Det har gått lite över 1,5 år sedan min mammas cancerbesked. Hon lever fortfarande och fungerar någorlunda som innan diagnosen, men vi alla vet att hennes chans att leva i 5, 3 eller kanske 1 år till inte är så stor.
Jag var ledsen den första halvåret över att hon inte kommer se sina barnbarn (mina syskonbarn) växa upp. Hon älskar barn. Men hon klarade en behandling och en stor operation och allt "blev bra". Hon är en kämpe! Men för några månader sedan fick hon återfall och det är oklart vad som händer nu när denna behandling är färdig.
Jag har gråtit varje dag de senaste två veckorna över tanken att hon en dag, ganska snart, inte kommer finnas mer. Jag är bara 20 år och känner mig helt hjärtekrossad över att min mamma kommer lämna mig, min pappa och resten av vår familj. Jag har svårt att beskriva hur ledsen och rädd jag är, min mamma är ju mitt allt.
Medans ska jag leva mitt liv, gå till jobbet, handla mat osv. Men det känns som att jag tappar tid med henne.
Jag valde att prata med henne igår om mina tankar de senaste veckorna. Hon har så mycket bra att säga. Hon har alltid funnits där för mig och ställt upp och rådgivit i lätta och svåra stunder. Jag älskar att berätta saker för henne och att lyssna på hennes fina röst.
Just nu påminner nästan allt mig om att hon en dag inte kommer finnas mer. Jag önskar att jag inte var ledsen och rädd utan glad för den tid vi får tillsammans. Men hur hittar jag de känslorna? Och min största fråga är hur jag ska kunna kommunicera och få råd av henne när hon är borta?
Jag känner igen mig i det du skriver! Min mamma lever fortfarande men har en spridd bröstcancer. Jag vill också ha kvar hennes röst och kloka råd. Därför har jag börjat ställa frågor till henne om olika saker och spelar in på Röstmemon på telefonen. Tänker att det förhoppningsvis kommer kunna hjälpa den dag hon inte finns längre. Men jag hoppas hoppas hoppas att det dröjer länge❣️🥺Hoppas att det här är ett tips som ni kan ha nytta av. Styrkekram❤️
Jag känner igen mig i det du skriver! Min mamma lever fortfarande men har en spridd bröstcancer. Jag vill också ha kvar hennes röst och kloka råd. Därför har jag börjat ställa frågor till henne om olika saker och spelar in på Röstmemon på telefonen. Tänker att det förhoppningsvis kommer kunna hjälpa den dag hon inte finns längre. Men jag hoppas hoppas hoppas att det dröjer länge❣️🥺Hoppas att det här är ett tips som ni kan ha nytta av. Styrkekram❤️
Tack så mycket och tack för tipset❤️, det låter bra att ha hennes goda råd inspelade. Hoppas också att våra mammor kommer finnas länge till❤️.
Hej Kristin. Jag känner verkligen med dig och kan relatera till en hel del av det du skriver. Min pappa gick bort förra året, cirka ett halvår efter sin cancerdiagnos. Under tiden han var sjuk visste vi att det endast kunde sluta på ett sätt. Det var otroligt tungt att försöka leva som vanligt, att ta vara på tiden, samtidigt som man visste att han skulle dö inom närmsta åren. Jag var 24 när han blev sjuk och kände mig otroligt chockad över att man ens kunde förlora en förälder i den åldern. Kändes väldigt svårt att ens se en framtid för mig själv och var vädligt ledsen över att min pappa aldrig skulle få bli morfar. Var också rädd för hur han skulle dö, liksom hur sjukdomen skulle bryta ner honom.
Du skriver att du önskar att du inte skulle vara så ledsen och rädd, utan glad över den tiden du får med din mamma. Jag förstår helt klart hur du tänker, men samtidigt tycker jag det är otroligt rimligt att vara just rädd och ledsen i din situation. Det ÄR frukstanvärt hemskt att veta att en älskad förälder kommer dö. Jag tror det är svårt att komma ifrån de känslorna. Du och din mamma verkar ha en väldigt fin relation, då är det ju verkligen inte konstigt att du är ledsen över hennes sjukdom. Det verkar ju som att du kan prata med din mamma om hur du känner? Det tror jag är superbra.
