Nu är det snart en vecka sedan min syster gick bort, vi har skrivit dödsannons, satt datum för begravning och börjat gå ut med det på sociala medier. Jag och min syster var väldigt nära och är nu den som får ta hand om allt det praktiska och jag känner mig som en lättlurad liten barnunge, som inte förstod hur sjuk hon faktiskt var, att jag hoppas att det ska stå en instruktion någonstans från henne till mig. Eller ett brev men inget finns. Jag fortsätter att leta efter ett meddelande bland hennes saker, en bekräftelse på att hon visste att hon skulle lämna mig.
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?
Det är fortfarande ganska färskt men just med det här med hur hon såg ut i ansiktet var en sån man tänker tillbaka nu på, varför jag inte insåg det. Samtidigt så hr jag bara varit med om när gamla dör och med min syster gick det så otroligt fort och hon försökte göra något åt sin situation hela tiden, men det här suger.
just idag önskar jag inget annat än att bara få ge henne en kram..
Hej, vill börja med att beklaga eran sorg och förlust ❤️🩹 känner igen mig själv väldigt mycket i det ni skriver. Min pappa gick bort för några veckor sedan. Vi visste redan från början att han aldrig skulle överleva cancern, men nånstans var det som att min hjärna försökte lura mig att han skulle bli frisk, eftersom sånt här ser man bara på film, eller det händer inte min familj. Typ som en försvarsmekanism. Nu efteråt så tror jag, kanske för att jag vill det så fruktansvärt mycket, ibland ändå att han ska komma tillbaka, fast jag vet att det inte kommer bli så. Jag börjar närma mig 30 år men jag vill bara att pappa ska komma hem igen. Återigen, beklagar eran förlust❤️
Nu är det snart en vecka sedan min syster gick bort, vi har skrivit dödsannons, satt datum för begravning och börjat gå ut med det på sociala medier.
Jag och min syster var väldigt nära och är nu den som får ta hand om allt det praktiska och jag känner mig som en lättlurad liten barnunge, som inte förstod hur sjuk hon faktiskt var, att jag hoppas att det ska stå en instruktion någonstans från henne till mig.
Eller ett brev men inget finns.
Jag fortsätter att leta efter ett meddelande bland hennes saker, en bekräftelse på att hon visste att hon skulle lämna mig.
Och jag känner mig så dum, för jag hittar inget.
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?
Jag känner igen mig! Jag förstod inte heller att min mamma skulle dö. Hon kunde ju inte dö! Hon har ju allltid funnits! När jag ser bilder så här efteråt så tänker jag att det är konstigt att jag inte såg hur sjuk hon var. Alldeles smal och grå i ansiktet. Men jag såg det inte då. Siktet var hela tiden inställt på att hon skulle bli bra igen! Kanske att varken din syster eller min mamma visste eller ville ta till sig att de skulle lämna oss? Vi kanske alla behövde hålla fast i hoppet?
Det är fortfarande ganska färskt men just med det här med hur hon såg ut i ansiktet var en sån man tänker tillbaka nu på, varför jag inte insåg det. Samtidigt så hr jag bara varit med om när gamla dör och med min syster gick det så otroligt fort och hon försökte göra något åt sin situation hela tiden, men det här suger.
just idag önskar jag inget annat än att bara få ge henne en kram..
Hej, vill börja med att beklaga eran sorg och förlust ❤️🩹 känner igen mig själv väldigt mycket i det ni skriver. Min pappa gick bort för några veckor sedan. Vi visste redan från början att han aldrig skulle överleva cancern, men nånstans var det som att min hjärna försökte lura mig att han skulle bli frisk, eftersom sånt här ser man bara på film, eller det händer inte min familj. Typ som en försvarsmekanism. Nu efteråt så tror jag, kanske för att jag vill det så fruktansvärt mycket, ibland ändå att han ska komma tillbaka, fast jag vet att det inte kommer bli så. Jag börjar närma mig 30 år men jag vill bara att pappa ska komma hem igen.
Återigen, beklagar eran förlust❤️