I februari fick min mamma diagnosen obotlig lungcancer med spridning till hjärna, binjurar och lymfsystemet. Stadium 4. Läkare gav oss en överlevnadsprognos från allt till någon månad till några få år. Det var en sådan dag som delade upp livet i då och nu, en dag som kom att förändra allt. Det är både skrämmande och en aning fascinerande, att livet på en sekund kan vändas upp och ner och aldrig mer bli sig likt. När jag tittar tillbaka på tiden innan cancern trängde sig in i våra liv, kan jag bli så besviken på mig själv. Besviken på att jag lade så mycket energi på saker som nu ter sig helt meningslösa, att jag inte var mer tacksam på livet. Livet som nu kantas av hopp och förtvivlan. En dag där min mamma mår bra kan få mig att känna mig oövervinnlig. Men emellan dessa dagar kommer dessa dåliga dagar, när infektioner blossar upp och kräver antibiotikabehandlingar på sjukhus, när trötthet och mental utmattning kommer i vanlig ordning efter cellgiftsbehandlingar, när mamma har en dålig dag och är ledsen och denna eviga väntan på röntgensvar och läkarsamtal. Men det värsta för min del är nog rädslan, jag har alltid stått min mamma väldigt nära då min biologiska pappa försvann tidigt i mitt liv och jag inte har några biologiska syskon. Jag är så oerhört rädd för att min mamma inte kommer att få uppleva mina milstolpar här i livet, när jag gifter mig, när mamma blir mormor, när jag uppnår mål jag strävat efter. Jag är så otroligt rädd för hur jag kommer att klara av livet utan mamma. Det känns som att livet omkring mig pågår i vanlig ordning, men att jag inte riktigt hänger med. Vänner och annan familj bryr sig, men kan omöjligt förstå.. och jag själv sätter alltid upp en mur och är alltid den starka som kommer med positiva tankar. Jag och mamma har gråtit många tårar tillsammans, men mer tårar har jag nog fällt i ensamhet. Är det någon som känner igen sig i mina tankar och känslor? Det hade varit så fruktansvärt befriande och skönt att kunna prata med någon som verkligen förstår.
Min mamma fick diagnosen obotlig cancer i sommar. Jag känner igen mig i allt du skriver om tankar och känslor. Alla mina vänner finns där och stöttar mig 24/7, men det är precis som du säger, de kan omöjligt förstå hur det känns. De dagarna mamma mår bättre så mår också jag bra, men de dagar då hon är sämre är livet tungt, allt stannar upp och jag kan inte tänka på något annat. Jag är också jätterädd, för hur jag kommer klara av livet utan min mamma.
Jag förstår exakt hur du känner. Min mamma dog i mars. Jag och min pappa var med henne varje dag under hennes två sista veckor, men det var tungt. Jag duschade henne och sådant men tillslut ringde vi hemtjänsten (trodde sjukhuset fixade det för det gör de i Norge) Tyvärr är svenska sjukvården piss rent ut sagt. Det viktigaste är att du är med henne speciellt under sista tiden. Men sköt inte henne det tar för mycket på dig. Jag är sjuksköterska så blev bara så tyvärr. Nej detta är det värsta som någonsin har hänt mig jag mår så jävla dåligt varje dag. Har dragit mig tillbaka socialt sedan hon blev sjuk och nu har jag svårt att finna tillbaks till livet och måste också börja träffa nytt folk vilket är jobbet. Men precis som du tänker jag också på varför jag tänkte på så sjuka petitesser som något stort när man tänker på detta. Mamma är och förbliver den jag älskar mest även om jag får barn....Jag kommer säkert älska de lika mycket men inte mer för det går inte.....