Kan du även prata med andra om hur du känner och mår i sitautionen? För mig har det varit otroligt värdefullt att ventilera med andra i liknande sits. Det hjälpte mig helt klart att orka vara närvarande i allt jobbigt med sjukdomen. Och att då också kunna ta till vara på de bra stunderna, som det ju också finns många av trots sjukdom.
Kan du även prata med andra om hur du känner och mår i sitautionen? För mig har det varit otroligt värdefullt att ventilera med andra i liknande sits. Det hjälpte mig helt klart att orka vara närvarande i allt jobbigt med sjukdomen. Och att då också kunna ta till vara på de bra stunderna, som det ju också finns många av trots sjukdom.
Hej!
Ja, jag kan prata med min mamma och det känns bra men också lite jobbigt eftersom jag inte vill tynga henne med ännu mer oro. Och att jag blir påmind om vad som kan hända henne.
Jag har tänkt att det kan vara bra att få prata med andra i liknande sits och det första steget var att jag skrev här i forumet. Jag håller på att försöka få kontakt med andra utanför forumet också.
Det är jättevärdefullt att få höra att ni känner igen er.
Ja, jag kan prata med min mamma och det känns bra men också lite jobbigt eftersom jag inte vill tynga henne med ännu mer oro. Och att jag blir påmind om vad som kan hända henne.
Jag har tänkt att det kan vara bra att få prata med andra i liknande sits och det första steget var att jag skrev här i forumet. Jag håller på att försöka få kontakt med andra utanför forumet också.
Det är jättevärdefullt att få höra att ni känner igen er.
Förstår! Det kan vara lite dubbelt att prata med den som är sjuk om hur man känner. Hoppas du får tag på någon via vänförmedlingen här och annars är ett annat tips att söka samtalsvän via Ung Cancer. De har även medlemsträffar runt om i landet. Kram och ta hand om dig!
Kära Kristin, förstår och känner med dig i precis allt du skriver. Min mamma har också spridd cancer och vi vet att hon kommer dö. Jag är fruktansvärt rädd för framtiden utan henne, för hon är min kompass i livet. Samtidigt som jag känner mig egoistisk för att jag tänker på mig själv. Tror som andra har redan skrivit att det kan vara bra att prata med någon annan än bara den sjuka. Mamma blir frustrerad och ledsen när hon ser att vi är ledsna, för hon känner skuldkänslor. Mammor kommer alltid vilja trösta, fastän de inte kan, och det är den där senare biten som blir så svår, för de kan inte trösta. Det finns ingen tröst.
Jag försöker ta många korta filmer med mobiltelefonen för senare. Det är så jävla, jävla hemskt.
Kära Kristin, förstår och känner med dig i precis allt du skriver. Min mamma har också spridd cancer och vi vet att hon kommer dö. Jag är fruktansvärt rädd för framtiden utan henne, för hon är min kompass i livet. Samtidigt som jag känner mig egoistisk för att jag tänker på mig själv. Tror som andra har redan skrivit att det kan vara bra att prata med någon annan än bara den sjuka. Mamma blir frustrerad och ledsen när hon ser att vi är ledsna, för hon känner skuldkänslor. Mammor kommer alltid vilja trösta, fastän de inte kan, och det är den där senare biten som blir så svår, för de kan inte trösta. Det finns ingen tröst.
Jag försöker ta många korta filmer med mobiltelefonen för senare. Det är så jävla, jävla hemskt.
Tack för att du och alla andra delar med er av era berättelser och tips❤️. Det är värdefullt att känna att jag inte är ensam.
Sedan jag skrev det första inlägget i denna tråd så har min mamma börjat med den tuffaste behandlingen som finns för hennes äggstockscancer (behandlingen hon hade innan fungerade inte). Så mina känslor över det jag skrev då finns kvar. Och jag hoppas att vi får ha kvar våra älskade föräldrar så länge som möjligt❤️.
