Hej, jag heter Moa och är 19 år. I juli 2015 fick jag veta att min pappa har tumörer i Levern, ytterst få överlever den typen av cancer. I september fick vi på ett möte med läkaren veta att pappa hade cirka 6 månader kvar, dock allt beroende på hur han skulle reagera på cellgifterna.
Sedan dess har behandlingen gått bra och idag är han pigg, men cancern är sådan att den sprider sig och jag vet att det inte finns mycket tid kvar.
Till alla er som förlorat en förälder, hur ska jag ta tillvara på tiden? Finns det något ni ångar att ni aldrig gjorde? Det är en svår fråga jag förstår, men era spontana tankar och tips betyder väldigt mycket för mig! tack! vi är starka allihopa och inget kan knuffa oss omkull! kram
Hej Moa! Vill börja med att beklaga det tråkiga beskedet! Hoppas att cellgiftsbehandlingen fungerar bra och att ni kan njuta av många fler dina stunder tillsammans. Min mamma gick bort i början av sommaren, allting gick så himla fort. Hon blev sjuk och inlagd på sjukhus i mars i år och kom aldrig hem, gick bort i juni. Vi fick veta i efterhand att hon visste om hur det skulle sluta, men det var något som vi inte direkt visste förrens sista dagen hon levde när läkaren ringde och bad oss komma. Det är svårt att säga att jag ångrar saker, hon ville ju skydda oss in i det sista.. Men det jag önskar är att jag hade haft modet att prata mer med henne om cancern och att hon inte skulle behövt bära allting inom sig själv. Så mitt råd till dig är att umgås så mycket du kan med din pappa, visa att du finns där och det är små saker som ofta uppskattas. Prata med din pappa och även om han inte vill prata om själva cancern så prata om något annat! Visa hur omtyckt och viktig han är för dig på ett sätt som känns bra för dig, du kanske inte säger det rakt ut men bara att du finns där för honom räcker. Sluta inte att göra saker du brukar, umgås med kompisar med mera. Jag tror på ett sätt att föräldrarna vill se att vi klarar oss och att dom vill se oss leva och vara glada. Detta kanske inte var så mycket till hjälp för dig, men det är funderingar som jag själv har haft nu i efterhand. Skickar dig en stor kram och ett stort lycka till!
Hej Moa! Kom in på denna sidan och ditt inlägg va det första jag läste. Det sjuka är att jag går igenom precis samma sak. Fick i slutet av september veta att min pappa också har levercancer. Och som du säger så är det en väldigt svår sjukdom. Acceptera att det är okej att känna, och det är okej att visa sina känslor. Det är något jag tänker mest på! Jag funderar också på hur jag ska tillbringa den sista tiden med honom.. Det är en väldigt svår omställningar så det har gått väldigt fort för min pappa. Han har legat på sjukhuset i flera veckor nu, och ligger just nu på palliativa avdelningen vilken på något sätt också säger att det snart är över. Dagarna går upp och ner. Ena dagen känner man sig jätte stark och nästa är det helt tvärt om. Och konstigt nog känner man sig så ensam i en sån här situation även fast man vet att det är flera hundra tusen människor som går igenom samma sak. Hur gammal är din pappa? Är han hemma och vad är det som har förändrats för er? Vi är starka. Glöm aldrig det! Kram på dig
Jag förlorade min pappa 25/3 av den j-vla sjukdom. En sjukdom jag inte önskar någon. Att se sin förälder bli sjukare och sjukare är inte lätt. Jag var hemma ofta och hjälpte min mamma med att vårda pappa då han hade bestämt sig för att få dö hemma. Vi pratade om allt den sista tiden men nästan aldrig om själva sjukdomen. Det min pappa var mest orolig för var hur det skulle gå med mamma sen, hur hon skulle klara sig och att han inte fick se sina barnbarn växa upp. Min pappa sa ofta till sina läkare att det var synd om oss. Han menade på att han levde med sjukdomen och att accepterat att han skulle dö men att där var inte vi. Jag tror aldrig att man kan riktigt förstå det. Livet är fortfarande tufft och nu kommer snart julen. Men jag vet att min pappa ville att jag skulle leva vidare och ta vara på livet. Det lever jag nu efter:)
Hej,vi vakar över vår mamma nu och vi fick reda på att hon hade en tumör i magen i våras.Hon fick 10 strålbehandlingar men inget cellgift eftersom hon är drygt 80 år och inte skulle klara detta enligt läkarna.Man har även bränt tumören med laser 2 gånger.
Ända sen vi fick veta att det var ventrikel cancer har vi anhöriga försökt vara med henne och stötta henne så mkt vi orkat och kunnat.Min bror och jag turas om att vara hos henne från 07.00 till 21.00 nu och på natt finns en sköterska som kan ringa oss om det skulle tillstöta nåt.
Min bror och jag har tagit ut s.k närståendepenning från försäkringskassan så vi behöver inte tänka på jobbet nu iaf.
Vi försöker prata med henne nu om olika saker för att undvika funderingar efteråt i mesta möjligaste mån,det känns bra att få vara hos henne också för vi vet att hon vill det nu.
Men det är många tunga dagar (och har varit) Det var bra att man fann detta forumet för det kan kännas bra att få skriva av sej få stöd från andra.
