Natten mellan den 22a och 23e november 2017 gick min mamma bort. Nu ungefär nio månader senare tror jag att jag helst vill tänka att jag mår bra och att hon blivit endast ett fint minne eftersom att sorgen har blivit lättare att hantera, men det har den inte. Jag saknar att prata med henne, skratta med henne och att bara ha henne där mer för varje dag som går.
Det gör så ont när jag tänker på allt som hon kommer missa i mitt och mina syskons liv och även i hennes, hon var fem dagar ifrån 49 och hade så mycket kvar att göra. Vi fick hennes första cancer besked hösten 2012 när jag var 8 år och det andra i slutet på 2016, det som först inte var så farligt men som senare tog slut på henne. När vi två veckor innan mamma dog fick veta vad som skulle hända undvek jag att prata med henne om det, det gick aldrig att få ut några ord. Men nu ångrar jag det så mycket, jag vill veta vad hon skulle sagt och vad hon tänkte och kunna berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och att jag älskar henne. Jag hatar hur konstigt det känns när jag tänker på att hon brukade vara en del av mitt liv varje dag, för hon är mitt allt men jag har nu glömt hur det var med henne här.
Jag skulle aldrig kunna tacka dig nog mamma för allt du har lärt mig och gjort för mig & andra. Det kommer jag alltid att bära med mig.
Du var min finaste vän och förtjänade mer än det här.
Hej Lovisa! Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Min mamma gick bort 18:e november, 2017 och två månader tidigare hade jag fått reda på att hon inte skulle överleva. Även om jag visste att hon inte skulle överleva, så känns det som att jag inte utnyttjade den sista tiden med henne till fullo och vi undvek, precis som du skriver, att prata om att hon inte skulle klara sig. Det har jag fortfarande ångest över. Min mamma hade en hjärntumör och blev både psykiskt och fysiskt sämre ganska snabbt de sista 4 veckorna men ingen i min familj kunde ändå föreställa sig att det innebar att slutet var så nära som det faktiskt var. Mamma skrev en dagbok som vi läste efter att hon gick bort. Där stod hennes tankar och jag önskar verkligen att hon hade berättat dem för oss så att vi hade kunnat trösta och ta hand om henne ännu mer! Men hon var inte talets kvinna direkt, och det har jag ärvt från henne.
Vi förlorade våra mammor under ungefär samma tid och befinner oss båda i en stor sorg som inte tycks ta slut. Jag tror aldrig att den kommer ta slut men att vi kommer lära oss att hantera det bättre. Till exempel så gråter jag mig inte till sömns varje dag längre vilket visar på ett framsteg. Kan du se några framsteg i din sorgeprocess? Vissa dagar är värre än andra dagar och sorgen går som en bergochdalbana, ibland är den enklare och ibland svårare. Jag tror även att vi båda behöver försöka släppa ångesten över att vi inte pratade så mycket som vi hade velat med våra mammor, att vi inte sa alla de där orden om hur mycket de betyder för oss och hur tacksamma vi är för allt de gjort för oss. Jag tror att de visste det men det är ändå svårt att inte övertänka. Jag hade velat säga till mamma hur mycket jag älskar henne varje minut och varje sekund om jag hade fått chansen och kramat henne konstant! Men det går inte och den tanken krossar mitt hjärta, gång på gång.
Hatar också känslan av att någon som brukade vara en del av min vardag inte finns här längre, inte idag, inte någonsin igen. Men jag har ett tips för att minnas bättre. Försök att se på bilder på din mamma och tänka på minnen, kanske traditioner som ni hade, för då kan det bli enklare att komma ihåg hur det var att ha henne nära. Jag tänker ibland på ett vardagligt minne som inte är märkvärdigt alls egentligen: Mamma parkerar bilen framför garaget, hon har precis kommit hem från jobbet en sen fredagseftermiddag. Hon öppnar dörren och ställer sin väska vid en garderob i hallen och säger "hej" med en väldigt kort, glad och ljus ton. Det luktar mat i hela huset som jag och pappa har lagat (sällan det hände egentligen för mamma var mästerkocken). Mamma kommer in i köket och tänder lite ljus för hon vill alltid ha det lite mysigt. Det här är ett minne som gör att jag minns hennes närvaro i vardagen.