Det har gått lite över 1,5 år sedan min mammas cancerbesked. Hon lever fortfarande och fungerar någorlunda som innan diagnosen, men vi alla vet att hennes chans att leva i 5, 3 eller kanske 1 år till inte är så stor.
Jag var ledsen den första halvåret över att hon inte kommer se sina barnbarn (mina syskonbarn) växa upp. Hon älskar barn. Men hon klarade en behandling och en stor operation och allt "blev bra". Hon är en kämpe! Men för några månader sedan fick hon återfall och det är oklart vad som händer nu när denna behandling är färdig.
Jag har gråtit varje dag de senaste två veckorna över tanken att hon en dag, ganska snart, inte kommer finnas mer. Jag är bara 20 år och känner mig helt hjärtekrossad över att min mamma kommer lämna mig, min pappa och resten av vår familj. Jag har svårt att beskriva hur ledsen och rädd jag är, min mamma är ju mitt allt.
Medans ska jag leva mitt liv, gå till jobbet, handla mat osv. Men det känns som att jag tappar tid med henne.
Jag valde att prata med henne igår om mina tankar de senaste veckorna. Hon har så mycket bra att säga. Hon har alltid funnits där för mig och ställt upp och rådgivit i lätta och svåra stunder. Jag älskar att berätta saker för henne och att lyssna på hennes fina röst.
Just nu påminner nästan allt mig om att hon en dag inte kommer finnas mer. Jag önskar att jag inte var ledsen och rädd utan glad för den tid vi får tillsammans. Men hur hittar jag de känslorna? Och min största fråga är hur jag ska kunna kommunicera och få råd av henne när hon är borta?
Jag känner igen mig i det du skriver! Min mamma lever fortfarande men har en spridd bröstcancer. Jag vill också ha kvar hennes röst och kloka råd. Därför har jag börjat ställa frågor till henne om olika saker och spelar in på Röstmemon på telefonen. Tänker att det förhoppningsvis kommer kunna hjälpa den dag hon inte finns längre. Men jag hoppas hoppas hoppas att det dröjer länge❣️🥺Hoppas att det här är ett tips som ni kan ha nytta av. Styrkekram❤️
Jag känner igen mig i det du skriver! Min mamma lever fortfarande men har en spridd bröstcancer. Jag vill också ha kvar hennes röst och kloka råd. Därför har jag börjat ställa frågor till henne om olika saker och spelar in på Röstmemon på telefonen. Tänker att det förhoppningsvis kommer kunna hjälpa den dag hon inte finns längre. Men jag hoppas hoppas hoppas att det dröjer länge❣️🥺Hoppas att det här är ett tips som ni kan ha nytta av. Styrkekram❤️
Tack så mycket och tack för tipset❤️, det låter bra att ha hennes goda råd inspelade. Hoppas också att våra mammor kommer finnas länge till❤️.
Hej Kristin. Jag känner verkligen med dig och kan relatera till en hel del av det du skriver. Min pappa gick bort förra året, cirka ett halvår efter sin cancerdiagnos. Under tiden han var sjuk visste vi att det endast kunde sluta på ett sätt. Det var otroligt tungt att försöka leva som vanligt, att ta vara på tiden, samtidigt som man visste att han skulle dö inom närmsta åren. Jag var 24 när han blev sjuk och kände mig otroligt chockad över att man ens kunde förlora en förälder i den åldern. Kändes väldigt svårt att ens se en framtid för mig själv och var vädligt ledsen över att min pappa aldrig skulle få bli morfar. Var också rädd för hur han skulle dö, liksom hur sjukdomen skulle bryta ner honom.
Du skriver att du önskar att du inte skulle vara så ledsen och rädd, utan glad över den tiden du får med din mamma. Jag förstår helt klart hur du tänker, men samtidigt tycker jag det är otroligt rimligt att vara just rädd och ledsen i din situation. Det ÄR frukstanvärt hemskt att veta att en älskad förälder kommer dö. Jag tror det är svårt att komma ifrån de känslorna. Du och din mamma verkar ha en väldigt fin relation, då är det ju verkligen inte konstigt att du är ledsen över hennes sjukdom. Det verkar ju som att du kan prata med din mamma om hur du känner? Det tror jag är superbra.
