Jag är 25 år och tekniskt sett vuxen nu. Men jag har, sedan några veckor, känt mig som ett litet påträngande barn. Jag är liten och värdelös, hjälplös och orkeslös. Jag dras emellan förtvivlan och sorg. Samtidigt även skam, för detta är en sådan vanlig cancertyp. Liksom enkel att bota och inget dödligt vad jag vet. Så jag skäms, för att jag överreagerar. Men.. Mamma har haft både inre blödningar och stroke förut. Jag har fått ta hand om henne under mina tonår. Hon har varit sjukskriven mycket. Är det konstigt att jag är rädd trots att jag är vuxen nu? Trots att hennes cancer bara är..enkel? Hon känns odödlig och hon vill verkligen inte tänka på cancern. Men jag måste få prata.. Jag dör om jag inte får det!
Jag är 25 år och tekniskt sett vuxen nu. Men jag har, sedan några veckor, känt mig som ett litet påträngande barn. Jag är liten och värdelös, hjälplös och orkeslös. Jag dras emellan förtvivlan och sorg. Samtidigt även skam, för detta är en sådan vanlig cancertyp. Liksom enkel att bota och inget dödligt vad jag vet. Så jag skäms, för att jag överreagerar. Men.. Mamma har haft både inre blödningar och stroke förut. Jag har fått ta hand om henne under mina tonår. Hon har varit sjukskriven mycket. Är det konstigt att jag är rädd trots att jag är vuxen nu? Trots att hennes cancer bara är..enkel? Hon känns odödlig och hon vill verkligen inte tänka på cancern. Men jag måste få prata.. Jag dör om jag inte får det!