Hej. Jag har läst runt lite här och allt jag känner just nu är, hur överlever ni? Min mamma har cancer i mukspotten och har inte långt kvar. Tanken på den mamma jag känner känns så långt bort. Hon är smal, grå och ner drogad av morfin. Hon kan knappt prata och sorg är allt jag ser i hennes ögon. Jag känner inte henne längre, min mamma är glad, pinsam och kramgo. Inte cancersjuk och döende.
Jag känner mig så tom, hur gör ni? Låter ni tårarna att rinna eller har ni en kall fasad?
Är i samma situation som dig just nu fast det är min pappa som håller på att försvinna från mig. Han har nog inte lång tid kvar om man ser till hur dåligt han mår.
Man vet själv inte hur man ska klara sig igenom den tuffa perioden man är i och som väntar en när ens förälder inte finns längre. I min värld är de det mest hemska som kan inträffa. Att min pappa dör!
Man klarar mer än vad man tror och det finns inga rätt och fel i hur man känner och vilka känslor man visar för andra. Jag är som mest ledsen när jag är helt ensam eller tillsammans med min sambo eller mamma. Utåt blir det automatiskt att jag knappt pratar om det längre och visar oftast en glad sida mot vänner/utomstående.
Har många känslor samtidigt inom mig. Känner mig ledsen, uppgiven, tom, det är inte roligt att träffa vänner. Glad har jag inte känt mig på länge.
Jag hoppas du har fina människor runt i kring dig och försök göra saker som du mår så bra av som möjligt.
Hej. Jag har läst runt lite här och allt jag känner just nu är, hur överlever ni? Min mamma har cancer i mukspotten och har inte långt kvar. Tanken på den mamma jag känner känns så långt bort. Hon är smal, grå och ner drogad av morfin. Hon kan knappt prata och sorg är allt jag ser i hennes ögon. Jag känner inte henne längre, min mamma är glad, pinsam och kramgo. Inte cancersjuk och döende.
Jag känner mig så tom, hur gör ni? Låter ni tårarna att rinna eller har ni en kall fasad?
Kämpekramar, Sandra<33>
Hej Sandra.
Är i samma situation som dig just nu fast det är min pappa som håller på att försvinna från mig. Han har nog inte lång tid kvar om man ser till hur dåligt han mår.
Man vet själv inte hur man ska klara sig igenom den tuffa perioden man är i och som väntar en när ens förälder inte finns längre. I min värld är de det mest hemska som kan inträffa. Att min pappa dör!
Man klarar mer än vad man tror och det finns inga rätt och fel i hur man känner och vilka känslor man visar för andra. Jag är som mest ledsen när jag är helt ensam eller tillsammans med min sambo eller mamma. Utåt blir det automatiskt att jag knappt pratar om det längre och visar oftast en glad sida mot vänner/utomstående.
Har många känslor samtidigt inom mig. Känner mig ledsen, uppgiven, tom, det är inte roligt att träffa vänner. Glad har jag inte känt mig på länge.
Jag hoppas du har fina människor runt i kring dig och försök göra saker som du mår så bra av som möjligt.
Ta hand om dig.