Hej, jag är en 24 år och min mamma har drabbats av bröstcancer.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förutom att säga att smärtan jag bär på är obeskrivlig. vi fick beskedet om att tumören var elakartad 20 november och 22 november var hela bröstet borta. Allt har gått så fort att man inte ens hinner förstå vad som hänt/händer. Nu behandlas mamma med cellgifter.. Det är så smärtsamt att se min mamma behöva genomgå det här. För en vecka sen rakade jag av mammas hår för att hon skulle slippa se hur håret faller av hela tiden..
Jag jobbar själv inom vården och ser patienter varje dag och förstår hur vanligt cancer är, Men att se sin egen mamma drabbas är liksom nått som är svårt att acceptera. En mamma
Är på nått sett odödlig..
Jag längtar tills 2014 är över så hon och jag kan andas ut och stänga igen den här mardrömsboken...
Min mamma hade bröstcancer förra året. då var jag 12. Hon tog cellgifter och klarade sig. Nu har håret växt ut och vi glömde bort cancern. Nu har det dock visat sig att hon har en ny cancer i ryggraden. En cancer som itne går att bota, men som hon troligen kommer att leva med i alla fall 10 år till... hoppas jag. Så jävla tråkigt. känns helt overkligt. Det är värre för min lillasyrra som är 10.
Jag förstår hur det känns. Igår är det 9 år sedan min mamma gick bort i bröstcancer. 9 år, men fortfarande lika svårt att tänka på. Min mamma fick bröstcancer när jag var 14, och fick en elakartad typ. Hon fick återfall nåt år senare i lever, lunga och skelett. Det gick inte att rädda. Jag såg henne bli sämre och sämre. Förlora allt som var hon. Hade detta forum funnits då så hade det betytt så mycket för mig som inte heller hade någon att pratas med, någon som kunde förstå alla känslor man hades om var så svåra att hantera. Livet är så skört och det är så viktigt att ta tillvara på varenda sekund!
Hej! Jag är 16 år och för 1 månad sedan fick jag reda på att min mamma har cancer och jag vet inte vad jag ska ta vägen jag mår jätte dåligt! Det känns som någon högg mig i hjärtat när de berättade
Gud jag blir så himla ledsen av att läsa att så många drabbas... Samtidigt uppfylls jag ännu mer av hopp av att ni trots allt verkar positiva och ja, jag vet inte vart jag vill komma..
Min mamma fick bröstcancer i höstas och opererades sedan kring jul. Det var verkligen ren tur att det upptäcktes och jag litar verkligen på att hon kommer bli helt frisk och klara sig - de är ju så kunniga och det är trots allt den "bästa" cancern att få om man nu ska tvingas få det..! Men jag känner mig också så otroligt skyldig - jag kan inte ta in att hon faktiskt är sjuk... Nu har hon genomgått över halva cellgiftsbehandlingen och nu märks det väl tydligare fysiskt då hon har extremt ont och så, men samtidigt känner jag fortfarande inte den där oron som jag har en bild av att man "ska" känna.. Självklart gör det ont i mig att hon har så ont och jag vill verkligen inte att hon ska känna så. Men jag själv har också under flera års tid haft anorexia och det är som att jag inte klarar av att ytterligare en mår dåligt. Dessutom är ju cancer en rent fysisk sjukdom och så mycket lättare för omgivningen att förstå att det är jobbigt, men jag mår ju också dåligt men har inte samma "rätt" och borde hjälpa min mamma med att hålla stämningen på topp hemma samtidigt som jag bara vill gräva ner mig själv med de känslor jag har utanför mammas situation... Hon blir sur på mig för att hon är trött och inte mår bra, för att jag bidrar med negativ energi i hemmet - men har inte jag också rätt att vara ledsen och nedstämd...
Förlåt, jag behöver bara få ur mig allt och jag vet inte vart jag ska vända mig och så fick jag höra om näracancer och ja.. här sitter jag.
Massor av styrkekramar till alla er, ni är starka och likaså era mammor. Kramar
Självklart får du också vara ledsen! Min pappa opererades för tjocktarms cancer i höstas och har fått cellgifter. Han är fortfarande trött och inte riktigt sig själv. jag har märkt att han varit nere och ibland tror jag att han undrat om han kommer klara sig. jag har också varit jätteledsen under den här perioden. Ibland har jag till och med stannat hemma från skolan för att jag mått för dåligt. Nu mår jag bättre och det gör pappa oxå. Iaf det jag ville säga är att det inte bara är din mamma som får känna, det är du också!
stackars era föräldrar styrkekramar till alla föräldrar.
min farbror har magcancer och han tar cellgifttabletter han ska ta dem hela livet han säger att han mår bra men jag vet inte hur han mår egentligen jag tror inte han säger att han mår dåligt men jag tror han tänker positivt han har haft det snart i två år i höst hoppas att era föräldrar blir bra igen ni får vara ledsna.