När jag läste allt fint ni hade svarat var det svårt att inte gråta, tack! Alla era olika berättelser upprepas konstant i mina tankar! Jag sitter just nu själv på hospis med pappa, han kommer gå bort snart vi vet det. Han kan knappt andas och de har tagit bort all förebyggande medicin och ger nu bara morfin och lugnande. jag kan knappt tänka mig ett liv utan pappa, jag vill verkligen inte vara utan min pappa. Josefin, jag beklagar din mammas bortgång och hoppas att du är stark idag, med bara fina minnen att tröstas av! Alexandra, ja det är helt sjukt att vi har så lika situationer, min pappa är 58 år och som du läste högre upp så är hoppet ute. Hur är det med din pappa? Hoppas du läser detta, och isåfall svarar och berättar mer! Jag känner sån empati med dig! Anonym, jag hoppas att din jul var något fridfull trots allt, du ska vara stark och hålla huvudet uppe! Jag hoppas på en ljusare framtid för dig! GC, du känns stark i din sorg, jag hoppas att din mamma fick en stillsam sista stund, hon verkar ha varit otroligt älskad.
Hej Moa.Vår mamma försvann från oss några dagar före jul.Vi vakade hela natten före och de sista timmarna kämpade mamma och tog det sista andetaget på morgonen.Jag har aldrig sett något sådant förut och detta har satt så djupa sår i mej så jag kommer att få kuratorhjälp för att komma över det.Mamma fick morfin och ångestdämpande flera ggr sista timmarna.9 dagar efter dödsfallet var vi på bårhuset och jag satte personligen på henne ett halsband hon hade minnen av och tyckte så mycket om.Då blev döden så påtaglig när jag smekte hennes kinder och var så nära henne.
Tårarna och känslorna bara flödade ur kroppen och jag gråter nu när detta skrivs också,Men det kändes så rätt att hon får ta med sej halsbandet.Ja,vi älskade verkligen vår mamma.
Tack Lova,ska till kuratorn i morgon och väntar på det.Sen får man försöka komma tillbaka till jobbet,längtar faktiskt efter mina arbetskamrater som har haft samma erfarenheter för inte så längesen.Och som man kan prata med och att det stannar mellan oss.
Vill bara tillägga att efter ha sett mammas kamp mot döden in i det sista så har min inställning till s.k dödshjälp fått en tankeställare.
Det borde varit mer humant att hon hade fått somna in tidigare,något som hon ville själv också.
Så ett tips till er som ska vaka en människa som kommer att lämna jordelivet är att prata med läkare om hur det kan upplevas när slutet kommer,för mej blev detta en mycket svår upplevelse eftersom jag var helt ovetande.
Hej Moa! Min sons pappa gick bort i somras. Min son är 17 år. Han hjälpte sin pappa mycket men på slutet orkade inte min son att finnas där. Idag ångrar han det. Så njut av tiden tillsammans. Ta en massa bilder. Gör saker som pappa din orkar. Kram
Hej, jag har hamnat i samma sits som så många andra. Pappa tynar bort i en hjärntumör som vi sedan diagnosen vetat om att den inte går att bota. prognosen var ett år och nu har ett halvår redan gått. Jag läser mycket fakta om cancer och läser om andras upplevelser. Det hjälper mig att ha kunskap. Jag kan också tipsa er andra om att skriva ner egna tankar, filma er själva och prata om vad som händer och liksom Monica säger: ta bilder. Jag hoppas det ska hjälpa mig att bearbeta och det känns redan som det fungerar. Man får ut sina tankar istället för att hålla dom inne. Kämpa på alla ni!
Det jag ångrar att jag inte gjorde när min älskade morfar var döende i cancer ,
var att ta kort tillsammans med honom , på bara honom , små stunder där vi fick in glädje mitt i de sorgsna, en gofika på altanen , när han såg på tv med mera , att jag inte pratade minnen med honom , att jag inte var där sista stunden han tog sitt sista andetag , var hos din pappa så mycket det går även fast de är svårt ,
Usch för denna jävla sjukdom. Två år har gått sen dom hittade hjärntumören på pappa. två operationer,strålning och cellgifter inget biter på aset! nu säger läkarna att dom inget mer kan göra. ta vara på sommaren för hösten kommer bli tuff. Planera hur det ska gå till… Hur gör man nått sånt?
Hej, min pappa har levercancer och kommer inte leva mycket länge till. Tumören täcker mellan 60-70% utav levern och efter 5 thase-behandlingar så kommer de inte att behandla pappa något mer, pappa är alldeles för sjuk. Idag pratade jag med läkaren som sa att pappa endast har några månader kvar. Det värsta i allt detta är att jag bor över 100 mil från min pappa och har bebis här hemma som jag inte bara kan lämna. Jag åker till pappa om några dagar.. Jag funderar också på vad jag kan göra för pappa, jag vill göra så mycket för honom..!!! Mamma dog i cancer när jag var tio och det för med sig så många minnen, och om hur snabbt allt bara gick.... Jag älskar min pappa så otroligt mycket, han är min bästa vän och vi pratar i telefon varje dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att ringa pappa och prata med honom, ha videosamtal... jag måste nog avrunda nu, gråter för mycket.
