När mamma fick sin diagnos i våras var det som om jag bara svalde allt med hull och hår och fortsatte på som vanligt. Jag hade precis tagit mig ut en depressiv episod som inte var relaterad till det här och kunde hantera det hyfsat okej. Men jag tror att min reaktion på alla behandlingar och operationer kommit senare, för jag känner mig så mycket sämre nu än jag gjorde då. Det känns mer verkligt nu, ett halvår senare. Mamma mår bra och är snart klar med sin behandling, men det känns så konstigt att inte ha fått någon större reaktion när allt var som värst.
Alla mina vänner och nära brydde sig så mycket då, hörde av sig och frågade om de kunde göra något för mig, och jag kunde bara svara dem med att det känns overkligt och att jag mår okej. Nu när jag behöver deras stöd mer än någonsin är det ingen som verkar komma ihåg att mamma var sjuk alls.
Jag önskar att de frågade hur jag mådde, samtidigt som jag vet att det är orimligt att begära när de tror att jag är okej. Jag har ju bara sagt det hela tiden så varför skulle något vara fel nu liksom?
Är det någon mer som upplevt den här resan på ett liknande sätt? Vill inte känna mig ensam om det här längre.
Jag känner igen mig! Tyckte det gick ganska bra när vi fått beskedet om mammas bröstcancer men nu är det snnorlunda. Hon får inte längre behandling och hon mår bättre. Men nu är JAG som mest orolig! Tänk om det kommer tillbaka!😨 Mina kompisar tänkte att allt nu är över, men jag har berättat för mina närmaste vänner om min oro. Känns skönt att de vet. Så mitt tips till dig är att berätta iallafall för någon så det inte känns så ensamt! Styrkekram❤️
När mamma fick sin diagnos i våras var det som om jag bara svalde allt med hull och hår och fortsatte på som vanligt. Jag hade precis tagit mig ut en depressiv episod som inte var relaterad till det här och kunde hantera det hyfsat okej. Men jag tror att min reaktion på alla behandlingar och operationer kommit senare, för jag känner mig så mycket sämre nu än jag gjorde då. Det känns mer verkligt nu, ett halvår senare. Mamma mår bra och är snart klar med sin behandling, men det känns så konstigt att inte ha fått någon större reaktion när allt var som värst.
Alla mina vänner och nära brydde sig så mycket då, hörde av sig och frågade om de kunde göra något för mig, och jag kunde bara svara dem med att det känns overkligt och att jag mår okej. Nu när jag behöver deras stöd mer än någonsin är det ingen som verkar komma ihåg att mamma var sjuk alls.
Jag önskar att de frågade hur jag mådde, samtidigt som jag vet att det är orimligt att begära när de tror att jag är okej. Jag har ju bara sagt det hela tiden så varför skulle något vara fel nu liksom?
Är det någon mer som upplevt den här resan på ett liknande sätt? Vill inte känna mig ensam om det här längre.
Jag känner igen mig! Tyckte det gick ganska bra när vi fått beskedet om mammas bröstcancer men nu är det snnorlunda. Hon får inte längre behandling och hon mår bättre. Men nu är JAG som mest orolig! Tänk om det kommer tillbaka!😨 Mina kompisar tänkte att allt nu är över, men jag har berättat för mina närmaste vänner om min oro. Känns skönt att de vet. Så mitt tips till dig är att berätta iallafall för någon så det inte känns så ensamt! Styrkekram❤️