Fick idag reda på att min mamma har bröstcancer. Jag har aldrig sett henne sjuk under mina 19 år, och jag vet inte hur jag ska reagera nu. Hon är min mamma och hon ska vara odödlig, inte få cancer. Hon ska inte opereras förrän om en månad och jag är rädd att den ska ha hunnit sprida sig tills dess. Jag vet att allting kommer att förändras, jag hoppas bara att mamma får vara kvar.
hej! Min pappa fick tjocktarmscancer och opererades i höstas. Jag känner igen den där tanken att ens förälder ska vara odödlig och inte kunna få cancer. Så tänkte jag också. Så hela min värld rasade när pappa blev sjuk. Han fick sen cellgifter och har mått superdåligt, men nu mår han bättre. Nu känner jag att det finns hopp om att han ska få finnas kvar hos oss, men ett tag var jag jätteorolig!! Jag hoppas att din mamma kommer få bra behandling och att hon också kommer bli frisk igen. Styrkekram <3>
Självklart får du också vara ledsen! Min pappa opererades för tjocktarms cancer i höstas och har fått cellgifter. Han är fortfarande trött och inte riktigt sig själv. jag har märkt att han varit nere och ibland tror jag att han undrat om han kommer klara sig. jag har också varit jätteledsen under den här perioden. Ibland har jag till och med stannat hemma från skolan för att jag mått för dåligt. Nu mår jag bättre och det gör pappa oxå. Iaf det jag ville säga är att det inte bara är din mamma som får känna, det är du också!
Jag känner igen mig i det du skriver Rosa! Min mamma har fått bröstcancer och jag är livrädd för att hon ska dö! Jag klarar mig inte utan henne!!! Jag är ju bara 19 år. Jag vill att hon ska vara med när jag blir vuxen och får egna barn. Jag är så ledsen!😭Läkarna säger att hon kommer bli bra när hon fått cellgifter. Men just nu mår hon jättedåligt av dom. Hon är alldeles grå i ansiktet, mår illa och har inget hår. Under den här tiden har jag fått ångest så jag kan inte gå till skolan alla dagar. Det stressar eftersom jag ska ta studenten i vår. Fuck Cancer!!
Hej, jag är en 24 år och min mamma har drabbats av bröstcancer.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förutom att säga att smärtan jag bär på är obeskrivlig. vi fick beskedet om att tumören var elakartad 20 november och 22 november var hela bröstet borta. Allt har gått så fort att man inte ens hinner förstå vad som hänt/händer. Nu behandlas mamma med cellgifter.. Det är så smärtsamt att se min mamma behöva genomgå det här. För en vecka sen rakade jag av mammas hår för att hon skulle slippa se hur håret faller av hela tiden..
Jag jobbar själv inom vården och ser patienter varje dag och förstår hur vanligt cancer är, Men att se sin egen mamma drabbas är liksom nått som är svårt att acceptera. En mamma
Är på nått sett odödlig..
Jag längtar tills 2014 är över så hon och jag kan andas ut och stänga igen den här mardrömsboken...
Styrkekramar till dig, min pappa är oxå sjuk! Och det är hemskt att ens förälder ska genomlida detta helvete!
Jag vet hur det känns!! Stor varm kram till dig! <3>
Anonym, jag går igenom samma sak. I onsdags fick mamma besked att hennes cancer är tillbaka och i större utsträckning sen innan.
Ens mamma är alltid ens mamma och hon ska finnas där jämnt och alltid och jag förstår verkligen smärtan du bär på då jag bär på samma.
Jävla skitsjukdom!
Min mamma hade bröstcancer förra året. då var jag 12. Hon tog cellgifter och klarade sig. Nu har håret växt ut och vi glömde bort cancern. Nu har det dock visat sig att hon har en ny cancer i ryggraden. En cancer som itne går att bota, men som hon troligen kommer att leva med i alla fall 10 år till... hoppas jag. Så jävla tråkigt. känns helt overkligt. Det är värre för min lillasyrra som är 10.
Inte nog med det dog min morfar för ett par dagar sedan, ungefär samtidigt som vi fick reda på cancern.
Jag förstår hur det känns. Igår är det 9 år sedan min mamma gick bort i bröstcancer. 9 år, men fortfarande lika svårt att tänka på. Min mamma fick bröstcancer när jag var 14, och fick en elakartad typ. Hon fick återfall nåt år senare i lever, lunga och skelett. Det gick inte att rädda. Jag såg henne bli sämre och sämre. Förlora allt som var hon. Hade detta forum funnits då så hade det betytt så mycket för mig som inte heller hade någon att pratas med, någon som kunde förstå alla känslor man hades om var så svåra att hantera. Livet är så skört och det är så viktigt att ta tillvara på varenda sekund!
Hej! Jag är 16 år och för 1 månad sedan fick jag reda på att min mamma har cancer och jag vet inte vad jag ska ta vägen jag mår jätte dåligt! Det känns som någon högg mig i hjärtat när de berättade
Gud jag blir så himla ledsen av att läsa att så många drabbas... Samtidigt uppfylls jag ännu mer av hopp av att ni trots allt verkar positiva och ja, jag vet inte vart jag vill komma..
