Min mamma har behandlats färdigt för trippelnegativ bc. Imorgon väntar operation och sedan strålning. Man har gått i autopilot de senaste månaderna men nu känns det som att verkligheten kickar in och min rädsla kryper i kroppen. Vill att allting ska gå bra, att vi kan få vår vanliga vardag att rulla på igen. Det har den inte gjort sen ett halvår tillbaka. Jag känner inte att jag kan glädjas åt något längre.... Rädd för att förlora henne... man känner sig så maktlös och otillräcklig... Kommer man alltid leva med denna rädsla i kroppen?
Min mamma har behandlats färdigt för trippelnegativ bc. Imorgon väntar operation och sedan strålning. Man har gått i autopilot de senaste månaderna men nu känns det som att verkligheten kickar in och min rädsla kryper i kroppen. Vill att allting ska gå bra, att vi kan få vår vanliga vardag att rulla på igen. Det har den inte gjort sen ett halvår tillbaka. Jag känner inte att jag kan glädjas åt något längre.... Rädd för att förlora henne... man känner sig så maktlös och otillräcklig... Kommer man alltid leva med denna rädsla i kroppen?