Jag är en kvinna på 25 år, min pappa har cancer i matstrupen, lungorna och nu metastaser i hjärnan.
Helt ärligt jag är less på allt. Jag är så trött att ha behövt gråta exakt varje dag i 7 veckor. Mitt enda fokus är min pappa. Jag känner mig så otillräcklig...
Jag är hos honom hela tiden för att spendera så mycket tid jag kan, ser till att han får det han vill ha utan att lyfta ett finger. Det som knäcker mig mest är att han inte har lång tid kvar med oss, läkarna säger mellan 2-6 månader. Jag vet inte hur jag ska klara mig med detta. Man kan aldrig förbereda sig inför ens bortgång men jag kan heller inte acceptera att han har sjukdomen och kommer lämna oss.
Jag känner mig helt hjälplös.. jag känner att livet är skit helt enkelt.. Man vill inte heller vara egoist och tänka att det är bättre om personen är kvar för att fortsätta leva med sjukdomen bara för att man själv ska må bra.
Allt känns bara skit just nu och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här även om jag har familj och vänner som stöttar.
Varenda ben bryts i min kropp när jag ser min pappa gråta. Varenda tår som faller nerför hans kind, känner jag. Varenda sorg han har, känner jag. Jag kommer aldrig kunna få höra hans röst, krama honom, skratta med honom, titta på honom. Hur ska jag ens kunna leva med det? Hur kan jag leva med att min andra halva ska lämna?
Jag vet att han kommer hamna på ett fantastiskt ställe. Det är bara ett ställe jag inte kommer få åka dit till än med honom..
Hej! Skickar en stor kram till dig! Även om allas situation är olika, så kan jag känna igen mig lite i din. Jag är 24 och min pappa fick för en månad sedan ett cancerbesked med dålig (men väldigt osäker) prognos. Det känns som att man lever i ett vakuum, ens eget liv pausas och allt man tänker på är sin sjuka förälder. Jag kan också känna mig så arg på att det blivit såhär. Tror det är en del i sorgen, men jag fylls verkligen av tankar om hur orättvist det här är. Känner att det påverkar mina övriga relationer (till sambo, vänner, familjemedlemmar osv.) också, att man själv är så tung av sorg. Samtidigt som man försöker fungera så bra som möjligt och finnas där.
Det är verkligen lätt att känna sig maktlös och otillräcklig. Hoppas ändå att du hittar en balans i att få vara ledsen pga situationen samtidigt som du också får njuta av tiden med din pappa (även om det är tungt att se honom må dåligt). Det låter som att du har vänner och familj som stöd och vill du skriva av dig mer med personer i liknande situation så bollar jag gärna här via forumet. Ta hand om dig! <3
Vad tråkit att du käner så har. Jag önskar VÄRKLIGEN att jag kunde hjälpa dig men tuvär så kan jag inte det. Varför moste ens canserskiten finas. Det bästa hade varit om du försökte att låta bli att tänka på det som har hänt. Men jag vet att det kan vara JÄVLIT svårt att sluta tänka på det. Försök att inte tänka så mycket på det vem vet det kanske käns bätre då. STYRKEKRAMAR.
Hej..
Jag är en kvinna på 25 år, min pappa har cancer i matstrupen, lungorna och nu metastaser i hjärnan.
Helt ärligt jag är less på allt. Jag är så trött att ha behövt gråta exakt varje dag i 7 veckor. Mitt enda fokus är min pappa. Jag känner mig så otillräcklig...
Jag är hos honom hela tiden för att spendera så mycket tid jag kan, ser till att han får det han vill ha utan att lyfta ett finger. Det som knäcker mig mest är att han inte har lång tid kvar med oss, läkarna säger mellan 2-6 månader. Jag vet inte hur jag ska klara mig med detta. Man kan aldrig förbereda sig inför ens bortgång men jag kan heller inte acceptera att han har sjukdomen och kommer lämna oss.
Jag känner mig helt hjälplös.. jag känner att livet är skit helt enkelt.. Man vill inte heller vara egoist och tänka att det är bättre om personen är kvar för att fortsätta leva med sjukdomen bara för att man själv ska må bra.
Allt känns bara skit just nu och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här även om jag har familj och vänner som stöttar.
Varenda ben bryts i min kropp när jag ser min pappa gråta. Varenda tår som faller nerför hans kind, känner jag. Varenda sorg han har, känner jag. Jag kommer aldrig kunna få höra hans röst, krama honom, skratta med honom, titta på honom. Hur ska jag ens kunna leva med det? Hur kan jag leva med att min andra halva ska lämna?
Jag vet att han kommer hamna på ett fantastiskt ställe. Det är bara ett ställe jag inte kommer få åka dit till än med honom..
💔😢💔😢
styrkekramar till dig❣️
Hej! Skickar en stor kram till dig! Även om allas situation är olika, så kan jag känna igen mig lite i din. Jag är 24 och min pappa fick för en månad sedan ett cancerbesked med dålig (men väldigt osäker) prognos. Det känns som att man lever i ett vakuum, ens eget liv pausas och allt man tänker på är sin sjuka förälder. Jag kan också känna mig så arg på att det blivit såhär. Tror det är en del i sorgen, men jag fylls verkligen av tankar om hur orättvist det här är. Känner att det påverkar mina övriga relationer (till sambo, vänner, familjemedlemmar osv.) också, att man själv är så tung av sorg. Samtidigt som man försöker fungera så bra som möjligt och finnas där.
Det är verkligen lätt att känna sig maktlös och otillräcklig. Hoppas ändå att du hittar en balans i att få vara ledsen pga situationen samtidigt som du också får njuta av tiden med din pappa (även om det är tungt att se honom må dåligt). Det låter som att du har vänner och familj som stöd och vill du skriva av dig mer med personer i liknande situation så bollar jag gärna här via forumet. Ta hand om dig! <3
Vad tråkit att du käner så har. Jag önskar VÄRKLIGEN att jag kunde hjälpa dig men tuvär så kan jag inte det. Varför moste ens canserskiten finas. Det bästa hade varit om du försökte att låta bli att tänka på det som har hänt. Men jag vet att det kan vara JÄVLIT svårt att sluta tänka på det. Försök att inte tänka så mycket på det vem vet det kanske käns bätre då. STYRKEKRAMAR.
Skickar en stor styrkekram till dig❤️❤️❤️