Det är inte förrän nu som jag klarat av att gå inte på den här sidan som jag redan fick tipset om för ett årsedan. Jag kan inte prata om min mamma, jag kan sällan nämna henne i samtal för då är jag nära till tårar, jag har svårt för att höra andra prata om sina mammor. Just ikväll tänkte jag på hur det skulle vara att skriva till någon om min mamma och så såg jag din text och kände i princip igen varenda känsla du nämner. Du är inte ensam och du är otroligt stark. Massa kramar till dig!
Jag sökte precis på "Jag saknar min mamma" och kom till denna tråd. Min mamma gick bort i höstas i en hjärntumör, precis en månad innan jag födde min dotter, hennes första barnbarn. Det gick också snabbt, en och en halv månad från att vi fick reda på att den hade kommit tillbaka. Jag trodde aldrig att det skulle hända, att hon skulle gå bort. Det kändes inte som att det var något som kunde hända mig? Men de gjorde det. Jag saknat henne så mycket, hon hade varit världens bästa mormor till vår dotter och jag saknar alla fina råd jag vet att hon skulle gett mig. Jag är så ledsen för hennes skull, att hon inte fick leva längre. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta fast det nu gått fem månader. Jag ångrar alla gånger jag varit sur och tråkig mot henne. Jag var nog orättvis många gånger, men kanske är det så i de flesta mor och dotterrelationer att man bråkar. Jag vet att hon vet att jag älskar henne. När hon dog kände jag att jag inte hade något att leva för, fast jag själv skulle bli mamma. Jag ville inte dö men jag trodde aldrig jag skulle kunna bli glad igen. Men det är som ovanstående skriver, man ser "framstegen" i sorgen. Först försvann den förlamande sorgen, sen paniken, sen slutade jag gråta varje dag och en dag kunde jag skratta hjärtligt. Sen har jag ju fått min dotter, hon har fått mitt hjärta att växa och för henne ska jag berätta allt om min mamma.
Sänder kramar och ha tankar till alla er som har närstående som går igenom liknande, finns inte mycket som tröstar, men jag lovar att det blir lättare och ni kommer också kunna ta er igenom det ♥️
Min mamma har cancer❤️ jag önskar att våra mammor, pappor och morföräldrar ska klara detta fast tyvärr är det inte så. Oftast överlever de men ibland kan det bli så sorgligt att det tyvärr inte går att bota...😞😢
Min mamma har cancer❤️ jag önskar att våra mammor, pappor och morföräldrar ska klara detta fast tyvärr är det inte så. Oftast överlever de men ibland kan det bli så sorgligt att det tyvärr inte går att bota...😞😢
Jag är rädd!!!!😢😢😢😢❤️❤️ Jag har nu inga föredrar min pappa dog i cancer och min mamma dog 2 månader efter att jag föddes. Så nu bor jag hos min morbror😭
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag vill vara liten och krypa upp hos mamma.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Förlorade min mamma för knappt 3 veckor sen också i cancer. Det gick snabbt, trodde hon var frisk efter sin bröstcancer, sen ett tu tre fick hon en hjärnblödning och efter undersökningar visade det sig att hon hade spridd cancer, både i lungor och hjärna, vi fattade ingenting. Orkar ingenting, livet känns inte kul längre, försöker finnas där för min pappa som efter 61 års äktenskap med mamma plötsligt står helt själv. Hur tar man sig ens vidare? Begravning på Torsdag som lär bli en känslomässig uttömning. Har inte många vänner iheller och dom få man har hör inte av sig. Styrkekramar till dig!
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag vill vara liten och krypa upp hos mamma.
Nu har det gått fyra månader.
Sorgen har ibland känts som fjärilar i magen. Fast de flyger iväg och lämnar en tomhet.
Jag hade en period när jag drömde väldigt mycket mardrömmar. Jag tror det var när hjärnan faktiskt började förstå att något hemskt hade hänt. Då vaknade jag upp ur mardrömmen i en mardröm som var sann.
Jag har kommit på att jag inte bara förlorat min mamma. Utan jag har förlorat möjligheten att dela med mig. Berätta att mitt bröd jäste perfekt, att minstingen fått höstblåsor eller kom ner med spindelmannen dräkt på sig en dag. Att jag äntligen vet vad som är fel på min höft.
Jag har en pappa och fin familj. Men jag delar andra saker med dem. Just det här ville jag dela med mamma.
Idag är det jul och jag har tänkt att det varit rättså skönt att inte hon stressat runt och styrt.