Min pappa har en hjärntumör och kommer inte heller leva så länge till säger läkarna! Jag förstår inte hru jag ska kunna leva utan han!!! Jag är så rädd för vad som kommer hända och är så ledsen för att han inte kommer finnas där för mig i framtiden!! Låter jättejobbigt att din mamma också har dött av cancer och att du bor så långt från din pappa! Jag bor ju hemma med min pappa och tycker att det är jobbigt och skulle tycka att det skulle kännas ännu jobbigre om han var långt bort. Ville bara säga att du inte är själv! Styrkekram till dig
Min pappa har en spridd cancersjukdom som började i tarmen, men som har spritt sig till levern och lymfkörtlarna. Han har blivit väldigt svag och dålig på bara några månader och det är extremt jobbigt.. Vissa dagar är väldigt tuffa där man känner mycket sorg, medan andra är bättre och man känner sig stark. Läkarna har bedömt att han är för svag för att kunna ta emot cellgifter eller kunna genomgå en operation, så jag vet att han aldrig kommer bli bra igen. Det har nog varit det svåraste att kunna acceptera. Jag vet att han har fått information om hur lång tid han har kvar, men jag vågar inte veta. Då kommer det bli ännu mer påtagligt att han faktiskt aldrig mer kommer vara sitt friska jag igen. Jag vet inte om jag kommer klara av att veta hur lång tid han har kvar, men samtidigt känns det som att jag vill veta för att kunna hantera sorgen. Hur reagerade ni när ni fick veta? Hjälpte det er eller blev det ännu jobbigare? Kram till er alla som har spridit era tankar och historier, det hjälper väldigt mycket att veta att man inte är ensam!
Det är 2018 10 16 idag vill bara säga att min pappa är döende just nu och jag gråter när jag läsär allt alla har skrivit även att du skrev 2015 men den här sidan gav mig lite mera kraft.
Heej! Senast någon var aktiv här på sidan var 4 år sedan, men jag testar att skriva ett inlägg... Först och främst vill jag skriva att det var så otroligt fint och smärtsamt på samma gång att få läsa allas upplevelser och tankar och känslor kring det ni varit med om. Jag är 21 år och lever med en väldigt sjuk pappa. Han har en obotlig cancer (multipelt myelom) sedan 2017 men den har gått att behandla och han har kunnat leva "helt okej". Men nu i mitten av maj blev han diagnostiserad med akut leukemi och har inte långt kvar att leva. Vi har haft en underbar sommar tillsammans där vi varit i vår sommarstuga och verkligen försökt njuta av tid tillsammans men han har sakta men säkert blivit sämre... Nu ligger han inne på sjukhus och vårdas då han har hög sänka och feber. Jag skriver här för att jag vet inte hur jag ska orka eller någonsin kunna bli genuint glad igen. Jag ser min mamma bli mer och mer förstörd för varje dag som går och min pappa försvinna mer och mer... Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Hur ska jag klara det?! Jag är så fruktansvärt rädd och orolig för tiden som kommer och känner mig så otroligt ensam fastän jag vet att jag inte är det. Så det var så tacksamt att få läsa allas historier här ovan. Om det är någon som går eller gått igenom något liknande skulle det kännas fint att få ett svar. Ta hand om er där ute! Kramar <3
Heej! Senast någon var aktiv här på sidan var 4 år sedan, men jag testar att skriva ett inlägg... Först och främst vill jag skriva att det var så otroligt fint och smärtsamt på samma gång att få läsa allas upplevelser och tankar och känslor kring det ni varit med om. Jag är 21 år och lever med en väldigt sjuk pappa. Han har en obotlig cancer (multipelt myelom) sedan 2017 men den har gått att behandla och han har kunnat leva "helt okej". Men nu i mitten av maj blev han diagnostiserad med akut leukemi och har inte långt kvar att leva. Vi har haft en underbar sommar tillsammans där vi varit i vår sommarstuga och verkligen försökt njuta av tid tillsammans men han har sakta men säkert blivit sämre... Nu ligger han inne på sjukhus och vårdas då han har hög sänka och feber. Jag skriver här för att jag vet inte hur jag ska orka eller någonsin kunna bli genuint glad igen. Jag ser min mamma bli mer och mer förstörd för varje dag som går och min pappa försvinna mer och mer... Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Hur ska jag klara det?! Jag är så fruktansvärt rädd och orolig för tiden som kommer och känner mig så otroligt ensam fastän jag vet att jag inte är det. Så det var så tacksamt att få läsa allas historier här ovan. Om det är någon som går eller gått igenom något liknande skulle det kännas fint att få ett svar. Ta hand om er där ute! Kramar <3
Hej Linnea! Läste ditt inlägg och blev berörd av det du skriver. Hela den här tråden är väldigt berörande i sig. Det är så tydligt att vi är många som hamnar i en sån här fruktansvärd situation, att vi förlorar våra föräldrar alldeles för tidigt i cancer. Jag är 26 och förlorade min pappa för nästan exakt ett år sedan. Han var sjuk en kort tid, endast ett halvår, och vi visste hela tiden att det endast kunde sluta på ett sätt. Men det går ändå inte att förbereda sig. Jag minns att jag var väldigt rädd för HUR han skulle dö och ville hela tiden ha kontroll kring hur lång tid läkarna trodde att han hade kvar. Jag förstår att det känns väldigt svårt att föreställa sig ett liv utan din pappa - jag kände exakt samma! Trodde det skulle vara omöjligt. Utifrån hur det varit detta år, kan jag säga att det varit väldigt tufft. Har känt mig ledsen, arg, orkeslös, avtrubbad. Men jag har överlevt! Och det kommer du också <3 Kan relatera mycket till din känsla av ensamhet. Vet att många sörjande känner så. Tur att vi har varandra. För det är få som förlorar sina föräldrar så pass unga, så jag tror vi tjänar mycket på att dela känslor med varadra. Stor kram till dig <3
