Min pappa dog. En berättelse om hur det känns 9 år senare.
Inlägget har 2 svar
När jag va 10 år dog min pappa i cancer.
När han berättade för familjen att han hade cancer kändes det som en kroppstackling. Cancern satt i bukspottkörteln, levern och högra lungan. Det var försent och det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda honom.
Första dagen i mellanstadiet berättade jag för min klass att min pappa var sjuk i cancer, och det kändes skönt. Att om jag var ledsen så förstod dom varför jag ville gå iväg själv, det va inget konstigt.
Men jag fick se honom långsamt tyna bort, samtidigt som det gick så snabbt. Jag var så arg på läkarna, som om det vore deras fel att han var sjuk. Det sista vi sa till varandra var godnatt och att vi älskade varandra, sen somnade han in hemma.
Det svåraste efter att pappa dog var att låta sig själv vara glad. Hur kunde man vara glad när någon nära lämnat dig? Men jag fick lära mig att det är okej att vara glad ibland. Att alla känslor du känner är okej, det finns inget rätt eller fel sätt att känna.
Jag hade några nära vänner som stöttade mig och jag tycket det är viktigt att inte hålla inne allt, utan släppa ut känslorna ibland, men man måste berätta för sina vänner vad man vill om man vill ha tröst eller om man bara vill att dom ska lyssna. Jag gick i en barn i sorg grupp för barn som förlorat en förälder och det kändes skönt att umgås med folk som förstod exakt vad man gick igenom.
En gång några år senare när jag när jag var ensam hemma så blev jag jätte ledsen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag la mig ner i fosterställning och skrek, skrek för att det gjorde så ont. Vilken befrielse att få göra det, skrika. Men efteråt jag jag direkt ut och träffade vänner. När jag blir för ledsen vill jag inte vara själv, tror inte det är nyttigt.
Det har varit en tuff resa av sorg och skratt,och nu? Nu är jag 19 år, bor tillsammans med min pojkvän och ska i höst börja på förskollärarlinjen på universitetet. Och vet ni vad? Man överlever. Det känns kanske inte så, inte ens 3 år efter din nära dött men man överlever. Människan är stark och anpassningsbar och så länge du låter andra komma in så kommer du överleva det här. Det går dagar ibland då jag tänker på honom och jag blir jätte ledsen men ibland kan jag tänka på honom och skratta. Han finns fortfarande kvar hos mig, i mina minnen.
Jag hoppas det här kanske kan hjälpa någon där ute att förstå att ni är starka nog att fortsätta och bli lyckliga. Det tar bara lite tid.
Får nästan ett klump i halsen av att läsa den här texten, var tvungen att hålla tillbaka tårarna. Fruktansvärt fint skrivet. Min pappa har cancer i bukspottskörteln och har just börjat med cellgifter. Är så rädd.
min pappa fick i maj reda på att han har bukspottkörtelcancer, gav han ett halvår till ett år. allt har gått bra med cellgift och strålning. bara hoppas på de bästa!
När jag va 10 år dog min pappa i cancer.
När han berättade för familjen att han hade cancer kändes det som en kroppstackling. Cancern satt i bukspottkörteln, levern och högra lungan. Det var försent och det fanns ingenting dom kunde göra för att rädda honom.
Första dagen i mellanstadiet berättade jag för min klass att min pappa var sjuk i cancer, och det kändes skönt. Att om jag var ledsen så förstod dom varför jag ville gå iväg själv, det va inget konstigt.
Men jag fick se honom långsamt tyna bort, samtidigt som det gick så snabbt. Jag var så arg på läkarna, som om det vore deras fel att han var sjuk. Det sista vi sa till varandra var godnatt och att vi älskade varandra, sen somnade han in hemma.
Det svåraste efter att pappa dog var att låta sig själv vara glad. Hur kunde man vara glad när någon nära lämnat dig? Men jag fick lära mig att det är okej att vara glad ibland. Att alla känslor du känner är okej, det finns inget rätt eller fel sätt att känna.
Jag hade några nära vänner som stöttade mig och jag tycket det är viktigt att inte hålla inne allt, utan släppa ut känslorna ibland, men man måste berätta för sina vänner vad man vill om man vill ha tröst eller om man bara vill att dom ska lyssna. Jag gick i en barn i sorg grupp för barn som förlorat en förälder och det kändes skönt att umgås med folk som förstod exakt vad man gick igenom.
En gång några år senare när jag när jag var ensam hemma så blev jag jätte ledsen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag la mig ner i fosterställning och skrek, skrek för att det gjorde så ont. Vilken befrielse att få göra det, skrika. Men efteråt jag jag direkt ut och träffade vänner. När jag blir för ledsen vill jag inte vara själv, tror inte det är nyttigt.
Det har varit en tuff resa av sorg och skratt,och nu? Nu är jag 19 år, bor tillsammans med min pojkvän och ska i höst börja på förskollärarlinjen på universitetet. Och vet ni vad? Man överlever. Det känns kanske inte så, inte ens 3 år efter din nära dött men man överlever. Människan är stark och anpassningsbar och så länge du låter andra komma in så kommer du överleva det här. Det går dagar ibland då jag tänker på honom och jag blir jätte ledsen men ibland kan jag tänka på honom och skratta. Han finns fortfarande kvar hos mig, i mina minnen.
Jag hoppas det här kanske kan hjälpa någon där ute att förstå att ni är starka nog att fortsätta och bli lyckliga. Det tar bara lite tid.
"Så länge jag minns, finns du."
Får nästan ett klump i halsen av att läsa den här texten, var tvungen att hålla tillbaka tårarna. Fruktansvärt fint skrivet. Min pappa har cancer i bukspottskörteln och har just börjat med cellgifter. Är så rädd.
min pappa fick i maj reda på att han har bukspottkörtelcancer, gav han ett halvår till ett år. allt har gått bra med cellgift och strålning. bara hoppas på de bästa!
Hemskt me cancer..