Min släkting har cancer sedan några år tillbaka och de har nu fått reda på att den spridit sig och att det inte finns något att göra, min släkting kommer troligen dö innan hen är 40 år fyllda. Även släktingen partner sedan många år är min vän.
Jag känner blandade känslor, ilska, sorg, oro, förvirring och overklighetskänslor. Varför blir jag arg? Jag tror det är maktlösheten och att det känns så fel. I min värld ska helst inga människor dö (naivt jag vet) men särskilt inte barn, unga människor och människor mitt i livet.
Jag behöver ju vara stark för båda. Men hur är man stark i en sån här situation? Av tidigare jobbiga sjukdomstillstånd och död tidigare inom släkten får mig nästan att slå på något apatiskt tillstånd. "Som att det händer inte, jag vill inte se personen sjuk" Inte för att jag ser ner på sjuka människor utan för att jag inte vill se dem i det tillståndet och minnas dem så? Är det normalt? Jag är också så rädd för sjukdomen i sig, jag har till och med svårt att uttala namnet på den.
Jag ville nog bara skriva av mig jag känner att jag som sagt inte vet hur jag ska hantera detta.
Hej! Jag tror att det är viktigt att du låter dig känna allt som du faktiskt känner och att inget av det är fel. Du frågar hur man är stark i en sån här situation. Jag har inga bra svar men jag tänker att man bara kan vara den man är och känna det man känner och att man är stark om man tillåter sig att göra det.
Det är nog normalt att inte vilja se människor sjuka. Det är jobbigt att se människor svaga och sjuka. Min mamma dog i bröstcancer för ett år sedan och jag såg henne mycket sjuk o svag i slutet. Men det är inte så jag minns henne. Jag minns henne från tiden då hon var frisk och glad.
Det är så svårt att skriva något för jag vet inte heller hur man hanterar detta men man gör det på något sätt. Vi finns här inne och många av oss har gått igenom samma eller liknande saker.
Min släkting har cancer sedan några år tillbaka och de har nu fått reda på att den spridit sig och att det inte finns något att göra, min släkting kommer troligen dö innan hen är 40 år fyllda. Även släktingen partner sedan många år är min vän.
Jag känner blandade känslor, ilska, sorg, oro, förvirring och overklighetskänslor. Varför blir jag arg? Jag tror det är maktlösheten och att det känns så fel. I min värld ska helst inga människor dö (naivt jag vet) men särskilt inte barn, unga människor och människor mitt i livet.
Jag behöver ju vara stark för båda. Men hur är man stark i en sån här situation? Av tidigare jobbiga sjukdomstillstånd och död tidigare inom släkten får mig nästan att slå på något apatiskt tillstånd. "Som att det händer inte, jag vill inte se personen sjuk" Inte för att jag ser ner på sjuka människor utan för att jag inte vill se dem i det tillståndet och minnas dem så? Är det normalt? Jag är också så rädd för sjukdomen i sig, jag har till och med svårt att uttala namnet på den.
Jag ville nog bara skriva av mig jag känner att jag som sagt inte vet hur jag ska hantera detta.
Hej! Jag tror att det är viktigt att du låter dig känna allt som du faktiskt känner och att inget av det är fel. Du frågar hur man är stark i en sån här situation. Jag har inga bra svar men jag tänker att man bara kan vara den man är och känna det man känner och att man är stark om man tillåter sig att göra det.
Det är nog normalt att inte vilja se människor sjuka. Det är jobbigt att se människor svaga och sjuka. Min mamma dog i bröstcancer för ett år sedan och jag såg henne mycket sjuk o svag i slutet. Men det är inte så jag minns henne. Jag minns henne från tiden då hon var frisk och glad.
Det är så svårt att skriva något för jag vet inte heller hur man hanterar detta men man gör det på något sätt. Vi finns här inne och många av oss har gått igenom samma eller liknande saker.