Jag saknar dig oerhört mamma. Du blev 80 år och fast du var gammal, trodde jag vi hade lite mer tid tillsammans. Det är så tomt utan dig. Visst visste jag att livet tillslut är till ända då hög ålder är ett faktum. Men tomt är det. Kämpar på men ramlar ibland ned i svarta hål. Det kommer så plötsligt och utan förvarning. Tack för allt du gjort för mig. Tack för all omtanke, kärlek och värme du gett. Tack för att du alltid tagit hand om mig och min syster på bästa sätt. Älskar dig mamma
Jag googlade också "jag saknar min mamma" och hamnade här. Min mamma dog för fem månader sedan, ca ett halvår efter att min dotter föddes. Henne bröstcancer kom tillbaka och efter fyra månader var hon borta. Det är jättetomt och ensamt att bära moderskapet utan min egen mamma. Att ha ork till både sorg och glädje och vara i nuet med mitt barn när jag samtidigt också tänker så mkt på mamma och mina minnen med henne. Så mycket sorg över att hon inte fick leva och vara frisk och sorg över att min dotter inte fick växa upp med världens bästa mormor.
Jag saknar också min mamma❤️🩹 Hon dog för 3,5 år sedan och jag tycker att sorgen blir starkare så här vi jul. Hon fattas hela tiden, men det är jobbigare så här vid jul. Hon borde ha varit med!💔
Natten mellan den 22a och 23e november 2017 gick min mamma bort. Nu ungefär nio månader senare tror jag att jag helst vill tänka att jag mår bra och att hon blivit endast ett fint minne eftersom att sorgen har blivit lättare att hantera, men det har den inte. Jag saknar att prata med henne, skratta med henne och att bara ha henne där mer för varje dag som går.
Det gör så ont när jag tänker på allt som hon kommer missa i mitt och mina syskons liv och även i hennes, hon var fem dagar ifrån 49 och hade så mycket kvar att göra. Vi fick hennes första cancer besked hösten 2012 när jag var 8 år och det andra i slutet på 2016, det som först inte var så farligt men som senare tog slut på henne. När vi två veckor innan mamma dog fick veta vad som skulle hända undvek jag att prata med henne om det, det gick aldrig att få ut några ord. Men nu ångrar jag det så mycket, jag vill veta vad hon skulle sagt och vad hon tänkte och kunna berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och att jag älskar henne. Jag hatar hur konstigt det känns när jag tänker på att hon brukade vara en del av mitt liv varje dag, för hon är mitt allt men jag har nu glömt hur det var med henne här.
Jag skulle aldrig kunna tacka dig nog mamma för allt du har lärt mig och gjort för mig & andra. Det kommer jag alltid att bära med mig.
Du var min finaste vän och förtjänade mer än det här.
Hej Lovisa! Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Min mamma gick bort 18:e november, 2017 och två månader tidigare hade jag fått reda på att hon inte skulle överleva. Även om jag visste att hon inte skulle överleva, så känns det som att jag inte utnyttjade den sista tiden med henne till fullo och vi undvek, precis som du skriver, att prata om att hon inte skulle klara sig. Det har jag fortfarande ångest över. Min mamma hade en hjärntumör och blev både psykiskt och fysiskt sämre ganska snabbt de sista 4 veckorna men ingen i min familj kunde ändå föreställa sig att det innebar att slutet var så nära som det faktiskt var. Mamma skrev en dagbok som vi läste efter att hon gick bort. Där stod hennes tankar och jag önskar verkligen att hon hade berättat dem för oss så att vi hade kunnat trösta och ta hand om henne ännu mer! Men hon var inte talets kvinna direkt, och det har jag ärvt från henne.
Vi förlorade våra mammor under ungefär samma tid och befinner oss båda i en stor sorg som inte tycks ta slut. Jag tror aldrig att den kommer ta slut men att vi kommer lära oss att hantera det bättre. Till exempel så gråter jag mig inte till sömns varje dag längre vilket visar på ett framsteg. Kan du se några framsteg i din sorgeprocess? Vissa dagar är värre än andra dagar och sorgen går som en bergochdalbana, ibland är den enklare och ibland svårare. Jag tror även att vi båda behöver försöka släppa ångesten över att vi inte pratade så mycket som vi hade velat med våra mammor, att vi inte sa alla de där orden om hur mycket de betyder för oss och hur tacksamma vi är för allt de gjort för oss. Jag tror att de visste det men det är ändå svårt att inte övertänka. Jag hade velat säga till mamma hur mycket jag älskar henne varje minut och varje sekund om jag hade fått chansen och kramat henne konstant! Men det går inte och den tanken krossar mitt hjärta, gång på gång.
