Min pappa har cancer, och har haft det i 7 år nu. Han kommer snart operera sig för 9:e gången. Han har haft i både tarmarna och i båda lungorna. Jag har typ aldrig insett att man verkligen kan dö av cancer förut. Jag började inse allvaret med set för kanske typ 1 år sen. Och för några dagar så slog det mig att eftersom han har opererats så många gånger pga av cancer så känns det som att han inte kommer leva så länge till. Jag menar, hur mkt ska en kropp kunna klara av? Och det känns nästan som att han har börjat inse det oxå. Ibland känns det som att han förbereder mig på att han kan dö. Ifall vi sitter och pratar om framtiden och så säger han tex "ja hoppas man lever då" eller något liknande. Jag vet verkligen inte vad jag ska gör ifall min pappa dör. Pappa är min förebild, jag ser upp till han, jag vill göra bra ifrån mig i skolan, och vill utbilda mig till läkare och hjälpa andra pga utav hans sjukdom. Pappa kan inte lämna mig och min familj o vänner, det går bara inte. Jag skulle aldrig klara av att se alla så ledsna. Hur det än går nu vet vi inte, men jag vet iallafall att jag alltid kommer älska min pappa och för det han har gjort för mig, jag ska bli som han en dag. Jag ska hjälpa andra och se till så att andra får ett bättre liv.
Hahah detta blev rätt invecklat.. Hoppas ni förstår! Vill gärna få lite pepp, och om det är nån som har varit/är med om samma sak så får ni gärna kontakta mig
Min älskade mor gick bort för en och en halv månad sen. Varken om din pappa kommer att leva eller ej så finns han inom alla som han betytt något för. Bär med dig det och gör val i livet efter vad du tror hade gjort honom stolt. Min mamma var inte svår att göra stolt. Ibland blev jag irriterad på henne när hon larvade sig med sin kärlek men i efterhand så förstår man att ingen älskade mig som henne. Jag vet att hon aldrig skulle ha pressat mig till något. Hon hade bara velat se mig lycklig oavsett. Hur som helst försöker jag trots tyngden i mitt bröst att göra det bästa av mitt liv. Jag kämpar med plugget och vet att det är vad hon hade velat. Jag finner styrka i att jag trots allt elände på nått sätt leder mitt liv framåt genom pluggandet och när jag lyckats med något, tex en tuff tenta, så känns det som att hon ser mig och som vanligt är stolt över mig. Jag hoppas du kan finna samma styrka från din pappa, levande eller ej. Det är svårt att förstå, men livet är inte evigt och även om det var för tidigt i mitt fall så är jag långt ifrån ensam i världen eller ens i Sverige eller ens i Stockholm. Man är så skyddad från döden i dagens samhälle. Var stark, bli en bra läkare och håll ut, för framtiden är ljusare för dig än vad du tror. Jag ser på sättet du skriver att du är stark.
Min pappa håller på att dö pga canser och jag är bara 11 år och just nu ligger min pappa på sjukhuset... Han har haft magstrupscancer i snart 2år och nyss fick vi reda på att han har fått en obotlig hjärntumör. För två dagar sedan var jag hoss min kompis och mamma ringde och berättade att pappa hadde åkt in med ambulans han hade sagt på morgonen att hans ben inte funkar och så kunde han inte ställa sej upp. Jag mamma och min lillasyster åker till sjukhuset minst 1 gång per dag. Mamma och pappa har börjat prata om hans begravning. Jag gråter varje kväll pga det här jag är livrädd hela tiden...
Min pappa dog också när jag var 11 år. Jag vet att det är hur jobbigt som helst! Nu är jag 15 år. jag saknar honom fortfarande sjukt mycket och gråter ibland. Men du ska veta att livet kommer fortsätta trots att man inte tror det just då. Kram till dig från en som vet vad du är med om
Min pappa blev sjuk och för bara några veckor sen fick vi reda på att han hade cancer. Läkakarna sa först att han hade några veckor kvar men efter 1 vecka så kom dom fram till att det var värre. Nu har han bara kanske ett par dagar, eller kanske veckor i bästa fall kvar. Allt har gått så fort, och varje besked har bara varit sämre och sämre.. Jag och min familj är på sjukhuset hela tiden med honom och det är så himla jobbigt att se sin pappa ligga döendes i sin sängen. Varje gång jag åker därifrån så tänker jag "han kanske inte lever imorgon när jag kommer" Vet inte hur jag ska klara detta.. Jag har alltid varit pappas lilla flicka..
Min pappa blev sjuk och för bara några veckor sen fick vi reda på att han hade cancer. Läkakarna sa först att han hade några veckor kvar men efter 1 vecka så kom dom fram till att det var värre. Nu har han bara kanske ett par dagar, eller kanske veckor i bästa fall kvar. Allt har gått så fort, och varje besked har bara varit sämre och sämre.. Jag och min familj är på sjukhuset hela tiden med honom och det är så himla jobbigt att se sin pappa ligga döendes i sin sängen. Varje gång jag åker därifrån så tänker jag "han kanske inte lever imorgon när jag kommer" Vet inte hur jag ska klara detta.. Jag har alltid varit pappas lilla flicka..