Åh vad jag känner igen mig. Min mamma har med obotlig cancer med spridning till flera organ i kroppen. Och jag kan också verkligen dela upp livet för och efter beskedet. Då det råder en bra dag för min mamma är jag världens lyckligaste, är det en dålig dag känns det som mitt hjärta ska gå i tusen bitar. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta, leva ett eget och ett normalt liv. Mina vänner är underbara, men ingen liksom förstår hur det egentligen är. Hur det egentligen är att 24 h om dygnet vara rolig för att förlora den man älskar mest på hela jorden. Jag är annars en mycket glad och social person, men jag orkar inte längre. Jag orkar knappt ta hand om mig själv och min mamma. Så jag drar mig undan. Men då kommer ångesten för vad jag gör med mitt eget liv. Det gör så jävla ont. Jag hatar cancer!
För mig är den 10e april dagen då allt förändrades. Då fick vi beskedet att Pappa hade (i värsta fall) ca 3mån kvar i livet. Vi fick bara 6 veckor. Han hade fightats mot cancern i 2 år, men det hade ändå sett någorlunda positivt ut. Det är en vidrig sjukdom som stjäl så mycket energi från så väl den sjuke, som alla anhöriga. Att aldrig få slappna av. Att gå runt med en konstant ångestklump i magen. Att försöka få vardagen att gå ihop när man känner att det är ett stort projekt att bara orka ta sig upp på morgonen.
Det är lite över 6 mån sedan min pappa tog sitt sista andetag. Det gör ont varje dag och jag upplever att det är svårt att ta sig tillbaka. Att läsa er berättelser gör mig ledsen, men samtidigt värmer det. Ledsen då jag önskar att ingen behövde uppleva den här sjukdomen. Samtidigt värmer det att inse att ingen går igenom det här hemska ensam. Önskar er all styrka!
Min mamma är verkligen mitt allt. Pappa träffade en ny tjej som hade en son sedan innan, senare fick de en till son tillsammans och jag blev utslängd som 13 åring. Idag är jag 27, bor granne med mamma för att vara med henne och tillgänglig dygnet runt. Hon har alltid varit en krigare, hjälte och den enda på jorden som faktiskt förstår min kaotiska hjärna. Hon har varit sjuk i många år men visar det aldrig utåt. Nu kan hon inte dölja det längre då hon tappar allt sitt vackra hår, hennes muskler förtvinar pga reumatism, cancer, fibromyalgi mm. Det går fort utför nu. För fort! Jag är konstant orolig, gråter varje dag och jag önskar mest av allt att vi fick mer tid! Vad ska jag ta mig till utan henne? Detta håller mig vaken om nätterna och jag känner mig trasig och tom även fast hon inte har gått bort än.. Jag struntar i allt annat, jag vill bara att hon ska få fortsätta leva trots att jag vet att hon lider för varje dag som hon är fast i sin lägenhet och mår extremt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag är rädd att hon ska ta livet av sig, rädd att sjukdomarna ska ta hennes liv, rädd att hon ska lämna mig. Vem är jag utan henne? Kan jag leva utan henne?
Min mamma är verkligen mitt allt. Pappa träffade en ny tjej som hade en son sedan innan, senare fick de en till son tillsammans och jag blev utslängd som 13 åring. Idag är jag 27, bor granne med mamma för att vara med henne och tillgänglig dygnet runt. Hon har alltid varit en krigare, hjälte och den enda på jorden som faktiskt förstår min kaotiska hjärna. Hon har varit sjuk i många år men visar det aldrig utåt. Nu kan hon inte dölja det längre då hon tappar allt sitt vackra hår, hennes muskler förtvinar pga reumatism, cancer, fibromyalgi mm. Det går fort utför nu. För fort! Jag är konstant orolig, gråter varje dag och jag önskar mest av allt att vi fick mer tid! Vad ska jag ta mig till utan henne? Detta håller mig vaken om nätterna och jag känner mig trasig och tom även fast hon inte har gått bort än.. Jag struntar i allt annat, jag vill bara att hon ska få fortsätta leva trots att jag vet att hon lider för varje dag som hon är fast i sin lägenhet och mår extremt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag är rädd att hon ska ta livet av sig, rädd att sjukdomarna ska ta hennes liv, rädd att hon ska lämna mig. Vem är jag utan henne? Kan jag leva utan henne?