Hatar också känslan av att någon som brukade vara en del av min vardag inte finns här längre, inte idag, inte någonsin igen. Men jag har ett tips för att minnas bättre. Försök att se på bilder på din mamma och tänka på minnen, kanske traditioner som ni hade, för då kan det bli enklare att komma ihåg hur det var att ha henne nära. Jag tänker ibland på ett vardagligt minne som inte är märkvärdigt alls egentligen: Mamma parkerar bilen framför garaget, hon har precis kommit hem från jobbet en sen fredagseftermiddag. Hon öppnar dörren och ställer sin väska vid en garderob i hallen och säger "hej" med en väldigt kort, glad och ljus ton. Det luktar mat i hela huset som jag och pappa har lagat (sällan det hände egentligen för mamma var mästerkocken). Mamma kommer in i köket och tänder lite ljus för hon vill alltid ha det lite mysigt. Det här är ett minne som gör att jag minns hennes närvaro i vardagen.
Det är inte förrän nu som jag klarat av att gå inte på den här sidan som jag redan fick tipset om för ett årsedan. Jag kan inte prata om min mamma, jag kan sällan nämna henne i samtal för då är jag nära till tårar, jag har svårt för att höra andra prata om sina mammor. Just ikväll tänkte jag på hur det skulle vara att skriva till någon om min mamma och så såg jag din text och kände i princip igen varenda känsla du nämner. Du är inte ensam och du är otroligt stark. Massa kramar till dig!
❤️💔❤️💔❤️💔❤️
Hej, jag beklagar verkligen❤️🥺
Jag får tårar när jag läser detta❤️😭
Vad hade hon för någon cancer?
Min mormor fick cancer och dog 2019 och det känns fortfarande jätte jobbigt❤️😭
Hej, jag beklagar verkligen❤️🥺
Jag får tårar när jag läser detta❤️😭
Vad hade hon för någon cancer?
Min mormor fick cancer och dog 2019 och det känns fortfarande jätte jobbigt❤️😭
Jag sökte precis på "Jag saknar min mamma" och kom till denna tråd. Min mamma gick bort i höstas i en hjärntumör, precis en månad innan jag födde min dotter, hennes första barnbarn. Det gick också snabbt, en och en halv månad från att vi fick reda på att den hade kommit tillbaka. Jag trodde aldrig att det skulle hända, att hon skulle gå bort. Det kändes inte som att det var något som kunde hända mig? Men de gjorde det.
Jag saknat henne så mycket, hon hade varit världens bästa mormor till vår dotter och jag saknar alla fina råd jag vet att hon skulle gett mig. Jag är så ledsen för hennes skull, att hon inte fick leva längre. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta fast det nu gått fem månader. Jag ångrar alla gånger jag varit sur och tråkig mot henne. Jag var nog orättvis många gånger, men kanske är det så i de flesta mor och dotterrelationer att man bråkar. Jag vet att hon vet att jag älskar henne.
När hon dog kände jag att jag inte hade något att leva för, fast jag själv skulle bli mamma. Jag ville inte dö men jag trodde aldrig jag skulle kunna bli glad igen. Men det är som ovanstående skriver, man ser "framstegen" i sorgen. Först försvann den förlamande sorgen, sen paniken, sen slutade jag gråta varje dag och en dag kunde jag skratta hjärtligt. Sen har jag ju fått min dotter, hon har fått mitt hjärta att växa och för henne ska jag berätta allt om min mamma.
Sänder kramar och ha tankar till alla er som har närstående som går igenom liknande, finns inte mycket som tröstar, men jag lovar att det blir lättare och ni kommer också kunna ta er igenom det ♥️
Min mamma har cancer❤️ jag önskar att våra mammor, pappor och morföräldrar ska klara detta fast tyvärr är det inte så. Oftast överlever de men ibland kan det bli så sorgligt att det tyvärr inte går att bota...😞😢
Min mamma har cancer❤️ jag önskar att våra mammor, pappor och morföräldrar ska klara detta fast tyvärr är det inte så. Oftast överlever de men ibland kan det bli så sorgligt att det tyvärr inte går att bota...😞😢
Jag är rädd!!!!😢😢😢😢❤️❤️
Jag har nu inga föredrar min pappa dog i cancer och min mamma dog 2 månader efter att jag föddes. Så nu bor jag hos min morbror😭
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag vill vara liten och krypa upp hos mamma.