Min mamma fick bröstcancer i höstas och opererades sedan kring jul. Det var verkligen ren tur att det upptäcktes och jag litar verkligen på att hon kommer bli helt frisk och klara sig - de är ju så kunniga och det är trots allt den "bästa" cancern att få om man nu ska tvingas få det..! Men jag känner mig också så otroligt skyldig - jag kan inte ta in att hon faktiskt är sjuk... Nu har hon genomgått över halva cellgiftsbehandlingen och nu märks det väl tydligare fysiskt då hon har extremt ont och så, men samtidigt känner jag fortfarande inte den där oron som jag har en bild av att man "ska" känna.. Självklart gör det ont i mig att hon har så ont och jag vill verkligen inte att hon ska känna så. Men jag själv har också under flera års tid haft anorexia och det är som att jag inte klarar av att ytterligare en mår dåligt. Dessutom är ju cancer en rent fysisk sjukdom och så mycket lättare för omgivningen att förstå att det är jobbigt, men jag mår ju också dåligt men har inte samma "rätt" och borde hjälpa min mamma med att hålla stämningen på topp hemma samtidigt som jag bara vill gräva ner mig själv med de känslor jag har utanför mammas situation... Hon blir sur på mig för att hon är trött och inte mår bra, för att jag bidrar med negativ energi i hemmet - men har inte jag också rätt att vara ledsen och nedstämd...
Förlåt, jag behöver bara få ur mig allt och jag vet inte vart jag ska vända mig och så fick jag höra om näracancer och ja.. här sitter jag.
Massor av styrkekramar till alla er, ni är starka och likaså era mammor. Kramar
hej Amanda!
Självklart får du också vara ledsen! Min pappa opererades för tjocktarms cancer i höstas och har fått cellgifter. Han är fortfarande trött och inte riktigt sig själv. jag har märkt att han varit nere och ibland tror jag att han undrat om han kommer klara sig. jag har också varit jätteledsen under den här perioden. Ibland har jag till och med stannat hemma från skolan för att jag mått för dåligt. Nu mår jag bättre och det gör pappa oxå. Iaf det jag ville säga är att det inte bara är din mamma som får känna, det är du också!
stackars era föräldrar styrkekramar till alla föräldrar.
min farbror har magcancer och han tar cellgifttabletter han ska ta dem hela livet han säger att han mår bra men jag vet inte hur han mår egentligen jag tror inte han säger att han mår dåligt men jag tror han tänker positivt han har haft det snart i två år i höst hoppas att era föräldrar blir bra igen ni får vara ledsna.
Fick idag reda på att min mamma har bröstcancer. Jag har aldrig sett henne sjuk under mina 19 år, och jag vet inte hur jag ska reagera nu. Hon är min mamma och hon ska vara odödlig, inte få cancer. Hon ska inte opereras förrän om en månad och jag är rädd att den ska ha hunnit sprida sig tills dess. Jag vet att allting kommer att förändras, jag hoppas bara att mamma får vara kvar.
hej! Min pappa fick tjocktarmscancer och opererades i höstas. Jag känner igen den där tanken att ens förälder ska vara odödlig och inte kunna få cancer. Så tänkte jag också. Så hela min värld rasade när pappa blev sjuk. Han fick sen cellgifter och har mått superdåligt, men nu mår han bättre. Nu känner jag att det finns hopp om att han ska få finnas kvar hos oss, men ett tag var jag jätteorolig!! Jag hoppas att din mamma kommer få bra behandling och att hon också kommer bli frisk igen. Styrkekram <3>
hej Amanda!
Självklart får du också vara ledsen! Min pappa opererades för tjocktarms cancer i höstas och har fått cellgifter. Han är fortfarande trött och inte riktigt sig själv. jag har märkt att han varit nere och ibland tror jag att han undrat om han kommer klara sig. jag har också varit jätteledsen under den här perioden. Ibland har jag till och med stannat hemma från skolan för att jag mått för dåligt. Nu mår jag bättre och det gör pappa oxå. Iaf det jag ville säga är att det inte bara är din mamma som får känna, det är du också!
Jag känner igen mig i det du skriver Rosa! Min mamma har fått bröstcancer och jag är livrädd för att hon ska dö! Jag klarar mig inte utan henne!!! Jag är ju bara 19 år. Jag vill att hon ska vara med när jag blir vuxen och får egna barn. Jag är så ledsen!😭Läkarna säger att hon kommer bli bra när hon fått cellgifter. Men just nu mår hon jättedåligt av dom. Hon är alldeles grå i ansiktet, mår illa och har inget hår. Under den här tiden har jag fått ångest så jag kan inte gå till skolan alla dagar. Det stressar eftersom jag ska ta studenten i vår. Fuck Cancer!!