Hej Linnea! Läste ditt inlägg och blev berörd av det du skriver. Hela den här tråden är väldigt berörande i sig. Det är så tydligt att vi är många som hamnar i en sån här fruktansvärd situation, att vi förlorar våra föräldrar alldeles för tidigt i cancer. Jag är 26 och förlorade min pappa för nästan exakt ett år sedan. Han var sjuk en kort tid, endast ett halvår, och vi visste hela tiden att det endast kunde sluta på ett sätt. Men det går ändå inte att förbereda sig. Jag minns att jag var väldigt rädd för HUR han skulle dö och ville hela tiden ha kontroll kring hur lång tid läkarna trodde att han hade kvar. Jag förstår att det känns väldigt svårt att föreställa sig ett liv utan din pappa - jag kände exakt samma! Trodde det skulle vara omöjligt. Utifrån hur det varit detta år, kan jag säga att det varit väldigt tufft. Har känt mig ledsen, arg, orkeslös, avtrubbad. Men jag har överlevt! Och det kommer du också <3 Kan relatera mycket till din känsla av ensamhet. Vet att många sörjande känner så. Tur att vi har varandra. För det är få som förlorar sina föräldrar så pass unga, så jag tror vi tjänar mycket på att dela känslor med varadra. Stor kram till dig <3
Hej Astrid!
Tack så mycket för ditt svar! Det värmer att få läsa dina ord samtidigt som jag också blir berörd att höra om vad du tvingats gå igenom!!! Jag kan relatera till att vilja veta och förstå hur lång tid som är kvar, ger en någon form av känsla att man har kontroll i en situation som är så oerhört maktlös... Får jag fråga dig hur din mamma mått efter allt? Om nu din mamma och pappa levde tillsammans? Jag är såå livrädd för att hon ska gå under av allt och att jag ska förlora henne också...
Tack för att du tog dig tid att skriva till mig och delade mest du varit med om, det gav mig lite styrka i allt! Kramar <3
Tack så mycket för ditt svar! Det värmer att få läsa dina ord samtidigt som jag också blir berörd att höra om vad du tvingats gå igenom!!! Jag kan relatera till att vilja veta och förstå hur lång tid som är kvar, ger en någon form av känsla att man har kontroll i en situation som är så oerhört maktlös... Får jag fråga dig hur din mamma mått efter allt? Om nu din mamma och pappa levde tillsammans? Jag är såå livrädd för att hon ska gå under av allt och att jag ska förlora henne också...
Tack för att du tog dig tid att skriva till mig och delade mest du varit med om, det gav mig lite styrka i allt! Kramar <3
Hej igen!
Förstår din oro kring din mamma. Det blir ju oftast en väldigt tung position för den sjukes partner (eller den som är närmast anhörig). Min mamma drog ett tungt lass med pappas sjukdom. Hon var den som hade koll på alla behandlingar, kontakt med läkare och samtidigt försökte finnas där för alla. Hon var helt fantastisk! Men jag tror att hon höll ihop väldigt mycket för oss andras skull, främst för pappas. Hon visade inte hur hon kände så mycket för oss i familjen, utan jag tror hon pratade mer med sina vänner om det. Men efter pappa gick bort var det som att alla känslor kom ut. Hon var väldigt ledsen första tiden och framför allt väldigt trött! Det här året har varit jobbigt för henne, men det är lite som för resten av familjen. Det ÄR tungt, men vi har alla överlevt och kämpar på. Tacksam att vi haft varandra att stötta oss emot <3 Har du syskon eller fler i din familj? Hur mår de isf?
Usch för denna jävla sjukdom. Två år har gått sen dom hittade hjärntumören på pappa. två operationer,strålning och cellgifter inget biter på aset! nu säger läkarna att dom inget mer kan göra. ta vara på sommaren för hösten kommer bli tuff. Planera hur det ska gå till… Hur gör man nått sånt?
Jag har inga ord så hemskt är det vår son fick hjärntumör efter ett och ett halvt år är han borta.Hur ska man orka vidare vi är helt förstörda.Han blev 51 år .Tårar i ögonen hela tiden.MAMMA
Jag har inte förlorat en förälder men jag förlorade min mormor för 11dagar sedan som var mitt allt.
Jag är tacksam att jag hann finnas för och med henne under hennes sista tid.
Det enda jag kan råda dig till är att om du har möjlighet, ta din tid och var där så ofta du kan. Du behöver inte säga något speciellt om du inte vill. Jag sa under mormors tid att hon skulle hälsa morfar bland änglarna från mig, och varje gång jag var där så sa jag att jag älskade henne. Sen läste jag ett farväl brev när hon hade somnat in.
Gör det som känns bäst för dig. Hör av dig om du behöver ventilera ♥️
Hej, jag heter Moa och är 19 år. I juli 2015 fick jag veta att min pappa har tumörer i Levern, ytterst få överlever den typen av cancer. I september fick vi på ett möte med läkaren veta att pappa hade cirka 6 månader kvar, dock allt beroende på hur han skulle reagera på cellgifterna.
