras mammor, eller bristen att inte ha någon själv. Även om jag är 30 år idag kan jag fortfarande känna avundsjuka på barn, ungdomar och vuxna som ännu har en mamma kvar i lovrt. Precis som du vill jag dem inget ont, men det bubblar ändå upp en viss avundsjuka och avund. Det enda som kan bota detta är nog när jag själv blir mor en dag kan jag hoppas. Som barn fick jag och min bror aldrig någon terapi varken när mamma var sjuk eller när hon dog. Därför har jag egentligen aldrig kunnat bearbeta min sorg med likasinnade, jämnåriga . Jag drömmer om min mor än idag. Ibland är det fina drömmar och ibland mardrömmar där hon dör. Det är som att uppleva att förlora henne om och om igen.... Idag har sorgen att förlorat min mor försvunnit, men saknaden efter henne kommer finnas i mig för alltid. Tiden läker alla sår och jag vet att hon är min skyddsängel som vandrar vid min sida genom livet. Jag älskar dig mamma Kerstin din dotter Christina F.
Jag fick veta att min pappa hade fått cancer den 18/11-2018 och jag är glad att jag fick vara hos honom den sista tiden innan han fick somna in stilla och lungt medan jag var vid sjukhusbädden han somnade in den 18/12-2018 nu har han fått ro och frid och slipper lida mer jag är glad att jag fick sitta hos honom och hålla honom i handen när han drog sista andetaget hoppas att han nu får vila i frid jag lever vidare på det minnet jag har av honom hoppas vi ses igen.
Tony!
Gick det endast en månad från att ni fick besked tills han lämnade jordelivet?
Vill inte vara okänslig men undrar vilken cancerform han fick när det gick så snabbt?
Till Janonym
För mig var det ungefär lika snabbt. Jag fick reda på att mamma hade cancer i början av augusti och hon gick bort i slutet av september.
Idag är det min bästa väns födelsedag och imorgon är det 2 år sedan mamma gick bort. Klockan är snart 3 och jag har inte ens gått ur sängen än... Den senaste veckan har varit så jobbig och idag vill jag vara glad och fira min kompis men det enda jag kan tänka på är mamma. Jag drömde om henne inatt, först var det mardrömmar, tillbakablickar på hennes sjukdomstid och när hon dog framför mina ögon. Men sen på morgonen var det fina drömmar. Hon hälsade på hemma hos mig, satt i min säng och såg ut precis som vanligt. I sina vanliga kläder och vanliga vikt, såg inte sjuk ut alls. Jag tog tag i hennes hand och det var så verkligt. Jag kunde känna hennes hand men jag var liksom lite halvvaken så jag kollade på klockan och det var sent. Men jag ville inte gå upp än för mamma var ju med mig. Vi satt och pratade och skrattade i sängen till klockan blev 2 och sen kunde jag inte se henne när jag blundade längre för jag var för vaken. Nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur sängen. Vi ska åka till staden där vi begravde henne nu i helgen men jag vet inte om jag vill se hennes grav igen. Det blir för verkligt då. Hon var ju hos mig i drömmen, jag kunde se henne så tydligt. Om jag går till graven så kanske det suddas ut.
Igår fick jag beskedet om att min mamma har cancer. Enligt läkarna har tumören funnits i ett par år. Jag är i chock. Inte min mamma. Jag är helt förstörd och bryter ihop hela tiden. Jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna vara med henne. Hon försöker att inte visa det men jag ser att hon är så rädd. Jag blir tvungen att gå iväg rätt ofta för att jag inte vågar bryta ihop framför henne. Jag vill vara stark för henne om hon inte orkar, men jag vet inte hur. Just nu sitter jag i vår tvättstuga och vill bara prata med någon som förstår. Vi vet inte mycket än och lever därför i ovisshet tills vi får svar. Det är nästan det jobbigaste, att inte veta vad man har framför sig. Jag försöker att inte se det värsta men det är fruktansvärt svårt, bara tanken att den där sjukdomen finns i henne gör mig så rädd. Jag är 23 år gammal.
