Hej alla, jag är 22 och min mamma blev diagnoserad med hjärncancer i december ungefär. Jag har en bror som bor med henne och som tar hand om majoriteten men jag försöker åka hem o hälsa på o hjälpa till så mkt som möjligt och i slutet av somaren ska jag flytta in hos henne för att kunna vara nära. Jag känner mig så ensam med alla känslor kring hennes diagnos då min bror inte kan prata om känslor utan stänger inne allt. Jag har försökt det men det blir att jag exploderar mitt i natten i en stor pöl av tårar typ. Min bästa vän försöker prata med mig om det men det är svårt eftersom hon själv inte varit med om det. Ibland vill jag bara skrika ut att det räcker med hemska saker som ska hända vår familj nu.
Jag försöker hitta stödgrupper lokalt men har inte lyckats än så försöker här ist. Känns bättre efter att ha läst vissa inlägg att man inte är ensam och att det finns folk som vet exakt hur det känns. Men när det blir för mycket, hur ska jag hantera det? vill inte bryta ihop framför mamma då jag är den starka i familjen, hon vänder sig till mig med sina problem och pratar mkt med mig om hennes känslor, då vill inte jag förvärra hennes ångest genom att själv bryta ihop.
Jag förstår vad du menar! Jag ville också bara vara stark när min mamma blev sjuk och grät bara när jag var själv. En dag kunde jag inte hålla mig och grät samtidigt som min mamma. Även om hon blev ledsen av det så tyckte att det var skönt att se att hon inte var ensam om att tycka det är en jobbig situation. Så jag tror inte att du ska behöva stålsätta dig så inför din mamma!
tyvärr är jag i en liknande sits, min pappa har obotlig cancer och om vi har tur så får han vara kvar i ett år ♥︎ jag känner mig helt tom, och har svårt att hantera situationen. Jag tror att det är okej att bryta ihop framför sin förälder, jag tror att det visar på att du tycker om personen väldigt mycket. Jag känner igen mig i känslan att man inte vill bidra till att personen mår dåligt, jag vill inte att pappa ska känna 'skuld' eller ledsamhet över att jag är så ledsen. Men jag tror ändå att det är hälsosamt att kunna gråta tillsammans, att få trösta varandra ♥︎ det är okej att inte 'vara stark' utan att vara ledsen, det är en sjukt tråkig och ledsam situation både du och jag befinner oss i. Ibland får man tillåta sig att vara ledsen ♥︎
Hej alla, jag är 22 och min mamma blev diagnoserad med hjärncancer i december ungefär. Jag har en bror som bor med henne och som tar hand om majoriteten men jag försöker åka hem o hälsa på o hjälpa till så mkt som möjligt och i slutet av somaren ska jag flytta in hos henne för att kunna vara nära. Jag känner mig så ensam med alla känslor kring hennes diagnos då min bror inte kan prata om känslor utan stänger inne allt. Jag har försökt det men det blir att jag exploderar mitt i natten i en stor pöl av tårar typ. Min bästa vän försöker prata med mig om det men det är svårt eftersom hon själv inte varit med om det. Ibland vill jag bara skrika ut att det räcker med hemska saker som ska hända vår familj nu.
Jag försöker hitta stödgrupper lokalt men har inte lyckats än så försöker här ist. Känns bättre efter att ha läst vissa inlägg att man inte är ensam och att det finns folk som vet exakt hur det känns. Men när det blir för mycket, hur ska jag hantera det? vill inte bryta ihop framför mamma då jag är den starka i familjen, hon vänder sig till mig med sina problem och pratar mkt med mig om hennes känslor, då vill inte jag förvärra hennes ångest genom att själv bryta ihop.
Jag förstår vad du menar! Jag ville också bara vara stark när min mamma blev sjuk och grät bara när jag var själv. En dag kunde jag inte hålla mig och grät samtidigt som min mamma. Även om hon blev ledsen av det så tyckte att det var skönt att se att hon inte var ensam om att tycka det är en jobbig situation. Så jag tror inte att du ska behöva stålsätta dig så inför din mamma!
Du är inte ensam❣️
Hej!
tyvärr är jag i en liknande sits, min pappa har obotlig cancer och om vi har tur så får han vara kvar i ett år ♥︎ jag känner mig helt tom, och har svårt att hantera situationen. Jag tror att det är okej att bryta ihop framför sin förälder, jag tror att det visar på att du tycker om personen väldigt mycket. Jag känner igen mig i känslan att man inte vill bidra till att personen mår dåligt, jag vill inte att pappa ska känna 'skuld' eller ledsamhet över att jag är så ledsen. Men jag tror ändå att det är hälsosamt att kunna gråta tillsammans, att få trösta varandra ♥︎ det är okej att inte 'vara stark' utan att vara ledsen, det är en sjukt tråkig och ledsam situation både du och jag befinner oss i. Ibland får man tillåta sig att vara ledsen ♥︎
kram ♥︎