I februari fick min mamma diagnosen obotlig lungcancer med spridning till hjärna, binjurar och lymfsystemet. Stadium 4. Läkare gav oss en överlevnadsprognos från allt till någon månad till några få år. Det var en sådan dag som delade upp livet i då och nu, en dag som kom att förändra allt. Det är både skrämmande och en aning fascinerande, att livet på en sekund kan vändas upp och ner och aldrig mer bli sig likt. När jag tittar tillbaka på tiden innan cancern trängde sig in i våra liv, kan jag bli så besviken på mig själv. Besviken på att jag lade så mycket energi på saker som nu ter sig helt meningslösa, att jag inte var mer tacksam på livet. Livet som nu kantas av hopp och förtvivlan. En dag där min mamma mår bra kan få mig att känna mig oövervinnlig. Men emellan dessa dagar kommer dessa dåliga dagar, när infektioner blossar upp och kräver antibiotikabehandlingar på sjukhus, när trötthet och mental utmattning kommer i vanlig ordning efter cellgiftsbehandlingar, när mamma har en dålig dag och är ledsen och denna eviga väntan på röntgensvar och läkarsamtal. Men det värsta för min del är nog rädslan, jag har alltid stått min mamma väldigt nära då min biologiska pappa försvann tidigt i mitt liv och jag inte har några biologiska syskon. Jag är så oerhört rädd för att min mamma inte kommer att få uppleva mina milstolpar här i livet, när jag gifter mig, när mamma blir mormor, när jag uppnår mål jag strävat efter. Jag är så otroligt rädd för hur jag kommer att klara av livet utan mamma. Det känns som att livet omkring mig pågår i vanlig ordning, men att jag inte riktigt hänger med. Vänner och annan familj bryr sig, men kan omöjligt förstå.. och jag själv sätter alltid upp en mur och är alltid den starka som kommer med positiva tankar. Jag och mamma har gråtit många tårar tillsammans, men mer tårar har jag nog fällt i ensamhet. Är det någon som känner igen sig i mina tankar och känslor? Det hade varit så fruktansvärt befriande och skönt att kunna prata med någon som verkligen förstår.
Min mamma fick diagnosen obotlig cancer i sommar. Jag känner igen mig i allt du skriver om tankar och känslor. Alla mina vänner finns där och stöttar mig 24/7, men det är precis som du säger, de kan omöjligt förstå hur det känns. De dagarna mamma mår bättre så mår också jag bra, men de dagar då hon är sämre är livet tungt, allt stannar upp och jag kan inte tänka på något annat. Jag är också jätterädd, för hur jag kommer klara av livet utan min mamma.
Jag förstår exakt hur du känner. Min mamma dog i mars. Jag och min pappa var med henne varje dag under hennes två sista veckor, men det var tungt. Jag duschade henne och sådant men tillslut ringde vi hemtjänsten (trodde sjukhuset fixade det för det gör de i Norge) Tyvärr är svenska sjukvården piss rent ut sagt. Det viktigaste är att du är med henne speciellt under sista tiden. Men sköt inte henne det tar för mycket på dig. Jag är sjuksköterska så blev bara så tyvärr. Nej detta är det värsta som någonsin har hänt mig jag mår så jävla dåligt varje dag. Har dragit mig tillbaka socialt sedan hon blev sjuk och nu har jag svårt att finna tillbaks till livet och måste också börja träffa nytt folk vilket är jobbet. Men precis som du tänker jag också på varför jag tänkte på så sjuka petitesser som något stort när man tänker på detta. Mamma är och förbliver den jag älskar mest även om jag får barn....Jag kommer säkert älska de lika mycket men inte mer för det går inte.....