Idag har det gått 9 dagar sedan jag fick beskedet om att min mamma har cancer. Dessa 9 dagar har känts som 9 veckor. Vi vet fortfarande ingenting. Denna vecka har bestått av massa besök på sjukhuset, blodprover, röntgen och undersökningar. Vi vet att det är tjocktarmscancer och att tumören funnits i ett par år. Idag ska alla läkare kolla på provsvaren och på onsdag nästa vecka får vi reda på om den har spridit sig. Jag känner mig tom och hjälplös. Bryter ihop när ingen ser och kan inte sova om nätterna. Konstant oro över att jag kan förlora den människan som betyder allra mest för mig. Jag är rädd. Är det okej?
Jag förstår att du är rädd! Det är vidrigt att vänta på besked! man vet ju inte om man kommer få ett bra eller dåligt svar... Hoppas att ni får ett bra svar. Att det inte spridit sig. Min pappa har också tjocktarmscancer och har opererats och får cellgifter. Dom säger att han kommer bli frisk men jag är ändå rädd att cancern kommer ta honom till slut...
Hej min mamma har också cancer.
Hej min mamma har också cancer.
Stackars stackars dig
❤️❤️❤️
Precis som du skriver känner jag just nu för min mamma också, vi sitter i samma sits.
Sjukdomen gör livet så orättvist och man tar verkligen vara på varje dag som går. Det är ett djupt hål, en tomhet. En själ som ger dig energi i ditt liv som inte kommer att finnas för evigt.
Men livet är trots allt inte evigt. Inte för någon. Men att få ett timglas på en männsikas livscykel kan jag inte sätta ord på hur skrämmande det är...
Precis som du skriver så vill man på något sätt vara glad, ge mamma hopp om att allting kommer att ordna sig men dendär jäkla klumpen i bröstet påminner en alltid om att ta vara på varje stund som går. Helt plötsligt ser man livet från en annan vy. Man ser på livet med andra ögon, man ser verkligen hur fint men skört det är.
Sjukdomen tycker jag egentligen inte man ska skriva "fuckcancer" åt för cellerna är trots allt en del av min fina mamma❤️Det är hennes kropp❤️
Även om situationen har och kommer att lämna ett ärr i mitt hjärta så kommer det ärret också att vara en påminnelse om att verkligen ta vara på livet så mycket som det bara går.
Fina Ellinor, jag är 17 år och jag heter Maja. Jag är också rädd och jätteledsen❤️
Jag är så ledsen för din skull!😭 Jag är i samma situation. Och man får låta dagarna gå så kommer det till slut lösa sig❤️ Lycka till❤️❤️
Vi stöttar alla sjuka föredrar/nära människor
Hej min fru har obotlig cancer i bukspottkörteln efter det vi fick reda på detta så kan jag inte sova får panikångest vill bara att det går fort vad gör man denna ovisshet är hemsk är alltid med en
Tony!
Gick det endast en månad från att ni fick besked tills han lämnade jordelivet?
Vill inte vara okänslig men undrar vilken cancerform han fick när det gick så snabbt?
Hej, inte Tony här, men det hände min pappa också. Började med hosta från ingenstans 29 mars, död mitten på maj. Oerhört traumatiskt
Hej, inte Tony här, men det hände min pappa också. Började med hosta från ingenstans 29 mars, död mitten på maj. Oerhört traumatiskt
Galet! Jag hatar den här sjukdomen som förstör livet för så många! Styrkekram till dig❤️
Min mamma somnade in för 2 veckor sedan i lungcancer. Vi var hos henne då. Knappt ett år sedan beskedet, ett tumör i lungan. Känns helt overkligt att hon inte är här med oss längre. Känns som saknaden blir större och större för varje dag som går. Det är detta som jag ibland tänkt vad hemskt om det skulle hända mamma något, och nu är jag där. Hur lever jag vidare utan mamma som funnits där hela mitt liv hitintills.
Min mamma fick beskedet pancreas cancer den 6/9 och somnade in nu den 15/11... önskar bara att hon fortfarande va här hos mig. Så från att ha en mamma som va frisk och pigg sen två månader senare död i cancer... det är en chock!
allt jag ser och tänker på är när hon tog sina sista andetag, hur hon såg ut, ljudet av rosslet, ja allt! Livet är inte rättvist! min fina mamma som alltid ville alla väl och sen kom denna vidriga sjukdom och stal min mamma.
ibland förstår jag inte livet. Människan kan skicka folk till månen, vi kan klona djur men att hitta ett botemedel mot cancer går inte...