Jag fick veta sommaren -24 att jag var gravid, en liten pojke som jag väntar och har BF 6 april. När jag sagt till mamma och pappa och övriga att jag väntar barn så börja pappa bli sjuk, började som vanlig förkylning.
Sen svällde ögat upp och runt Jul -24 så sa jag åt han att han måste söka hjälp för ögat. han har rädsla för läkare och allt inom vård att göra. Men till slut så sökte han hjälp, vilket slutade i akut hjälp på sjukhus där dom hittade att han hade tumör i huvudet bakom ögat, en tumör i ryggen och allt började tydligen i urinblåsan.
Det var alltså cancer han hade, så upp till Umeå fick han åka på strålning och har börjat med cytostatika-behandling.
läkarna har sagt att det inte kommer gå och bota hans cancer men dom kan bromsa.
men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag är så himla glad att vara gravid och dom ska få barnbarn, men mitt hjärta gör så ont för min lilla pappa som är sjuk. Han mår inge bra alls och är på sjukhuset.
känns inte som att jag kan vara glad för min graviditet efter som allt handlar om hans cancer, jag vågar typ inte va glad heller för då känns det som att jag inte bryr mig om att han mår dåligt. Allt är bara så himla jobbigt och jag mår inge bra.
både det värsta och bästa på en gång. Och så är jag 30 år, så alldeles för ung för att något ska hända ens förälder.
Skickar styrkekramar till dig! Jag var med om en liknande situation, när jag var i sista trimesterna blev min mamma diagnosticerad med obotlig hjärncancer och hela vår tillvaro vändes upp och ner.
det var svårt att njuta av graviditeten och ta tillvara på tiden. Det var väldigt jobbigt att framtiden inte skulle bli som jag tänkt mig, att mitt barn inte skulle lära känna min mamma.
mitt barns första år i livet blev min mammas sista år i livet, en helt absurd situation. Begreppet "bitter sweet" fick en helt ny innebörd. Det som är så underbart med barn är att de inte förstår situationen utan bara utstrålar sån värme och glädje och kräver ens fulla uppmärksamhet, något som hjälpte mig mycket!
Ville egentligen bara säga att du är inte ensam och det är okej att både sörja och vara den lyckligaste mamman samtidigt.
Är i en liknande situation med min mamma, hur mår din pappa nu?
Pappa är proppad med morfin hela dagarna. Det har spridit sig till ryggen så han är uppe i Umeå och strålas nu. Dom trodde förra veckan att hans kropp var för svag för allt, så va på tal om att avsluta all behandling. Men nu ska dom stråla kroppen i en vecka och sen se om det går med cellgifter efter det. Han är väldigt svag och kroppen är så liten nu
Jag fick veta sommaren -24 att jag var gravid, en liten pojke som jag väntar och har BF 6 april. När jag sagt till mamma och pappa och övriga att jag väntar barn så börja pappa bli sjuk, började som vanlig förkylning.
Sen svällde ögat upp och runt Jul -24 så sa jag åt han att han måste söka hjälp för ögat. han har rädsla för läkare och allt inom vård att göra.
Men till slut så sökte han hjälp, vilket slutade i akut hjälp på sjukhus där dom hittade att han hade tumör i huvudet bakom ögat, en tumör i ryggen och allt började tydligen i urinblåsan.
Det var alltså cancer han hade, så upp till Umeå fick han åka på strålning och har börjat med cytostatika-behandling.
läkarna har sagt att det inte kommer gå och bota hans cancer men dom kan bromsa.
men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag är så himla glad att vara gravid och dom ska få barnbarn, men mitt hjärta gör så ont för min lilla pappa som är sjuk. Han mår inge bra alls och är på sjukhuset.
känns inte som att jag kan vara glad för min graviditet efter som allt handlar om hans cancer, jag vågar typ inte va glad heller för då känns det som att jag inte bryr mig om att han mår dåligt. Allt är bara så himla jobbigt och jag mår inge bra.
både det värsta och bästa på en gång. Och så är jag 30 år, så alldeles för ung för att något ska hända ens förälder.
Skickar styrkekramar till dig! Jag var med om en liknande situation, när jag var i sista trimesterna blev min mamma diagnosticerad med obotlig hjärncancer och hela vår tillvaro vändes upp och ner.
det var svårt att njuta av graviditeten och ta tillvara på tiden. Det var väldigt jobbigt att framtiden inte skulle bli som jag tänkt mig, att mitt barn inte skulle lära känna min mamma.
mitt barns första år i livet blev min mammas sista år i livet, en helt absurd situation. Begreppet "bitter sweet" fick en helt ny innebörd. Det som är så underbart med barn är att de inte förstår situationen utan bara utstrålar sån värme och glädje och kräver ens fulla uppmärksamhet, något som hjälpte mig mycket!
Ville egentligen bara säga att du är inte ensam och det är okej att både sörja och vara den lyckligaste mamman samtidigt.
Är i en liknande situation med min mamma, hur mår din pappa nu?
Är i en liknande situation med min mamma, hur mår din pappa nu?
Pappa är proppad med morfin hela dagarna. Det har spridit sig till ryggen så han är uppe i Umeå och strålas nu. Dom trodde förra veckan att hans kropp var för svag för allt, så va på tal om att avsluta all behandling. Men nu ska dom stråla kroppen i en vecka och sen se om det går med cellgifter efter det. Han är väldigt svag och kroppen är så liten nu