Kan du även prata med andra om hur du känner och mår i sitautionen? För mig har det varit otroligt värdefullt att ventilera med andra i liknande sits. Det hjälpte mig helt klart att orka vara närvarande i allt jobbigt med sjukdomen. Och att då också kunna ta till vara på de bra stunderna, som det ju också finns många av trots sjukdom.
Kan du även prata med andra om hur du känner och mår i sitautionen? För mig har det varit otroligt värdefullt att ventilera med andra i liknande sits. Det hjälpte mig helt klart att orka vara närvarande i allt jobbigt med sjukdomen. Och att då också kunna ta till vara på de bra stunderna, som det ju också finns många av trots sjukdom.
Hej!
Ja, jag kan prata med min mamma och det känns bra men också lite jobbigt eftersom jag inte vill tynga henne med ännu mer oro. Och att jag blir påmind om vad som kan hända henne.
Jag har tänkt att det kan vara bra att få prata med andra i liknande sits och det första steget var att jag skrev här i forumet. Jag håller på att försöka få kontakt med andra utanför forumet också.
Det är jättevärdefullt att få höra att ni känner igen er.
Hej!
Ja, jag kan prata med min mamma och det känns bra men också lite jobbigt eftersom jag inte vill tynga henne med ännu mer oro. Och att jag blir påmind om vad som kan hända henne.
Jag har tänkt att det kan vara bra att få prata med andra i liknande sits och det första steget var att jag skrev här i forumet. Jag håller på att försöka få kontakt med andra utanför forumet också.
Det är jättevärdefullt att få höra att ni känner igen er.
Förstår! Det kan vara lite dubbelt att prata med den som är sjuk om hur man känner. Hoppas du får tag på någon via vänförmedlingen här och annars är ett annat tips att söka samtalsvän via Ung Cancer. De har även medlemsträffar runt om i landet. Kram och ta hand om dig!
Kära Kristin, förstår och känner med dig i precis allt du skriver. Min mamma har också spridd cancer och vi vet att hon kommer dö. Jag är fruktansvärt rädd för framtiden utan henne, för hon är min kompass i livet. Samtidigt som jag känner mig egoistisk för att jag tänker på mig själv. Tror som andra har redan skrivit att det kan vara bra att prata med någon annan än bara den sjuka. Mamma blir frustrerad och ledsen när hon ser att vi är ledsna, för hon känner skuldkänslor. Mammor kommer alltid vilja trösta, fastän de inte kan, och det är den där senare biten som blir så svår, för de kan inte trösta. Det finns ingen tröst.
Jag försöker ta många korta filmer med mobiltelefonen för senare. Det är så jävla, jävla hemskt.
Kära Kristin, förstår och känner med dig i precis allt du skriver. Min mamma har också spridd cancer och vi vet att hon kommer dö. Jag är fruktansvärt rädd för framtiden utan henne, för hon är min kompass i livet. Samtidigt som jag känner mig egoistisk för att jag tänker på mig själv. Tror som andra har redan skrivit att det kan vara bra att prata med någon annan än bara den sjuka. Mamma blir frustrerad och ledsen när hon ser att vi är ledsna, för hon känner skuldkänslor. Mammor kommer alltid vilja trösta, fastän de inte kan, och det är den där senare biten som blir så svår, för de kan inte trösta. Det finns ingen tröst.
Jag försöker ta många korta filmer med mobiltelefonen för senare. Det är så jävla, jävla hemskt.
Tack för att du och alla andra delar med er av era berättelser och tips❤️. Det är värdefullt att känna att jag inte är ensam.
Sedan jag skrev det första inlägget i denna tråd så har min mamma börjat med den tuffaste behandlingen som finns för hennes äggstockscancer (behandlingen hon hade innan fungerade inte). Så mina känslor över det jag skrev då finns kvar. Och jag hoppas att vi får ha kvar våra älskade föräldrar så länge som möjligt❤️.