Min mamma dog 18 oktober förra året, ca en månad efter att hon fyllt 54 och ca en månad innan jag skulle fylla 20. Hon var sjuk i 2.5 år . Jag var 16 år och gick bara i ettan på gymnasiet när jag fick veta att hon var sjuk. Jag hjälpte henne jättemycket både när jag fortfarande bodde hemma och efter att jag flyttat hemifrån. Vi var otroligt tighta! Samtidigt hade jag det jobbigt i skolan och var fruktansvärt rädd att mamma skulle dö...Min mamma har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv <3 hon opererades och behadlades flera gånger med cellgifter och även strålning, till slut skulle läkarna göra ett sista försök med en till operation men den överlevde inte mamma... snart har hon varit borta i ett år och det känns helt sjukt! det känns fortfarande som så kort tid och det gör fortfarande så fruktansvärt ont...har ofta under dethär året känt att jag skulle behöva ett forum som detta, men inte vetat att det fanns. jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon mer tjej eller kille i min ålder som också förlorat sin mamma så att vi kan skriva med varandra och känna att vi inte är ensama om att känna som vi gör! för det är verkligen vad jag känt, så ensam! Även det outhärdliga blir lite lättare om man fårkänna att man inte är ensam.>
Hej! Jag fyller 16 om några dagar och förlorade min mamma i cancer för cirka 5 månader sedan. Jag mår så fruktansvärt dåligt och har nästan ingen att prata med som förstår. Jag och mamma var jätenära, hon var min klippa, mitt allt. Ska börja skolan snart igen men vet inte om jag pallar men känner att jag måste. Vissa nätter är sömnlösa för jag mår så dåligt och saknar henne så mycket. Skulle du vilja ha kontakt med mig? Känns som du förstår. Mvh Alicia
Hej! Min mamma lever men har fått domen obotlig lungcancer. Jag är 16 år och har precis börjat gymnasiet. För några dagar sedan fick vi reda på attde första cellgiftens inte fungerat. Så vi vet helt enkelt inte hur lån tid det är kvar. Tanken på att hon snart är borta gör mig så ledsen, inte bara det, alla andra tankar ligger o gror inuti mig utan att ha någon förutom mamma att prata med om dem. Just känslan över att inte ha någon att prata med, ingen som förstår, ingen som vet vad de ska säga och alla är så rädda för att prata om det. Inte ens mina närmaste kompisar tar upp ämnet längre....jag orkar inte. Det är så jobbigt....jag skulle mer än gärna vilja ha kontakt!
Hej! Jag är en tjej på tretton år, för två veckor sedan dog min mamma i cancer... Hon hade cancer i lungan och i hjärnan, på slutet så mådde hon jättedåligt, man kunde nästan inte ens få kontakt med henne. Hon hade left mycket längre än väntat, hon var så stark men ändå så svag liksom... Ingen i familjen var hemma när hon dog, det var bara hemtjänsten. Det kändes så overkligt när jag fick reda på det, min mamma kunde ju inte dö... Jag vet inte hur jag ska klara begravningen, jag hatar att gråta bland folk och det kommer att vara massor av personer där, för mamma var älskad av många.
Min mamma dog 18 oktober förra året, ca en månad efter att hon fyllt 54 och ca en månad innan jag skulle fylla 20. Hon var sjuk i 2.5 år . Jag var 16 år och gick bara i ettan på gymnasiet när jag fick veta att hon var sjuk. Jag hjälpte henne jättemycket både när jag fortfarande bodde hemma och efter att jag flyttat hemifrån. Vi var otroligt tighta! Samtidigt hade jag det jobbigt i skolan och var fruktansvärt rädd att mamma skulle dö...Min mamma har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv <3 hon opererades och behadlades flera gånger med cellgifter och även strålning, till slut skulle läkarna göra ett sista försök med en till operation men den överlevde inte mamma... snart har hon varit borta i ett år och det känns helt sjukt! det känns fortfarande som så kort tid och det gör fortfarande så fruktansvärt ont...har ofta under dethär året känt att jag skulle behöva ett forum som detta, men inte vetat att det fanns. jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon mer tjej eller kille i min ålder som också förlorat sin mamma så att vi kan skriva med varandra och känna att vi inte är ensama om att känna som vi gör! för det är verkligen vad jag känt, så ensam! Även det outhärdliga blir lite lättare om man fårkänna att man inte är ensam.>
Hej! Jag fyller 16 om några dagar och förlorade min mamma i cancer för cirka 5 månader sedan. Jag mår så fruktansvärt dåligt och har nästan ingen att prata med som förstår. Jag och mamma var jätenära, hon var min klippa, mitt allt. Ska börja skolan snart igen men vet inte om jag pallar men känner att jag måste. Vissa nätter är sömnlösa för jag mår så dåligt och saknar henne så mycket. Skulle du vilja ha kontakt med mig? Känns som du förstår. Mvh Alicia
Hej! Min mamma lever men har fått domen obotlig lungcancer. Jag är 16 år och har precis börjat gymnasiet. För några dagar sedan fick vi reda på attde första cellgiftens inte fungerat. Så vi vet helt enkelt inte hur lån tid det är kvar. Tanken på att hon snart är borta gör mig så ledsen, inte bara det, alla andra tankar ligger o gror inuti mig utan att ha någon förutom mamma att prata med om dem. Just känslan över att inte ha någon att prata med, ingen som förstår, ingen som vet vad de ska säga och alla är så rädda för att prata om det. Inte ens mina närmaste kompisar tar upp ämnet längre....jag orkar inte. Det är så jobbigt....jag skulle mer än gärna vilja ha kontakt!
Hej! Jag är en tjej på tretton år, för två veckor sedan dog min mamma i cancer... Hon hade cancer i lungan och i hjärnan, på slutet så mådde hon jättedåligt, man kunde nästan inte ens få kontakt med henne. Hon hade left mycket längre än väntat, hon var så stark men ändå så svag liksom... Ingen i familjen var hemma när hon dog, det var bara hemtjänsten. Det kändes så overkligt när jag fick reda på det, min mamma kunde ju inte dö... Jag vet inte hur jag ska klara begravningen, jag hatar att gråta bland folk och det kommer att vara massor av personer där, för mamma var älskad av många.
~Bakom molnen lyser alltid solen~