Min pappa fick sin cancerdiagnos för 3 år sen, bara några månader efter att jag blivit mamma för första gången. men läkarna var positiva och även min pappa. Han har varit aktiv och social hela tiden fram tills en komplikation för ca 6 månader sen. Jag har under dessa 3 år även fått en till fin bebis så han har fått uppleva två barnbarn. Men nu går det snabbt utför och han sa idag för mig att han känner noll livskvalitet och att han inte kommer leva länge till, att han känner att det är nära nu.
Har gråtit hela dagen och känner mig helt dränerad och rädd
Jag är idag 30 år, tvåbarnsmamma och livrädd för att inte kunna ta mig igenom denna sorg.
Jag har läst på oändligt många forum och sett videos men det finns inte en enda person som skriver om hur det känns att komma ut på andra sidan av denna sorg. Hur det känns att ta sig igenom, hur det känns att ha egna barn när man går igenom sorgen. Hur gör man? Hur överlever man?Jag hittar ingenting som inte är katastrofalt. Det känns som att jag har noll hopp.
Andra som efter 7 månader, 2 år efter osv säger att de konstant går med känslan av att det hände igår, attd et är overkligt, svårt att hantera vardagen, svårt att leva ett vanligt liv osv. Jag vet ju att sorgen jag känner nu är annorlunda än den jag kommer känna när han väl gått bort. Att mina barn får behålla sin mamma och inte leva sitt liv med ett skal till förälder. Jag vet att jag kommer vara ledsen beyond allt. Kanske länge. Men jag vill inte att det ska vara så föralltid.
Min pappa fick sin cancerdiagnos för 3 år sen, bara några månader efter att jag blivit mamma för första gången. men läkarna var positiva och även min pappa. Han har varit aktiv och social hela tiden fram tills en komplikation för ca 6 månader sen. Jag har under dessa 3 år även fått en till fin bebis så han har fått uppleva två barnbarn. Men nu går det snabbt utför och han sa idag för mig att han känner noll livskvalitet och att han inte kommer leva länge till, att han känner att det är nära nu.
Har gråtit hela dagen och känner mig helt dränerad och rädd
Jag är idag 30 år, tvåbarnsmamma och livrädd för att inte kunna ta mig igenom denna sorg.
Jag har läst på oändligt många forum och sett videos men det finns inte en enda person som skriver om hur det känns att komma ut på andra sidan av denna sorg. Hur det känns att ta sig igenom, hur det känns att ha egna barn när man går igenom sorgen. Hur gör man? Hur överlever man?Jag hittar ingenting som inte är katastrofalt. Det känns som att jag har noll hopp.
Andra som efter 7 månader, 2 år efter osv säger att de konstant går med känslan av att det hände igår, attd et är overkligt, svårt att hantera vardagen, svårt att leva ett vanligt liv osv. Jag vet ju att sorgen jag känner nu är annorlunda än den jag kommer känna när han väl gått bort. Att mina barn får behålla sin mamma och inte leva sitt liv med ett skal till förälder. Jag vet att jag kommer vara ledsen beyond allt. Kanske länge. Men jag vill inte att det ska vara så föralltid.
Hjälp.