jag står som en närstående till en man som har fått metastaser i levern och skelett för två månader sedan. kan någon förklara för mig hur utveckligen kommer att se ut och i vilka faser i så fall ?vad händer i sista månaden ( skedet) kommer jag se skillnaden? Jag är jätteorolig för detta , alltså kommer jag eventuellt att se honom gråta av smärta ? Det påverkar mig jättemycket psykiskt ,
Min mamma gick bort i levercancer. Hon mådde ganska bra under nästan hela sin sjukdom, sista 2-3 månaderna är då man märkte att hon var sämre. Hon gick ner i vikt, väldigt snabbt. Hon tappade inte aptiten men mådde för illa för mat.
Det blev sämre efter att de hade tappat henne på vätska i buken. De gjorde de ca en månad innan hon gick bort. Sista veckorna - läkarna sa att hon skulle vara mer lugn, ha mindre ont och sova mer. Jag vill inte skrämma dig, men så var det absolut inte för min mamma. Däremot var hon en riktig kämpe och när läkarna trodde att hon hade 1-2 dagar kvar så överlevde hon över 2 veckor till.
Hon sov mer. Men jag märkte att hon hörde mig även när det såg ut som att hon sov - kramade min hand eller ryckte på foten.
Sista månaden började hon bli förvirrad, förstod ibland inte vart hon var (hon blev inlagd på sjukhus), ville gå hem, blev arg , paranoid. Hon hade stunder då hon fick mycket energi och man kunde nästan tro att hon blev bättre. Sista veckan sov hon mycket. Fick mer ont men fick mediciner för det. Sista dagarna började hon andas oregelbundet, märkte det när hon sov. Sista dagen hade hon förändrats i ansiktet, fingertopparna fick en konstig blålila färg. Rosslig andning kom smygandes dagen innan - när det kommer vet man att det är bara några timmar kvar. Sista timmarna öppnade hon ögonen första ggn på några dagar och kollade på mig. Sista minuterna blev hon rastlös, försökte ta tag i saker, osv. Sista sekunderna blev hon helt plötsligt lugn och andades väldigt långsamt, med långa pauser. (Det var då min syster kom in i rummet så det var som att mamma blev lugn av att ha oss båda där).
Sköterskorna var , ursäkta språket, inkompetenta en period då de vägrade ge henne den dosen av morfin hon behövde, då hade hon ont, men till slut löste det sig. Hon fick smärtlindring intravenöst och det hjälpte en del. Min mamma grät av smärta bara en gång. Det gjorde mig mer arg för sköterskorna var så dåliga på att ge smärtlindring. Det som knäckte mig var när hon grät för att hon aldrig kommer få se mig skaffa barn osv... nu vet jag inte vem personen är till dig men om han vill prata om obekväma saker som vad som händer "näst" , gör det. Även om det skrämmer dig så kan jag lova att såna konversationer kommer du minnas efteråt och vara glad att du hade dom. T ex - Urnan vi valde till mamma hade mamma själv valt ut, kyrkogården där hon ligger nu var också hennes beslut. Och på nåt konstigt sätt känns det skönt att veta nu att hon hade "gillat" det.
Hej Alla kämpare
jag står som en närstående till en man som har fått metastaser i levern och skelett för två månader sedan.
kan någon förklara för mig hur utveckligen kommer att se ut och i vilka faser i så fall ?vad händer i sista månaden ( skedet) kommer jag se skillnaden? Jag är jätteorolig för detta , alltså kommer jag eventuellt att se honom gråta av smärta ? Det påverkar mig jättemycket psykiskt ,
Hej,
Min mamma gick bort i levercancer. Hon mådde ganska bra under nästan hela sin sjukdom, sista 2-3 månaderna är då man märkte att hon var sämre. Hon gick ner i vikt, väldigt snabbt. Hon tappade inte aptiten men mådde för illa för mat.
Det blev sämre efter att de hade tappat henne på vätska i buken. De gjorde de ca en månad innan hon gick bort.
Sista veckorna - läkarna sa att hon skulle vara mer lugn, ha mindre ont och sova mer. Jag vill inte skrämma dig, men så var det absolut inte för min mamma. Däremot var hon en riktig kämpe och när läkarna trodde att hon hade 1-2 dagar kvar så överlevde hon över 2 veckor till.
Hon sov mer. Men jag märkte att hon hörde mig även när det såg ut som att hon sov - kramade min hand eller ryckte på foten.
Var tvungen att dela upp mitt svar:
Sista månaden började hon bli förvirrad, förstod ibland inte vart hon var (hon blev inlagd på sjukhus), ville gå hem, blev arg , paranoid. Hon hade stunder då hon fick mycket energi och man kunde nästan tro att hon blev bättre. Sista veckan sov hon mycket. Fick mer ont men fick mediciner för det. Sista dagarna började hon andas oregelbundet, märkte det när hon sov. Sista dagen hade hon förändrats i ansiktet, fingertopparna fick en konstig blålila färg. Rosslig andning kom smygandes dagen innan - när det kommer vet man att det är bara några timmar kvar. Sista timmarna öppnade hon ögonen första ggn på några dagar och kollade på mig. Sista minuterna blev hon rastlös, försökte ta tag i saker, osv. Sista sekunderna blev hon helt plötsligt lugn och andades väldigt långsamt, med långa pauser. (Det var då min syster kom in i rummet så det var som att mamma blev lugn av att ha oss båda där).
3/3:
Sköterskorna var , ursäkta språket, inkompetenta en period då de vägrade ge henne den dosen av morfin hon behövde, då hade hon ont, men till slut löste det sig. Hon fick smärtlindring intravenöst och det hjälpte en del. Min mamma grät av smärta bara en gång. Det gjorde mig mer arg för sköterskorna var så dåliga på att ge smärtlindring. Det som knäckte mig var när hon grät för att hon aldrig kommer få se mig skaffa barn osv... nu vet jag inte vem personen är till dig men om han vill prata om obekväma saker som vad som händer "näst" , gör det. Även om det skrämmer dig så kan jag lova att såna konversationer kommer du minnas efteråt och vara glad att du hade dom.
T ex - Urnan vi valde till mamma hade mamma själv valt ut, kyrkogården där hon ligger nu var också hennes beslut. Och på nåt konstigt sätt känns det skönt att veta nu att hon hade "gillat" det.