När jag var 14 och skulle fylla 15, den 3 juni 2013, hände något som jag inte önskar min värsta fiende, mamma dog, 01.30 natten mellan andra och tredje juni.
Hon hade levt med sin obotliga lungcancer i åtta månader, men sen orkade hon inte mer, hon är den absolut starkaste, klokaste, omtänksammaste och mest omtyckta människan jag någonsin träffat. Jag saknar henne så himla mycket, så mycket att det känns som att mitt hjärta ska gå sönder så fort jag tänker på det, hon är det bästa minne jag har, allt med henne, jag hade gjort vad som helst för bara en kram av henne, hon är allt!
Jag tyckte ofta att livet var jobbigt redan innan hon försvann, det kan inte ens mäta sig med hur jobbigt det är nu, utan min allra bästa och finaste vän. Ofta har jag känt att jag inte vill vara kvar här nere utan henne, men jag ska klara detta, det har jag bestämt mig för. Jag ska leva för henne, bli en bra människa, leva efter hur hon levde, göra henne stolt, men det är så svårt, jag är så sårad, jag är så arg, jag är så förstörd..
Jag borde inte behöva klara detta, jag var 14 år, ett barn, det ska inte behöva vara så här för någon..
Jag tappar andan så fort jag tänker på att hon inte kommer få bli mormor till mina barn, mina barn kommer inte få träffa den viktigaste människan i mitt liv.. Det suger. Hon var värd att få leva så mycket längre, hon var inte värd att dö i en sån här helvetessjukdom, i en sån smärta, hon var värd att få dö gammal, med ett fulländat liv, gammal, glad, och helt utan smärta.
Jag älskar dig så mycket mamma, så mycket du kan aldrig tro, always and forever<3>
Jag förstår precis hur du känner. Jag förlorade min pappa när jag var 10 år och för en vecka sedan min mamma. Jag är nu 28 år och det är minst lika jobbigt den här gången som innan. Det jag hittar styrka i, är att jag vet med säkerhet att jag kommer klara av det. Jag förstår att det kanske inte känns så för dig just nu, men jag lovar, du kommer klara av det. Det bästa man kan göra är att försöka leva ett bra liv för det är det ens föräldrar hade velat. Hur går det för dig nu ett år efter att din mamma gått bort?
När jag var 14 och skulle fylla 15, den 3 juni 2013, hände något som jag inte önskar min värsta fiende, mamma dog, 01.30 natten mellan andra och tredje juni.
Hon hade levt med sin obotliga lungcancer i åtta månader, men sen orkade hon inte mer, hon är den absolut starkaste, klokaste, omtänksammaste och mest omtyckta människan jag någonsin träffat. Jag saknar henne så himla mycket, så mycket att det känns som att mitt hjärta ska gå sönder så fort jag tänker på det, hon är det bästa minne jag har, allt med henne, jag hade gjort vad som helst för bara en kram av henne, hon är allt!
Jag tyckte ofta att livet var jobbigt redan innan hon försvann, det kan inte ens mäta sig med hur jobbigt det är nu, utan min allra bästa och finaste vän. Ofta har jag känt att jag inte vill vara kvar här nere utan henne, men jag ska klara detta, det har jag bestämt mig för. Jag ska leva för henne, bli en bra människa, leva efter hur hon levde, göra henne stolt, men det är så svårt, jag är så sårad, jag är så arg, jag är så förstörd..
Jag borde inte behöva klara detta, jag var 14 år, ett barn, det ska inte behöva vara så här för någon..
Jag tappar andan så fort jag tänker på att hon inte kommer få bli mormor till mina barn, mina barn kommer inte få träffa den viktigaste människan i mitt liv.. Det suger. Hon var värd att få leva så mycket längre, hon var inte värd att dö i en sån här helvetessjukdom, i en sån smärta, hon var värd att få dö gammal, med ett fulländat liv, gammal, glad, och helt utan smärta.
Jag älskar dig så mycket mamma, så mycket du kan aldrig tro, always and forever<3>
Gumman ♡
Så många kloka ord och så mycket kärlek.
Vilken underbar tjej du är.
Mamman är så stolt över dig och är med dig när du fattar så många beslut.
Må gott. Lev väl. Var lycklig.
♡
Stor varm styrkekram till dig från en som vet vad du går igenom! <3>
Jag blir alldeles tårögd! Kram till dig från mig
Tack till er, det betyder mycket! <3>
Jag förstår precis hur du känner. Jag förlorade min pappa när jag var 10 år och för en vecka sedan min mamma. Jag är nu 28 år och det är minst lika jobbigt den här gången som innan. Det jag hittar styrka i, är att jag vet med säkerhet att jag kommer klara av det. Jag förstår att det kanske inte känns så för dig just nu, men jag lovar, du kommer klara av det. Det bästa man kan göra är att försöka leva ett bra liv för det är det ens föräldrar hade velat. Hur går det för dig nu ett år efter att din mamma gått bort?