Åh vad jag känner igen mig. Min mamma har med obotlig cancer med spridning till flera organ i kroppen. Och jag kan också verkligen dela upp livet för och efter beskedet. Då det råder en bra dag för min mamma är jag världens lyckligaste, är det en dålig dag känns det som mitt hjärta ska gå i tusen bitar. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta, leva ett eget och ett normalt liv. Mina vänner är underbara, men ingen liksom förstår hur det egentligen är. Hur det egentligen är att 24 h om dygnet vara rolig för att förlora den man älskar mest på hela jorden. Jag är annars en mycket glad och social person, men jag orkar inte längre. Jag orkar knappt ta hand om mig själv och min mamma. Så jag drar mig undan. Men då kommer ångesten för vad jag gör med mitt eget liv. Det gör så jävla ont. Jag hatar cancer!
För mig är den 10e april dagen då allt förändrades. Då fick vi beskedet att Pappa hade (i värsta fall) ca 3mån kvar i livet. Vi fick bara 6 veckor. Han hade fightats mot cancern i 2 år, men det hade ändå sett någorlunda positivt ut. Det är en vidrig sjukdom som stjäl så mycket energi från så väl den sjuke, som alla anhöriga. Att aldrig få slappna av. Att gå runt med en konstant ångestklump i magen. Att försöka få vardagen att gå ihop när man känner att det är ett stort projekt att bara orka ta sig upp på morgonen.
Det är lite över 6 mån sedan min pappa tog sitt sista andetag. Det gör ont varje dag och jag upplever att det är svårt att ta sig tillbaka. Att läsa er berättelser gör mig ledsen, men samtidigt värmer det. Ledsen då jag önskar att ingen behövde uppleva den här sjukdomen. Samtidigt värmer det att inse att ingen går igenom det här hemska ensam. Önskar er all styrka!
Min mamma är verkligen mitt allt. Pappa träffade en ny tjej som hade en son sedan innan, senare fick de en till son tillsammans och jag blev utslängd som 13 åring. Idag är jag 27, bor granne med mamma för att vara med henne och tillgänglig dygnet runt. Hon har alltid varit en krigare, hjälte och den enda på jorden som faktiskt förstår min kaotiska hjärna. Hon har varit sjuk i många år men visar det aldrig utåt. Nu kan hon inte dölja det längre då hon tappar allt sitt vackra hår, hennes muskler förtvinar pga reumatism, cancer, fibromyalgi mm. Det går fort utför nu. För fort! Jag är konstant orolig, gråter varje dag och jag önskar mest av allt att vi fick mer tid! Vad ska jag ta mig till utan henne? Detta håller mig vaken om nätterna och jag känner mig trasig och tom även fast hon inte har gått bort än.. Jag struntar i allt annat, jag vill bara att hon ska få fortsätta leva trots att jag vet att hon lider för varje dag som hon är fast i sin lägenhet och mår extremt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag är rädd att hon ska ta livet av sig, rädd att sjukdomarna ska ta hennes liv, rädd att hon ska lämna mig. Vem är jag utan henne? Kan jag leva utan henne?
Min mamma är verkligen mitt allt. Pappa träffade en ny tjej som hade en son sedan innan, senare fick de en till son tillsammans och jag blev utslängd som 13 åring. Idag är jag 27, bor granne med mamma för att vara med henne och tillgänglig dygnet runt. Hon har alltid varit en krigare, hjälte och den enda på jorden som faktiskt förstår min kaotiska hjärna. Hon har varit sjuk i många år men visar det aldrig utåt. Nu kan hon inte dölja det längre då hon tappar allt sitt vackra hår, hennes muskler förtvinar pga reumatism, cancer, fibromyalgi mm. Det går fort utför nu. För fort! Jag är konstant orolig, gråter varje dag och jag önskar mest av allt att vi fick mer tid! Vad ska jag ta mig till utan henne? Detta håller mig vaken om nätterna och jag känner mig trasig och tom även fast hon inte har gått bort än.. Jag struntar i allt annat, jag vill bara att hon ska få fortsätta leva trots att jag vet att hon lider för varje dag som hon är fast i sin lägenhet och mår extremt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag är rädd att hon ska ta livet av sig, rädd att sjukdomarna ska ta hennes liv, rädd att hon ska lämna mig. Vem är jag utan henne? Kan jag leva utan henne?
Styrkekramar till dig❤️