Dehär är mest en rant/vent. Min pappa har haft cancer 3 gånger på lever och lunga, blodproppar och hjärtfel i alla dess kombinationer. Det har pågått sen jag var 12 (16 nu) och har väl vant mig vid processen av allt. Gått igenom cystostatika, strålbehandling, operation och immunterapi och fan vet vad annat jag vet inte en nån två procent av medicinen han tar. Jag är ganska säker på att han kommer överleva den här gången trots att den gången (4) är nog den värsta av de alla och han har mest ont av alla gånger. Jag kan inte hjälpa att tänka att det kommer en nästa gång och nästa gång så dör han. Det har känts som en tickade tidsbomb i halva mitt liv. Jag och han har aldrig kommit super bra överens men speciellt efter alla sjukdoms besked så har han blivit en sämre människa och han är inte en riktigt pappa mot mig. Jag är bara så så så trött på alla dessa ambulanser och sjukhusbesök och jag är trött på han, jag är trött att jag behandlas som nån hushållerska, jag hatar hur han skriker på mig att hämta saker, jag hatar att han inte kan prata om någonting förutom sin sjukdom. Jag hatar att han inte känner mig eller ens föesöker förstå. Jag har inte ens kapacitet att känna mig ledsen över det hela för jag har blivit så van men jag är bara trött som in i helvete och jag önskar det var evigt över men det kommer inte ens bli tills han dör och jag står över en grav till nån som aldrig känt som min pappa
Du har en otroligt svår situation och det är inte konstigt du blir trött på alltihopa. Om du inte redan har det är det så viktigt att du får regelbundet samtalsstöd av kuratorn eller psykolog.
Kom ihåg att du inte alltid kommer ha det såhär. Du är ung och har livet framför dej!
Dehär är mest en rant/vent. Min pappa har haft cancer 3 gånger på lever och lunga, blodproppar och hjärtfel i alla dess kombinationer. Det har pågått sen jag var 12 (16 nu) och har väl vant mig vid processen av allt. Gått igenom cystostatika, strålbehandling, operation och immunterapi och fan vet vad annat jag vet inte en nån två procent av medicinen han tar. Jag är ganska säker på att han kommer överleva den här gången trots att den gången (4) är nog den värsta av de alla och han har mest ont av alla gånger. Jag kan inte hjälpa att tänka att det kommer en nästa gång och nästa gång så dör han. Det har känts som en tickade tidsbomb i halva mitt liv. Jag och han har aldrig kommit super bra överens men speciellt efter alla sjukdoms besked så har han blivit en sämre människa och han är inte en riktigt pappa mot mig. Jag är bara så så så trött på alla dessa ambulanser och sjukhusbesök och jag är trött på han, jag är trött att jag behandlas som nån hushållerska, jag hatar hur han skriker på mig att hämta saker, jag hatar att han inte kan prata om någonting förutom sin sjukdom. Jag hatar att han inte känner mig eller ens föesöker förstå. Jag har inte ens kapacitet att känna mig ledsen över det hela för jag har blivit så van men jag är bara trött som in i helvete och jag önskar det var evigt över men det kommer inte ens bli tills han dör och jag står över en grav till nån som aldrig känt som min pappa
❤️
Det låter riktigt jobbigt för dig. Finns det någon annan vuxen i din familj? Vet den att du mår så här?
kram
Du har en otroligt svår situation och det är inte konstigt du blir trött på alltihopa.
Om du inte redan har det är det så viktigt att du får regelbundet samtalsstöd av kuratorn eller psykolog.
Kom ihåg att du inte alltid kommer ha det såhär. Du är ung och har livet framför dej!