Igår fick vi veta att vår 53 år gamla mamma har lungcancer som spridit sig. Vår kärnfriska, vackra, kloka mamma som alltid funnits där för mig och min lillebror.
Jag är så arg på alla som är glada över att det snart är jul, på alla som klagar över att deras 80 år gamla mödrar har hälsoproblem, på alla som har hjärtesorg över någon kille. Jag vet att det är fel, det är mänskligt att bry sig om petitesser, men vår mamma är döende, och hon kommer aldrig att få leka med sina barnbarn, inte få vara med på våra bröllop, inte få sjunga mer i kör, inte få köra mer motorcykel, eller ens få resa till ett varmt land igen på grund av den här jävla pandemien.
Jag är så arg på tumören i hennes lunga som inte går att operera bort, på metastaserna, som dödar henne. Jag vill inte, vi kan inte leva utan vår mamma, jag vill inte leva.
Hur kan man sova? Äta? Få några läxor gjorda? Hur?
Vill skicka en stor kram till dig! <3 Beklagar verkligen det besked ni fått. Förlorade själv min pappa i cancer för tre månader sedan. Det är fruktansvärt att veta att cancern är obotlig och att det bara kan gå åt ett håll. Jag minns det som en ständig oro och ångest kring vad som skulle hända. Hur skulle pappa må imorgon? Hur kommer han gå bort? Hur lång tid har han kvar? Tänkte också mycket på allt han skulle missa. Framför allt har det gjort ont att tänka på att han inte kommer få träffa sina barnbarn.
Mitt tips är att försöka hitta en balans mellan att vara med din mamma och att få pauser från situationen. Se till att du får tid för återhämtning! Vara med vänner, göra saker du tycker om. Tillåt dig att känna alla känslor! Det kan vara skönt att ventilera med någon i liknande situation också. Har du testat vänförmedlingen på den här sidan? Jag lärde känna en person via den som blev ett stort stöd för mig när min pappa var sjuk och gick bort. Extremt tacksam för den kontakten!
Igår fick vi veta att vår 53 år gamla mamma har lungcancer som spridit sig. Vår kärnfriska, vackra, kloka mamma som alltid funnits där för mig och min lillebror.
Jag är så arg på alla som är glada över att det snart är jul, på alla som klagar över att deras 80 år gamla mödrar har hälsoproblem, på alla som har hjärtesorg över någon kille. Jag vet att det är fel, det är mänskligt att bry sig om petitesser, men vår mamma är döende, och hon kommer aldrig att få leka med sina barnbarn, inte få vara med på våra bröllop, inte få sjunga mer i kör, inte få köra mer motorcykel, eller ens få resa till ett varmt land igen på grund av den här jävla pandemien.
Jag är så arg på tumören i hennes lunga som inte går att operera bort, på metastaserna, som dödar henne. Jag vill inte, vi kan inte leva utan vår mamma, jag vill inte leva.
Hur kan man sova? Äta? Få några läxor gjorda? Hur?
Hej!
Vill skicka en stor kram till dig! <3 Beklagar verkligen det besked ni fått. Förlorade själv min pappa i cancer för tre månader sedan. Det är fruktansvärt att veta att cancern är obotlig och att det bara kan gå åt ett håll. Jag minns det som en ständig oro och ångest kring vad som skulle hända. Hur skulle pappa må imorgon? Hur kommer han gå bort? Hur lång tid har han kvar? Tänkte också mycket på allt han skulle missa. Framför allt har det gjort ont att tänka på att han inte kommer få träffa sina barnbarn.
Mitt tips är att försöka hitta en balans mellan att vara med din mamma och att få pauser från situationen. Se till att du får tid för återhämtning! Vara med vänner, göra saker du tycker om. Tillåt dig att känna alla känslor! Det kan vara skönt att ventilera med någon i liknande situation också. Har du testat vänförmedlingen på den här sidan? Jag lärde känna en person via den som blev ett stort stöd för mig när min pappa var sjuk och gick bort. Extremt tacksam för den kontakten!