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag vill vara liten och krypa upp hos mamma.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Förlorade min mamma för knappt 3 veckor sen också i cancer. Det gick snabbt, trodde hon var frisk efter sin bröstcancer, sen ett tu tre fick hon en hjärnblödning och efter undersökningar visade det sig att hon hade spridd cancer, både i lungor och hjärna, vi fattade ingenting. Orkar ingenting, livet känns inte kul längre, försöker finnas där för min pappa som efter 61 års äktenskap med mamma plötsligt står helt själv. Hur tar man sig ens vidare? Begravning på Torsdag som lär bli en känslomässig uttömning. Har inte många vänner iheller och dom få man har hör inte av sig. Styrkekramar till dig!
Jag tucker så synd om dig min pappa har gått bort
Jag googlade också. "Jag saknar min mamma" och hamnade här. Vad fint ni skriver ❤️
Min mamma dog för knappt två veckor sedan. Jag försöker tänka på fina saker som att jag är glad att jag fick ha just henne och så länge, hon blev 65 och jag är 39.
Jag försöner tänka på att hon fick leva 20 år innan bröstcancer kom tillbaka igen. Att hon fick se oss växa upp och få barnbarn. Att allt hon var bär jag med mig. Men jag orkar inte.
Det känns bara sorgligt och dumt och som att jag bär på ett hål. Det känns som att en bit av mig försvann. Och jag är arg för att en del vänner inte hör av sig med omtanke fast de vet. Lika rörd är jag över de som gör det.
Och jag är trött, så oändligt trött. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte vara i den här situationen. Jag förstår att det kommer kännas bättre. Men jag vill inte det heller.
Jag vill bara inte vara här. Jag vill inte vara ett stöd för min pappa, jag vill inte tömma mammas garderob. Jag vill inte fixa med begravning. Jag vill inte. Jag orkar inte hantera detta. Det går ju inte. Jag förstår att jag vänjer mig, men vem fan vill vänja sig med något hemskt?
Jag vill vara liten och krypa upp hos mamma.
Nu har det gått fyra månader.
Sorgen har ibland känts som fjärilar i magen. Fast de flyger iväg och lämnar en tomhet.
Jag hade en period när jag drömde väldigt mycket mardrömmar. Jag tror det var när hjärnan faktiskt började förstå att något hemskt hade hänt. Då vaknade jag upp ur mardrömmen i en mardröm som var sann.
Jag har kommit på att jag inte bara förlorat min mamma. Utan jag har förlorat möjligheten att dela med mig. Berätta att mitt bröd jäste perfekt, att minstingen fått höstblåsor eller kom ner med spindelmannen dräkt på sig en dag. Att jag äntligen vet vad som är fel på min höft.
Jag har en pappa och fin familj. Men jag delar andra saker med dem. Just det här ville jag dela med mamma.
Idag är det jul och jag har tänkt att det varit rättså skönt att inte hon stressat runt och styrt.
Men herregud. Jag känner mig så ensam utan henne.
Jag saknar dig oerhört mamma. Du blev 80 år och fast du var gammal, trodde jag vi hade lite mer tid tillsammans. Det är så tomt utan dig. Visst visste jag att livet tillslut är till ända då hög ålder är ett faktum. Men tomt är det. Kämpar på men ramlar ibland ned i svarta hål. Det kommer så plötsligt och utan förvarning. Tack för allt du gjort för mig. Tack för all omtanke, kärlek och värme du gett. Tack för att du alltid tagit hand om mig och min syster på bästa sätt. Älskar dig mamma
Jag googlade också "jag saknar min mamma" och hamnade här. Min mamma dog för fem månader sedan, ca ett halvår efter att min dotter föddes. Henne bröstcancer kom tillbaka och efter fyra månader var hon borta. Det är jättetomt och ensamt att bära moderskapet utan min egen mamma. Att ha ork till både sorg och glädje och vara i nuet med mitt barn när jag samtidigt också tänker så mkt på mamma och mina minnen med henne. Så mycket sorg över att hon inte fick leva och vara frisk och sorg över att min dotter inte fick växa upp med världens bästa mormor.
Jag saknar också min mamma❤️🩹 Hon dog för 3,5 år sedan och jag tycker att sorgen blir starkare så här vi jul. Hon fattas hela tiden, men det är jobbigare så här vid jul. Hon borde ha varit med!💔