Sedan dess har behandlingen gått bra och idag är han pigg, men cancern är sådan att den sprider sig och jag vet att det inte finns mycket tid kvar.
Till alla er som förlorat en förälder, hur ska jag ta tillvara på tiden? Finns det något ni ångar att ni aldrig gjorde? Det är en svår fråga jag förstår, men era spontana tankar och tips betyder väldigt mycket för mig! tack! vi är starka allihopa och inget kan knuffa oss omkull! kram
Hej Moa! Vill börja med att beklaga det tråkiga beskedet! Hoppas att cellgiftsbehandlingen fungerar bra och att ni kan njuta av många fler dina stunder tillsammans. Min mamma gick bort i början av sommaren, allting gick så himla fort. Hon blev sjuk och inlagd på sjukhus i mars i år och kom aldrig hem, gick bort i juni. Vi fick veta i efterhand att hon visste om hur det skulle sluta, men det var något som vi inte direkt visste förrens sista dagen hon levde när läkaren ringde och bad oss komma. Det är svårt att säga att jag ångrar saker, hon ville ju skydda oss in i det sista.. Men det jag önskar är att jag hade haft modet att prata mer med henne om cancern och att hon inte skulle behövt bära allting inom sig själv. Så mitt råd till dig är att umgås så mycket du kan med din pappa, visa att du finns där och det är små saker som ofta uppskattas. Prata med din pappa och även om han inte vill prata om själva cancern så prata om något annat! Visa hur omtyckt och viktig han är för dig på ett sätt som känns bra för dig, du kanske inte säger det rakt ut men bara att du finns där för honom räcker. Sluta inte att göra saker du brukar, umgås med kompisar med mera. Jag tror på ett sätt att föräldrarna vill se att vi klarar oss och att dom vill se oss leva och vara glada. Detta kanske inte var så mycket till hjälp för dig, men det är funderingar som jag själv har haft nu i efterhand. Skickar dig en stor kram och ett stort lycka till!
Hej Moa! Kom in på denna sidan och ditt inlägg va det första jag läste. Det sjuka är att jag går igenom precis samma sak. Fick i slutet av september veta att min pappa också har levercancer. Och som du säger så är det en väldigt svår sjukdom. Acceptera att det är okej att känna, och det är okej att visa sina känslor. Det är något jag tänker mest på! Jag funderar också på hur jag ska tillbringa den sista tiden med honom.. Det är en väldigt svår omställningar så det har gått väldigt fort för min pappa. Han har legat på sjukhuset i flera veckor nu, och ligger just nu på palliativa avdelningen vilken på något sätt också säger att det snart är över. Dagarna går upp och ner. Ena dagen känner man sig jätte stark och nästa är det helt tvärt om. Och konstigt nog känner man sig så ensam i en sån här situation även fast man vet att det är flera hundra tusen människor som går igenom samma sak. Hur gammal är din pappa? Är han hemma och vad är det som har förändrats för er? Vi är starka. Glöm aldrig det! Kram på dig
Hej Moa.
Jag förlorade min pappa 25/3 av den j-vla sjukdom. En sjukdom jag inte önskar någon. Att se sin förälder bli sjukare och sjukare är inte lätt. Jag var hemma ofta och hjälpte min mamma med att vårda pappa då han hade bestämt sig för att få dö hemma. Vi pratade om allt den sista tiden men nästan aldrig om själva sjukdomen. Det min pappa var mest orolig för var hur det skulle gå med mamma sen, hur hon skulle klara sig och att han inte fick se sina barnbarn växa upp. Min pappa sa ofta till sina läkare att det var synd om oss. Han menade på att han levde med sjukdomen och att accepterat att han skulle dö men att där var inte vi. Jag tror aldrig att man kan riktigt förstå det. Livet är fortfarande tufft och nu kommer snart julen. Men jag vet att min pappa ville att jag skulle leva vidare och ta vara på livet. Det lever jag nu efter:)
Många kramar till dig
Hej,vi vakar över vår mamma nu och vi fick reda på att hon hade en tumör i magen i våras.Hon fick 10 strålbehandlingar men inget cellgift eftersom hon är drygt 80 år och inte skulle klara detta enligt läkarna.Man har även bränt tumören med laser 2 gånger.
Ända sen vi fick veta att det var ventrikel cancer har vi anhöriga försökt vara med henne och stötta henne så mkt vi orkat och kunnat.Min bror och jag turas om att vara hos henne från 07.00 till 21.00 nu och på natt finns en sköterska som kan ringa oss om det skulle tillstöta nåt.
Min bror och jag har tagit ut s.k närståendepenning från försäkringskassan så vi behöver inte tänka på jobbet nu iaf.
Vi försöker prata med henne nu om olika saker för att undvika funderingar efteråt i mesta möjligaste mån,det känns bra att få vara hos henne också för vi vet att hon vill det nu.
Men det är många tunga dagar (och har varit) Det var bra att man fann detta forumet för det kan kännas bra att få skriva av sej få stöd från andra.
