Jag tror ingen förstår hur nära min moffa stod mig! Jag minns allt så väl, när vi låg där i sängen, jag mamma och min lillasyster, då mamma sa: tjejer, det är inte så illa som det låter, men dom har hittat cancer i morfars mage. Hon började gråta och jag visste vad cancer innebar men jag ville inte förstå, jag ville att han skulle vara frisk, att allt skulle bli som vanligt!
Så kom dagen... Den 11/12-13
Jag minns exakt att lillasyster var sjuk och skulle stanna hemma från skolan. Morfar skulle åka in till sjukhuset idag. Jag och pappa satt och åt frukost...
Jag sa till pappa att jag önskade att morfar skulle få komma hem till julafton iallafall, och då sa pappa att det var klart att han skulle få det.
Sen gick jag till skolan som en helt normal dag... Men på lektionen innan lunch så tittade vi på film, då min lärare fick ett samtal och några minuter senare skulle min farmor hämta mig! Jag fattade ingenting?! Hon var alldeles tårögd och jag insåg att något var fel, men jag höll masken. När jag kom hem stod pappa i hallen, också tårögd, det var första och för hoppnings vis sista gången jag såg honom så. Han sa: Morfar finns inte mer, jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och jag krama om honom riktigt hårt. Jag ville skrika! Men jag kunde inte...
Sen minns jag inte så mycket mer än att vi stod och höll om varandra och grät.
Efter ett tag gick vi upp och skulle hitta på något annat, så vi bestämde att vi skulle fixa lite lunch. Pappa fixa lunch och jag tittade på tv men kunde inte sluta gråta, orden snurrade i min skalle: Min älskade morfar som alltid varit där och hjälpt mig, finns inte mer, det GÅR inte att krama om honom nå mer! Pappa frågade om vi skulle gå bort för att krama hejdå på morfar men jag sa direkt att jag inte ville, det var inte min morfar som låg där, blek i ansiktet och utan att andas... Min morfar var den glada och uppmuntrande gubben som fick alla att skratta, som lät folk vara som de var, min morfar som jag älskar!den natten sov jag inne hos mamma och pappa, jag klara inte att vara ensam.
Jag vet inte hur jag ska tacka alla mina vänner som tröstat mig och stöttat mig, som alltid finns där för att prata med! Jag är älskar dig morfar, enligt mig finns du fortfarande!<3>
Jag tror ingen förstår hur nära min moffa stod mig! Jag minns allt så väl, när vi låg där i sängen, jag mamma och min lillasyster, då mamma sa: tjejer, det är inte så illa som det låter, men dom har hittat cancer i morfars mage. Hon började gråta och jag visste vad cancer innebar men jag ville inte förstå, jag ville att han skulle vara frisk, att allt skulle bli som vanligt!
Så kom dagen... Den 11/12-13
Jag minns exakt att lillasyster var sjuk och skulle stanna hemma från skolan. Morfar skulle åka in till sjukhuset idag. Jag och pappa satt och åt frukost...
Jag sa till pappa att jag önskade att morfar skulle få komma hem till julafton iallafall, och då sa pappa att det var klart att han skulle få det.
Sen gick jag till skolan som en helt normal dag... Men på lektionen innan lunch så tittade vi på film, då min lärare fick ett samtal och några minuter senare skulle min farmor hämta mig! Jag fattade ingenting?! Hon var alldeles tårögd och jag insåg att något var fel, men jag höll masken. När jag kom hem stod pappa i hallen, också tårögd, det var första och för hoppnings vis sista gången jag såg honom så. Han sa: Morfar finns inte mer, jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och jag krama om honom riktigt hårt. Jag ville skrika! Men jag kunde inte...
Sen minns jag inte så mycket mer än att vi stod och höll om varandra och grät.
Efter ett tag gick vi upp och skulle hitta på något annat, så vi bestämde att vi skulle fixa lite lunch. Pappa fixa lunch och jag tittade på tv men kunde inte sluta gråta, orden snurrade i min skalle: Min älskade morfar som alltid varit där och hjälpt mig, finns inte mer, det GÅR inte att krama om honom nå mer! Pappa frågade om vi skulle gå bort för att krama hejdå på morfar men jag sa direkt att jag inte ville, det var inte min morfar som låg där, blek i ansiktet och utan att andas... Min morfar var den glada och uppmuntrande gubben som fick alla att skratta, som lät folk vara som de var, min morfar som jag älskar!den natten sov jag inne hos mamma och pappa, jag klara inte att vara ensam.
Jag vet inte hur jag ska tacka alla mina vänner som tröstat mig och stöttat mig, som alltid finns där för att prata med! Jag är älskar dig morfar, enligt mig finns du fortfarande!<3>
Tack alla som läste
Du skriver så otroligt bra så man blir tårögd själv. Men dog han hemma då?
Ja det gjorde han