(Det här skrivs bara för att jag måste få det ur mig, för att jag HATAR cancer och jag lider med alla er som behöver gå igenom det vare sig ni är drabbade eller få stå bredvid och hjälplöst försöka göra allt man kan som familj. Ni är grymma som kämpar på!)
Idag är det sju veckor sedan jag kom hem sprang uppför trappan och gosade ner mig bredvid dig, sådär som vi alltid satt i soffan tillsammans. Men du tryckte dig hårdare mot mig, höll om mig mer än vad du brukade och du var ledsen. Du sa att det kändes konstigt i kroppen att något var fel...
Trots dina 14 unga år så är jag nästan säker på att du visste vad som skulle hända. Du hade kämpat i 6 år, du kände din kropp och dess reaktioner... Undrar om du ändå visste att det var sista gången du skulle vara hemma?
För sju veckor sen åkte vi in med min syster till sjukhuset på söndagskvällen pga att hon hade svårt att andas och tre dagar senare så var hon död.
Jag märker att jag nästan är besatt med att hålla räkningen på hur många veckor som gått av någon konstig anledning, som att det är heligt på något sätt.
Jag trodde att dem första dagarna, den första veckan skulle vara värst men det eskalerar nästan för var vecka som går och just nu är en saknad så stor uppbyggd inom mig att jag ibland kan vilja skrika högt för jag vet inte var jag ska göra av allt det ledsna, det onda.
Hon var min älskade lillasyster, den som alltid fick mig att skratta med sin sjuka humor. Hon var den som trots att hon alltid mådde sämst brydde sig om att andra skulle må bra. Hon var den som när det bara var några timmar kvar i hennes liv vilket hon visste om, försökte få oss alla runtom henne att skratta, som skämtade om vem min bror inte fick gifta sig med och som skämtsamt sa till sköterskan att hon kunde strunta i droppet för att hon skulle ändå inte behöva det mer.
Du var den starkaste lilla människan jag någonsin känt. När du låg där med slangar och andningsmask och kämpade med andetagen så log du mot var och en av oss, din familj, och det är något av de finaste minnen jag har av dig, du var så lugn och klok. Att vi alla log tillbaka genom tårarna gick inte att låta bli och att du då sa till OSS "ni har så fina leenden" det gjorde att jag visste att det kommer nog aldrig en tid då jag helt kommer att acceptera att du inte är här med oss. Men du hjälpte oss ändå genom den tuffaste perioden någonsin tillochmed när du skulle dö så hjälpte du oss att tänka tillbaka på det på ett bra sätt.
Jag saknar dig så otroligt mycket och jag längtar så efter att få krama om dig igen!!
(Det här skrivs bara för att jag måste få det ur mig, för att jag HATAR cancer och jag lider med alla er som behöver gå igenom det vare sig ni är drabbade eller få stå bredvid och hjälplöst försöka göra allt man kan som familj. Ni är grymma som kämpar på!)
Idag är det sju veckor sedan jag kom hem sprang uppför trappan och gosade ner mig bredvid dig, sådär som vi alltid satt i soffan tillsammans. Men du tryckte dig hårdare mot mig, höll om mig mer än vad du brukade och du var ledsen. Du sa att det kändes konstigt i kroppen att något var fel...
Trots dina 14 unga år så är jag nästan säker på att du visste vad som skulle hända. Du hade kämpat i 6 år, du kände din kropp och dess reaktioner... Undrar om du ändå visste att det var sista gången du skulle vara hemma?
För sju veckor sen åkte vi in med min syster till sjukhuset på söndagskvällen pga att hon hade svårt att andas och tre dagar senare så var hon död.
Jag märker att jag nästan är besatt med att hålla räkningen på hur många veckor som gått av någon konstig anledning, som att det är heligt på något sätt.
Jag trodde att dem första dagarna, den första veckan skulle vara värst men det eskalerar nästan för var vecka som går och just nu är en saknad så stor uppbyggd inom mig att jag ibland kan vilja skrika högt för jag vet inte var jag ska göra av allt det ledsna, det onda.
Hon var min älskade lillasyster, den som alltid fick mig att skratta med sin sjuka humor. Hon var den som trots att hon alltid mådde sämst brydde sig om att andra skulle må bra. Hon var den som när det bara var några timmar kvar i hennes liv vilket hon visste om, försökte få oss alla runtom henne att skratta, som skämtade om vem min bror inte fick gifta sig med och som skämtsamt sa till sköterskan att hon kunde strunta i droppet för att hon skulle ändå inte behöva det mer.
Du var den starkaste lilla människan jag någonsin känt. När du låg där med slangar och andningsmask och kämpade med andetagen så log du mot var och en av oss, din familj, och det är något av de finaste minnen jag har av dig, du var så lugn och klok. Att vi alla log tillbaka genom tårarna gick inte att låta bli och att du då sa till OSS "ni har så fina leenden" det gjorde att jag visste att det kommer nog aldrig en tid då jag helt kommer att acceptera att du inte är här med oss. Men du hjälpte oss ändå genom den tuffaste perioden någonsin tillochmed när du skulle dö så hjälpte du oss att tänka tillbaka på det på ett bra sätt.
Jag saknar dig så otroligt mycket och jag längtar så efter att få krama om dig igen!!
Till dess sov så gott
Jag gråter när jag läser ditt inlägg, Syster i sorg! Sååå grymt att din syster dog så ung! Stor vam styrkekram till dig från mig <3>
från en annan som HATAR cancer!!
Hjärtat värker efter att ha läst detta, din syster verkar vara en väldigt speciell och fin människa.
Sakna, sörj och längta, det var inte sista gången du såg henne, det vet jag.
Tack för hoppet du gav med din fina text, det behövdes <3>