När jag läste allt fint ni hade svarat var det svårt att inte gråta, tack! Alla era olika berättelser upprepas konstant i mina tankar! Jag sitter just nu själv på hospis med pappa, han kommer gå bort snart vi vet det. Han kan knappt andas och de har tagit bort all förebyggande medicin och ger nu bara morfin och lugnande. jag kan knappt tänka mig ett liv utan pappa, jag vill verkligen inte vara utan min pappa. Josefin, jag beklagar din mammas bortgång och hoppas att du är stark idag, med bara fina minnen att tröstas av! Alexandra, ja det är helt sjukt att vi har så lika situationer, min pappa är 58 år och som du läste högre upp så är hoppet ute. Hur är det med din pappa? Hoppas du läser detta, och isåfall svarar och berättar mer! Jag känner sån empati med dig! Anonym, jag hoppas att din jul var något fridfull trots allt, du ska vara stark och hålla huvudet uppe! Jag hoppas på en ljusare framtid för dig! GC, du känns stark i din sorg, jag hoppas att din mamma fick en stillsam sista stund, hon verkar ha varit otroligt älskad.
Tack till er alla, kram! svara gärna
Hej Moa.Vår mamma försvann från oss några dagar före jul.Vi vakade hela natten före och de sista timmarna kämpade mamma och tog det sista andetaget på morgonen.Jag har aldrig sett något sådant förut och detta har satt så djupa sår i mej så jag kommer att få kuratorhjälp för att komma över det.Mamma fick morfin och ångestdämpande flera ggr sista timmarna.9 dagar efter dödsfallet var vi på bårhuset och jag satte personligen på henne ett halsband hon hade minnen av och tyckte så mycket om.Då blev döden så påtaglig när jag smekte hennes kinder och var så nära henne.
Tårarna och känslorna bara flödade ur kroppen och jag gråter nu när detta skrivs också,Men det kändes så rätt att hon får ta med sej halsbandet.Ja,vi älskade verkligen vår mamma.
Stor stor kram till dig GC! Det är tungt nu och kommer vara det länge, men det kommer bli bättre! Jag lovar!! Kram❤️
Tack Lova,ska till kuratorn i morgon och väntar på det.Sen får man försöka komma tillbaka till jobbet,längtar faktiskt efter mina arbetskamrater som har haft samma erfarenheter för inte så längesen.Och som man kan prata med och att det stannar mellan oss.
Kram GC
Vill bara tillägga att efter ha sett mammas kamp mot döden in i det sista så har min inställning till s.k dödshjälp fått en tankeställare.
Det borde varit mer humant att hon hade fått somna in tidigare,något som hon ville själv också.
Så ett tips till er som ska vaka en människa som kommer att lämna jordelivet är att prata med läkare om hur det kan upplevas när slutet kommer,för mej blev detta en mycket svår upplevelse eftersom jag var helt ovetande.
Hej Moa! Min sons pappa gick bort i somras. Min son är 17 år. Han hjälpte sin pappa mycket men på slutet orkade inte min son att finnas där. Idag ångrar han det. Så njut av tiden tillsammans. Ta en massa bilder. Gör saker som pappa din orkar. Kram
Hej, jag har hamnat i samma sits som så många andra. Pappa tynar bort i en hjärntumör som vi sedan diagnosen vetat om att den inte går att bota. prognosen var ett år och nu har ett halvår redan gått. Jag läser mycket fakta om cancer och läser om andras upplevelser. Det hjälper mig att ha kunskap. Jag kan också tipsa er andra om att skriva ner egna tankar, filma er själva och prata om vad som händer och liksom Monica säger: ta bilder. Jag hoppas det ska hjälpa mig att bearbeta och det känns redan som det fungerar. Man får ut sina tankar istället för att hålla dom inne. Kämpa på alla ni!
En sak jag skulle vilja haft är video så man längre fram kan se och höra sin anhörige,har många kort men kommer att sakna rösten.
stackars er
Det jag ångrar att jag inte gjorde när min älskade morfar var döende i cancer ,
var att ta kort tillsammans med honom , på bara honom , små stunder där vi fick in glädje mitt i de sorgsna, en gofika på altanen , när han såg på tv med mera , att jag inte pratade minnen med honom , att jag inte var där sista stunden han tog sitt sista andetag , var hos din pappa så mycket det går även fast de är svårt ,
Kram
Usch för denna jävla sjukdom. Två år har gått sen dom hittade hjärntumören på pappa. två operationer,strålning och cellgifter inget biter på aset! nu säger läkarna att dom inget mer kan göra. ta vara på sommaren för hösten kommer bli tuff. Planera hur det ska gå till… Hur gör man nått sånt?
Hej, min pappa har levercancer och kommer inte leva mycket länge till. Tumören täcker mellan 60-70% utav levern och efter 5 thase-behandlingar så kommer de inte att behandla pappa något mer, pappa är alldeles för sjuk. Idag pratade jag med läkaren som sa att pappa endast har några månader kvar. Det värsta i allt detta är att jag bor över 100 mil från min pappa och har bebis här hemma som jag inte bara kan lämna. Jag åker till pappa om några dagar.. Jag funderar också på vad jag kan göra för pappa, jag vill göra så mycket för honom..!!! Mamma dog i cancer när jag var tio och det för med sig så många minnen, och om hur snabbt allt bara gick.... Jag älskar min pappa så otroligt mycket, han är min bästa vän och vi pratar i telefon varje dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att ringa pappa och prata med honom, ha videosamtal... jag måste nog avrunda nu, gråter för mycket.
Hej Josefin!