Hej
Min pappa har cancer, och har haft det i 7 år nu. Han kommer snart operera sig för 9:e gången. Han har haft i både tarmarna och i båda lungorna. Jag har typ aldrig insett att man verkligen kan dö av cancer förut. Jag började inse allvaret med set för kanske typ 1 år sen. Och för några dagar så slog det mig att eftersom han har opererats så många gånger pga av cancer så känns det som att han inte kommer leva så länge till. Jag menar, hur mkt ska en kropp kunna klara av? Och det känns nästan som att han har börjat inse det oxå. Ibland känns det som att han förbereder mig på att han kan dö. Ifall vi sitter och pratar om framtiden och så säger han tex "ja hoppas man lever då" eller något liknande. Jag vet verkligen inte vad jag ska gör ifall min pappa dör. Pappa är min förebild, jag ser upp till han, jag vill göra bra ifrån mig i skolan, och vill utbilda mig till läkare och hjälpa andra pga utav hans sjukdom. Pappa kan inte lämna mig och min familj o vänner, det går bara inte. Jag skulle aldrig klara av att se alla så ledsna. Hur det än går nu vet vi inte, men jag vet iallafall att jag alltid kommer älska min pappa och för det han har gjort för mig, jag ska bli som han en dag. Jag ska hjälpa andra och se till så att andra får ett bättre liv.
Hahah detta blev rätt invecklat.. Hoppas ni förstår! Vill gärna få lite pepp, och om det är nån som har varit/är med om samma sak så får ni gärna kontakta mig
Hej Ellen,
Min älskade mor gick bort för en och en halv månad sen. Varken om din pappa kommer att leva eller ej så finns han inom alla som han betytt något för. Bär med dig det och gör val i livet efter vad du tror hade gjort honom stolt. Min mamma var inte svår att göra stolt. Ibland blev jag irriterad på henne när hon larvade sig med sin kärlek men i efterhand så förstår man att ingen älskade mig som henne. Jag vet att hon aldrig skulle ha pressat mig till något. Hon hade bara velat se mig lycklig oavsett. Hur som helst försöker jag trots tyngden i mitt bröst att göra det bästa av mitt liv. Jag kämpar med plugget och vet att det är vad hon hade velat. Jag finner styrka i att jag trots allt elände på nått sätt leder mitt liv framåt genom pluggandet och när jag lyckats med något, tex en tuff tenta, så känns det som att hon ser mig och som vanligt är stolt över mig. Jag hoppas du kan finna samma styrka från din pappa, levande eller ej. Det är svårt att förstå, men livet är inte evigt och även om det var för tidigt i mitt fall så är jag långt ifrån ensam i världen eller ens i Sverige eller ens i Stockholm. Man är så skyddad från döden i dagens samhälle. Var stark, bli en bra läkare och håll ut, för framtiden är ljusare för dig än vad du tror. Jag ser på sättet du skriver att du är stark.
Min pappa håller på att dö pga canser och jag är bara 11 år och just nu ligger min pappa på sjukhuset... Han har haft magstrupscancer i snart 2år och nyss fick vi reda på att han har fått en obotlig hjärntumör. För två dagar sedan var jag hoss min kompis och mamma ringde och berättade att pappa hadde åkt in med ambulans han hade sagt på morgonen att hans ben inte funkar och så kunde han inte ställa sej upp. Jag mamma och min lillasyster åker till sjukhuset minst 1 gång per dag. Mamma och pappa har börjat prata om hans begravning. Jag gråter varje kväll pga det här jag är livrädd hela tiden...
Styrkekramar till dig Stella❤❤❤❤
hej Stella!
Min pappa dog också när jag var 11 år. Jag vet att det är hur jobbigt som helst! Nu är jag 15 år. jag saknar honom fortfarande sjukt mycket och gråter ibland. Men du ska veta att livet kommer fortsätta trots att man inte tror det just då. Kram till dig från en som vet vad du är med om
Min pappa blev sjuk och för bara några veckor sen fick vi reda på att han hade cancer. Läkakarna sa först att han hade några veckor kvar men efter 1 vecka så kom dom fram till att det var värre. Nu har han bara kanske ett par dagar, eller kanske veckor i bästa fall kvar. Allt har gått så fort, och varje besked har bara varit sämre och sämre.. Jag och min familj är på sjukhuset hela tiden med honom och det är så himla jobbigt att se sin pappa ligga döendes i sin sängen. Varje gång jag åker därifrån så tänker jag "han kanske inte lever imorgon när jag kommer" Vet inte hur jag ska klara detta.. Jag har alltid varit pappas lilla flicka..
Min pappa blev sjuk och för bara några veckor sen fick vi reda på att han hade cancer. Läkakarna sa först att han hade några veckor kvar men efter 1 vecka så kom dom fram till att det var värre. Nu har han bara kanske ett par dagar, eller kanske veckor i bästa fall kvar. Allt har gått så fort, och varje besked har bara varit sämre och sämre.. Jag och min familj är på sjukhuset hela tiden med honom och det är så himla jobbigt att se sin pappa ligga döendes i sin sängen. Varje gång jag åker därifrån så tänker jag "han kanske inte lever imorgon när jag kommer" Vet inte hur jag ska klara detta.. Jag har alltid varit pappas lilla flicka..
Styrkekram till dig❣️❣️