Min pappa har en hjärntumör och kommer inte heller leva så länge till säger läkarna! Jag förstår inte hru jag ska kunna leva utan han!!! Jag är så rädd för vad som kommer hända och är så ledsen för att han inte kommer finnas där för mig i framtiden!! Låter jättejobbigt att din mamma också har dött av cancer och att du bor så långt från din pappa! Jag bor ju hemma med min pappa och tycker att det är jobbigt och skulle tycka att det skulle kännas ännu jobbigre om han var långt bort. Ville bara säga att du inte är själv! Styrkekram till dig
Hej!
Min pappa har en spridd cancersjukdom som började i tarmen, men som har spritt sig till levern och lymfkörtlarna. Han har blivit väldigt svag och dålig på bara några månader och det är extremt jobbigt.. Vissa dagar är väldigt tuffa där man känner mycket sorg, medan andra är bättre och man känner sig stark. Läkarna har bedömt att han är för svag för att kunna ta emot cellgifter eller kunna genomgå en operation, så jag vet att han aldrig kommer bli bra igen. Det har nog varit det svåraste att kunna acceptera. Jag vet att han har fått information om hur lång tid han har kvar, men jag vågar inte veta. Då kommer det bli ännu mer påtagligt att han faktiskt aldrig mer kommer vara sitt friska jag igen. Jag vet inte om jag kommer klara av att veta hur lång tid han har kvar, men samtidigt känns det som att jag vill veta för att kunna hantera sorgen. Hur reagerade ni när ni fick veta? Hjälpte det er eller blev det ännu jobbigare? Kram till er alla som har spridit era tankar och historier, det hjälper väldigt mycket att veta att man inte är ensam!
Hej Moa
Det är 2018 10 16 idag vill bara säga att min pappa är döende just nu och jag gråter när jag läsär allt alla har skrivit även att du skrev 2015 men den här sidan gav mig lite mera kraft.
Vill bara säga tack .
Styrkekramar till dig Erik!❤️
Heej!
Senast någon var aktiv här på sidan var 4 år sedan, men jag testar att skriva ett inlägg... Först och främst vill jag skriva att det var så otroligt fint och smärtsamt på samma gång att få läsa allas upplevelser och tankar och känslor kring det ni varit med om. Jag är 21 år och lever med en väldigt sjuk pappa. Han har en obotlig cancer (multipelt myelom) sedan 2017 men den har gått att behandla och han har kunnat leva "helt okej". Men nu i mitten av maj blev han diagnostiserad med akut leukemi och har inte långt kvar att leva. Vi har haft en underbar sommar tillsammans där vi varit i vår sommarstuga och verkligen försökt njuta av tid tillsammans men han har sakta men säkert blivit sämre... Nu ligger han inne på sjukhus och vårdas då han har hög sänka och feber. Jag skriver här för att jag vet inte hur jag ska orka eller någonsin kunna bli genuint glad igen. Jag ser min mamma bli mer och mer förstörd för varje dag som går och min pappa försvinna mer och mer... Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Hur ska jag klara det?! Jag är så fruktansvärt rädd och orolig för tiden som kommer och känner mig så otroligt ensam fastän jag vet att jag inte är det. Så det var så tacksamt att få läsa allas historier här ovan. Om det är någon som går eller gått igenom något liknande skulle det kännas fint att få ett svar. Ta hand om er där ute! Kramar <3
Heej!
Senast någon var aktiv här på sidan var 4 år sedan, men jag testar att skriva ett inlägg... Först och främst vill jag skriva att det var så otroligt fint och smärtsamt på samma gång att få läsa allas upplevelser och tankar och känslor kring det ni varit med om. Jag är 21 år och lever med en väldigt sjuk pappa. Han har en obotlig cancer (multipelt myelom) sedan 2017 men den har gått att behandla och han har kunnat leva "helt okej". Men nu i mitten av maj blev han diagnostiserad med akut leukemi och har inte långt kvar att leva. Vi har haft en underbar sommar tillsammans där vi varit i vår sommarstuga och verkligen försökt njuta av tid tillsammans men han har sakta men säkert blivit sämre... Nu ligger han inne på sjukhus och vårdas då han har hög sänka och feber. Jag skriver här för att jag vet inte hur jag ska orka eller någonsin kunna bli genuint glad igen. Jag ser min mamma bli mer och mer förstörd för varje dag som går och min pappa försvinna mer och mer... Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Hur ska jag klara det?! Jag är så fruktansvärt rädd och orolig för tiden som kommer och känner mig så otroligt ensam fastän jag vet att jag inte är det. Så det var så tacksamt att få läsa allas historier här ovan. Om det är någon som går eller gått igenom något liknande skulle det kännas fint att få ett svar. Ta hand om er där ute! Kramar <3
Hej Linnea! Läste ditt inlägg och blev berörd av det du skriver. Hela den här tråden är väldigt berörande i sig. Det är så tydligt att vi är många som hamnar i en sån här fruktansvärd situation, att vi förlorar våra föräldrar alldeles för tidigt i cancer. Jag är 26 och förlorade min pappa för nästan exakt ett år sedan. Han var sjuk en kort tid, endast ett halvår, och vi visste hela tiden att det endast kunde sluta på ett sätt. Men det går ändå inte att förbereda sig. Jag minns att jag var väldigt rädd för HUR han skulle dö och ville hela tiden ha kontroll kring hur lång tid läkarna trodde att han hade kvar. Jag förstår att det känns väldigt svårt att föreställa sig ett liv utan din pappa - jag kände exakt samma! Trodde det skulle vara omöjligt. Utifrån hur det varit detta år, kan jag säga att det varit väldigt tufft. Har känt mig ledsen, arg, orkeslös, avtrubbad. Men jag har överlevt! Och det kommer du också <3 Kan relatera mycket till din känsla av ensamhet. Vet att många sörjande känner så. Tur att vi har varandra. För det är få som förlorar sina föräldrar så pass unga, så jag tror vi tjänar mycket på att dela känslor med varadra. Stor kram till dig <3
Hej Linnea! Läste ditt inlägg och blev berörd av det du skriver. Hela den här tråden är väldigt berörande i sig. Det är så tydligt att vi är många som hamnar i en sån här fruktansvärd situation, att vi förlorar våra föräldrar alldeles för tidigt i cancer. Jag är 26 och förlorade min pappa för nästan exakt ett år sedan. Han var sjuk en kort tid, endast ett halvår, och vi visste hela tiden att det endast kunde sluta på ett sätt. Men det går ändå inte att förbereda sig. Jag minns att jag var väldigt rädd för HUR han skulle dö och ville hela tiden ha kontroll kring hur lång tid läkarna trodde att han hade kvar. Jag förstår att det känns väldigt svårt att föreställa sig ett liv utan din pappa - jag kände exakt samma! Trodde det skulle vara omöjligt. Utifrån hur det varit detta år, kan jag säga att det varit väldigt tufft. Har känt mig ledsen, arg, orkeslös, avtrubbad. Men jag har överlevt! Och det kommer du också <3 Kan relatera mycket till din känsla av ensamhet. Vet att många sörjande känner så. Tur att vi har varandra. För det är få som förlorar sina föräldrar så pass unga, så jag tror vi tjänar mycket på att dela känslor med varadra. Stor kram till dig <3
Hej Astrid!
Tack så mycket för ditt svar! Det värmer att få läsa dina ord samtidigt som jag också blir berörd att höra om vad du tvingats gå igenom!!! Jag kan relatera till att vilja veta och förstå hur lång tid som är kvar, ger en någon form av känsla att man har kontroll i en situation som är så oerhört maktlös... Får jag fråga dig hur din mamma mått efter allt? Om nu din mamma och pappa levde tillsammans? Jag är såå livrädd för att hon ska gå under av allt och att jag ska förlora henne också...
Tack för att du tog dig tid att skriva till mig och delade mest du varit med om, det gav mig lite styrka i allt! Kramar <3
Hej Astrid!
Tack så mycket för ditt svar! Det värmer att få läsa dina ord samtidigt som jag också blir berörd att höra om vad du tvingats gå igenom!!! Jag kan relatera till att vilja veta och förstå hur lång tid som är kvar, ger en någon form av känsla att man har kontroll i en situation som är så oerhört maktlös... Får jag fråga dig hur din mamma mått efter allt? Om nu din mamma och pappa levde tillsammans? Jag är såå livrädd för att hon ska gå under av allt och att jag ska förlora henne också...
Tack för att du tog dig tid att skriva till mig och delade mest du varit med om, det gav mig lite styrka i allt! Kramar <3
Hej igen!
Förstår din oro kring din mamma. Det blir ju oftast en väldigt tung position för den sjukes partner (eller den som är närmast anhörig). Min mamma drog ett tungt lass med pappas sjukdom. Hon var den som hade koll på alla behandlingar, kontakt med läkare och samtidigt försökte finnas där för alla. Hon var helt fantastisk! Men jag tror att hon höll ihop väldigt mycket för oss andras skull, främst för pappas. Hon visade inte hur hon kände så mycket för oss i familjen, utan jag tror hon pratade mer med sina vänner om det. Men efter pappa gick bort var det som att alla känslor kom ut. Hon var väldigt ledsen första tiden och framför allt väldigt trött! Det här året har varit jobbigt för henne, men det är lite som för resten av familjen. Det ÄR tungt, men vi har alla överlevt och kämpar på. Tacksam att vi haft varandra att stötta oss emot <3 Har du syskon eller fler i din familj? Hur mår de isf?
Usch för denna jävla sjukdom. Två år har gått sen dom hittade hjärntumören på pappa. två operationer,strålning och cellgifter inget biter på aset! nu säger läkarna att dom inget mer kan göra. ta vara på sommaren för hösten kommer bli tuff. Planera hur det ska gå till… Hur gör man nått sånt?
Jag har inga ord så hemskt är det vår son fick hjärntumör efter ett och ett halvt år är han borta.Hur ska man orka vidare vi är helt förstörda.Han blev 51 år .Tårar i ögonen hela tiden.MAMMA
Hej fina,
Jag har inte förlorat en förälder men jag förlorade min mormor för 11dagar sedan som var mitt allt.
Jag är tacksam att jag hann finnas för och med henne under hennes sista tid.
Det enda jag kan råda dig till är att om du har möjlighet, ta din tid och var där så ofta du kan. Du behöver inte säga något speciellt om du inte vill. Jag sa under mormors tid att hon skulle hälsa morfar bland änglarna från mig, och varje gång jag var där så sa jag att jag älskade henne. Sen läste jag ett farväl brev när hon hade somnat in.
Gör det som känns bäst för dig. Hör av dig om du behöver ventilera ♥️